Stanley Cup-finalen 2015, del 8

Bob McKenzie har varit en av Nordamerikas ledande hockeyjournalister sedan slutet av 70-talet och sett fler Stanley Cup-finaler än någon kan räkna till.
Likafullt:
När preludierna var över i onsdags och lagen ställde upp för puckdrop på den förföriskt glänsande Amalie Arena-isen var han lika tagen som alla andra.
– This never gets old, sa han med euforin brinnande i sina 58-åriga ögon.
Det uttrycket – att nånting ”never gets old” – används för att beskriva upplevelser man varit med om många gånger men ändå aldrig blir trött på.
Den sortens upplevelser blir färre och färre av ju längre en människa lever.
Man har – tycker man – sett allt, hört allt och vet hur allting känns.
Men mäster McKenzie sätter verkligen tummen mitt i en sanning.
Just Stanley Cup-finaler blir aldrig gamla.
Jag är mitt uppe i min nionde serie och ska, om jag räknat rätt, se den 49:e enskilda finalen live ikväll (sviten bröts med Game 5 i Vancouver, 2011; jag var sjuk och pallade inte en cross continental-flygning till för en match som inte hade elimination-karaktär och den store Marco Polo-Persson var ändå på plats för Sportbladet…).
Men det finns inte ett uns, inte ett fragment, mer av blaserad liknöjdhet i mitt hjärta än det gjorde första gången, i Anaheim våren 2007.
Det är precis lika exalterande att känna hur den förtätade stämningen i korridorerna under läktarna timmarna innan matchstart bara stegrar och stegrar och till slut når ett crescendo av vibrerande elektricitet.
Det är precis lika kittlande att se hur en tunn dimma, väldigt lätt att förväxla med krutrök, i den kokande värmen lägger sig över rinken och skänker blänket från isen ett extra skimmer av magi.
Det är precis lika fantastiskt att uppleva hur tiden bokstavligen stannar i de stora ögonblicken och bilden av exempelvis ett avgörande mål bränns fast på näthinnan för evigt.
Efter ett två dagar långt uppehåll när vi med tilltagande otålighet fått gå och vänta på mer action är det nu äntligen dags för Game 2 mellan Tampa Bay Lightning och Chicago Blackhawks.
Och jag ber att, med allt eftertryck jag har, säga precis som Bob McKenzie:
This never gets old.
* * *
Det kan bli late early för Tampa Bay Lightning om de inte vinner i afton.
Som bloggen konstaterat många gånger förut:
Det är en sak att förlora två inledande bortamatcher i en slutspelsserie, men en helt annan att förlora två inledande hemmamatcher.
Och relevansen i den iakttagelsen bara stärks när motståndaren heter Chicago Blackhawks.
Att komma till The Madhouse on Madison med 0-2 i arslet…you just can’t do that.
Men Smooth Talkin’ Cooper har pumpat sina spelare fulla med swagger, så de kan alla rada upp orsaker till att det ändå inte finns några skäl att känna oro.
1. Även om det skulle hända har de genom hela slutspelet spelat bättre borta än hemma.
2. De har inte förlorat tre matcher i rad på hela säsongen, vilket är väldigt imponerande, och varför skulle de börja nu?
3. De spelade bra redan i Game 1, men kan spela ännu bättre i 60 minuter.
Fine.
Men det är bäst att undvika 0-2 i alla fall, trust me on that one.
* * *
De hade släckt ner och preview-snuttarna rullade för fullt, så jag kunde inte se några detaljer, men jag tror det att det var tre Blackhawks-spelare som kom lommande genom salongen strax innan ”Entourage”-visningen jag och Eken klippte i Ybor City igår kväll
De gick som hockeyspelare – hjulbent monumentale – och slutspelsskäggen avtecknade sig tydligt mot bioduken.
Bra idé, pojkar.
Alla hockeystjärnor som gått och sett ”Entourage” i Tampa-trakten de senaste veckorna har vunnit matchen mot Lightning i Amalie kvällen därpå…
Dessutom fick de se en bra film.
Jo, faktiskt.
Den höll mycket högre klass än sådana tv-serie-på-stora-duken-givar brukar göra och Ari Gold är fortfarande en av de mest underhållande karaktärerna i den rörliga bildens hela historia.
* * *
Står ännu en förmiddag nere vid sargen och följer Blackhawks morning skate och blir inte så lite starstruck när Toews och Kane tillsammans skoj-brakar in i just mitt sarghörn och för några ögonblick står näsa mot näsa med yours truly. Det är nästan så jag trycker ansiktet mot plexit som han i ”Midnight Express” när fästmön kommer på besök i det turkiska fängelset…
Men framförallt slås jag ännu en gång av hur fruktansvärt fort det går, och hur mycket kraft som lösgörs, när de här köttpaketen skjuter fart över isen.
Det finns inga NHL-spelare som är dåliga och det finns inga NHL-spelare som är långsamma.
I den mån det ser så ut på tv, eller från en stol högt upp på en läktarsektion, beror det på att de är dåliga och/eller långsamma i förhållande till de stora virtuoserna i världens bästa liga.
Straight up, utan jämförelser med superstars som de jag har inom kyssavstånd i mitt sarghörn, är de alla bättre än vi åskådare ens kan greppa.
Det kan vara värt att tänka på ibland.
* * *
Nu har pappa Olle kommit till stan, så var beredd.
Vigge Hedman kommer att göra en stormatch och förmodligen smaska in ett mål också.
Han är alltid som bäst med päronen på plats.
– De är mina lucky charms, säger han.
* * *
Exotiskt nog börjar denna andra final 19.15, lokal tid – och det kan ni tacka hästarna för.
NBC sänder nämligen stora hästracet Belmont Stakes ikväll och det slutar just 19.15 och då vill producenterna glida rakt in i hockeyn.
Det är för rätten att få göra så som kanalen för tre år sedan hostade upp två miljarder dollar – 17 miljarder kronor, i fina, runda slängar – för sändningsrättigheterna och vi som tittar på har bara att äta vad de serverar, på vilka tider de än serverar det.
Å andra sidan kommer pucken förstås inte släppas 19.15.
På anslagstavlan inne i Lightnings rum har någon, med blå tuschpenna, avslöjat sanningen:
”Gamestart 19.26”, står det.
Bloggen – alltid på sanningssökarnas sida.
* * *
David Rundblad framstår inte som typen som kan odla oförglömliga slutspelsskägg, men faktiskt.
Han har fått ut en rätt imponerande matta på sin västerbottniska haka.
– Ja, jag är överraskad själv, säger han och skiner upp när jag tar upp ämnet , jag känner mig riktigt nöjd med det här.
Ett av de bästa i laget?
– Mja….jo, jag tar dig på orden. Om du säger att det är ett av de bästa i laget så håller jag med.
Det gör inte Kryckan Krüger.
– Rundy? Nja, han kan väl ändå inte konkurrera med Oduya eller Scott Darling. Johnny ser riktigt tuff ut.
Och hur bedömer Huddinge-expressen sitt eget skägg?
– Väldigt average. Men när du pratar slutspelsskägg får du inte glömma Teuvo Teräväinen. Kolla honom.
Jag kollar och inser att han, som rookie och allt, förmodligen får ta mycket abuse för en behåring som inte är mycket tätare än den på Ryan Getzlafs huvud.
* * *
Förlusten i första finalen har på inga sätt dämpat Lightning-febern i nordvästra Florida.
Bara en sån här sak:
Garth Brooks skulle ha spelat i Amalie Arena den här helgen, men tvingades på grund av finalen ställa in – och ingen är ens upprörd.
Jag menar, det här är södern – i normala fall hade en inställd Garth Brooks-konsert lett till upplopp, skottlossning och traktorkaravaner nerför Old Water Street.
* * *
Jag vet inte om det beror på att mediaskocken som följer cirkusen blivit så mycket större eller på att de svenska spelarna är så bra i år, men det är betydligt svårare att få alone-time med ”mina” killar under den här finalen.
Idag hittar jag Strålle i ett hörn strax innanför omklädningsrumsentrén och tror att vi är säkra där, men jag hinner bara ställa några få frågor på ärans och hjältarnas språk – sedan är vi omringande av nordamerikanska journalister i fyrdubbla led och i en kvart får jag stå där, nästan på Tibro-sonens badtofflor, och se dum ut.
* * *
Annat tecken på Tampas vilda entusiasm över det faktum att the local heroes spelar Stanley Cup-final:
Det smattrar såna små Lightning-vimplar i sidorutorna även på polisbilarna.
Det skulle vara New York det…
* * *
Alla kände samma sak under de första fem minuterna i onsdags:
– Åh, det här kommer bli bästa fucking hockeymatchen jag någonsin sett.
Sen blev det inte riktigt så – för att uttrycka det diplomatiskt.
Och vi ska tydligen inte förvänta oss för mycket Las Vegas-show i fortsättningen heller.
– Man kan inte vinna utan en bra defensiv. Det är så mycket detaljer nuförtiden, så mycket video och system och massor av saker. Vi kan knappast gå tillbaka till eran när man röker cigaretter och dricker öl i omklädningsrummet, säger Johnny Oduya till den gode Bruce Arthur på Toronto Star.
Now, då skulle det i och för sig kunna bli väldigt intressant, men okej, Johnny. Vi fattar.
* * *
Det är tunga insatser i game winner-lotteriet ikväll, vinnaren plockar hem över 700 dollar – och jag drar Killer Killorn.
Möcke möcke bra, som Svennis skulle sagt.
Lotten ligger i vänster kavajficka, glöm inte att påminna mig om det när Killer prickar in 4-3 i tredje OT-perioden.
* * *
Kapten Toews får frågan hur det kommer sig att hans franska kan vara så bra.
– Jag växte upp som franskspråkig. En bättre fråga vore hur den kunnat bli så dålig, svarar han.
Touché!
* * *
Fast det är ju Sveriges nationaldag idag, så det rimliga är ju att en blågul pjäs står för GWG.
Vigge, med Olle in the house…det bränns där.
* * *
Jag gick, som utlovat, hem och la mig efter biobesöket igår, men så tråkiga var inte kollegorna.
I morse satt merparten av dem här i pressrummet och såg ut som härsket smör – men nu, till kvällen, är de helt mirakulöst som nya människor igen.
Den typen av stamina har inte herr Biff längre, sorry.
* * *
Profetian om övertid just ikväll är inte gripen ur luften,
Fyra Stanley Cup-finaler i rad har Game 2 slutat med sudden death-avgörande.
2011: Vancouver-Boston 3-2. Hjälte – Alex Burrows efter elva (!) sekunder.
2012: New Jersey-LA Kings 1-2. Hjälte – Jeff Carter efter 13.42 i första OT-perioden.
2013: Chicago-Boston. 1-2. Hjälte – Daniel Paille efter 13.48 i första OT.perioden
2014: LA Kings – NY Rangers 5-4. Hjälte – Dustin Brown efter 10.26 i andra övertidsperioden.
Detta är statistisk som får kollegor med tidiga flighter till Chicago i morgon att grimasera oroligt, men jag åker inte förrän till kvällen, så by all means…låt oss få ett femte Game 2-drama .
* * *
Min rätt att göra mig lustig över passformen på andras kläder är högst begränsad, men Barry Melrose kavajer lever i ett helt eget universum.
De är så stora och, framförallt, så långa att det är omöjligt att inte tänka på Cirkus Scotts lustigaste clowner.
Sorry, Barry…
* * *
Det verkar som att coach Q motstår frestelsen att peta i sin laguppställning. Det fanns ett tag planer på att Van Riemsdyk den yngre, Trevor, skulle kastas in och få uppleva en så kallad baptism by fire, men det tycks inte bli så.
Däremot överväger Cooper tydligen att ge wonderkid Jonathan Drouin chansen . Han ska vara med på matchvärmningen och sedan får vi se.
I så fall blir Youngblood Ekeliw, en hängiven Drouin-supporter, glad.
– Han lär sig mer på isen än på läktaren, brukar han rasa hemma i Örby.
* * *
Bolts får mer och mer kritik för sina fåniga försök att hindra motståndarlagens fans från att köpa biljetter – och förbjuda dem att bära egna klubbfärger på vissa läktarsektioner – och idén ger verkligen ett småsint och osäkert intryck.
Så beter sig bara den som har dåligt självförtroende.
* * *
Nu har det börjat.
Nu har stämningen börjat intensifieras, förtätas och stegra mot sitt svindlande, högtidliga klimax.
Jag säger det igen:
This never gets old.