När hockeysången ekar på Manhattan

Så ska vi snart resa oss, sträcka på ryggarna och lyssna när de sjunger hockeysången i the wooooorld’s most famous arena.
Kanadensiska nationalhymnen alltså.
”O Canada”.
Förr om året skulle vi nog snarare sagt att den högstämda sovjetiska nationalsången var hockeyns verkliga anthem, för det var den som spelades när CCCP vann – och CCCP vann alltid.
Men idag är det, i alla fall för mig, ”O Canada” som utgör den blanka isens, de rungande slagskottens och de bedårande dragningarnas huvudsakliga soundtrack,
I och för sig hör jag, och alla andra hockeyåskådare som bor söder om 49:e breddgraden, ”Star-Spangled Banner” betydligt oftare, för det finns ju 23 amerikanska lag och bara sju kanadensiska, men den hör vi också i otaliga andra sammanhang.
”O Canada” är helt förbehållen hockey – som nu, när Calgary Flames för första och enda gången den här säsongen besöker Manhattan.
Till yttermera visso naglar den fast sig i hjärnan som Shea Weber-skott naglar sig fast nätmaskorna.
Jag vet precis hur det kommer bli sent i natt, när jag skrivit sista texterna och sett det färska ”Homeland”-avsnittet och ska försöka sova.
Precis när huvudet landat på kudden kommer den suggestiva melodislingan eka genom huvudet och jag mumla ”God keep our land, glorious and free” i det dunkla sovrumsmörkret.
Men inte mig emot.
Det är ju hockeysången.
• • •
Bucklan, min gamle bagarvän, är kvar i byn och ska ikväll uppleva sin första hockeymatch på Madison Square Garden.
Han sitter på sektion 212, ifall någon vill gå förbi och få klart för sig hur en som snor ihop världens bästa fläsk med löksås ser ut.
– Man vill ju någon gång ha sett Henrik Lundqvist spela hemmamatch, säger han när han efter visst dickederande lyckats säkra en biljett med mobilen.
Well, tyvärr blir det inget med det.
Det är rond två i en back-to-back-giv och eftersom herr kung spelade igår startar Antti Raanta ikväll.
– Jaha, suckar Bucklan och ser ut som om mjölet tagit slut när han ska baka gräddtårta, men…om han är dålig, då kommer väl Lundqvist in?
Jo, den möjligheten finns ju alltid…
• • •
Om jag inte hör alldeles fel under repetitionerna halvannan timme före första nedsläpp är det dessutom gamla John Amirante som ska sjunga nationalsångerna.
Oh yes, det är med det Harry Brandelius-besläktade darret i hans slitna stämband ”O Canada” blir som allra mest betagande.
• • •
Flames var som bekant som en av fjolårssäsongens största och roligaste överraskningar och vi var före grundseriestarten många som trodde att de stod i begrepp att ta ett avgörande steg framåt och bli en verklig contender.
Riktigt så har det nu inte sett ut i inledningen, snarare har de varit så bleka att Youngblood Ekeliw sett sig föranledd att prata om ”sophmore slump” i världens bästa podcast.
Men insatsen mot Red Wings hemma i Saddledome för några dygn sedan indikerar att de är på väg att hitta hem igen och jag tror fortfarande de kan bli ett av de stora hoten out west.
Jag tror tillika att Rangers, som rimligen är något tröttkörda just nu, riskerar att bränna sig svårt på dessa västkanadensiska eldsflammor ikväll.
• • •
Rangers vill inte gå så långt som att säga att Viktor Stålberg har en hjärnskakning, the official word är att han drabbats av ”en huvudskada”.
Han kan i vilket fall som helst inte spela ikväll och ersätts av Emerson Etem, en yngling som haft svårt att hitta in i det system som praktiseras av Rangers.
Vad gäller Gudas propp igår verkar den inte leda till något efterspel och Vigneault är nästan lika upprörd som Tobias Pettersson över detta.
Tja, säger bloggen – den var ju på gränsen och borde nog åtminstone renderat en utvisning, men min bild är inte att han prime-träffar Viktors huvud i den sekvensen.
Jag är dock beredd att medge att Viktor vet mer om det än vad jag gör…
• • •
Vi har en tv i pressrummet som alltid står på med hög volym och enda sättet att få tyst på fanskapet när vi ska försöka samla tankar för, exempelvis, ett bloggintro är att dra ur elsladden.
Det blir min uppgift idag och tjong i medaljongen, jag får mig en stöt så jag nästan sätter mig på arslet.
Det känns som ett omen av något slag.
• • •
Slutspelet är så avlägset att det knappt går att greppa, och tabellen har fortfarande inte fått konturer värda att ta på allvar.
Men en man får väl drömma och åtminstone ett par gånger i veckan går jag in och kollar vilka som skulle mötas i första playoff-omgången om det var sluttabellen jag tittade på.
Just nu skulle det bli dessa match-ups:

•Montreal-Detroit
•Washington-Philadelphia
•Tampa-Florida
•NY Rangers-NY Islanders
•Nashville-Chicago
•San Jose-St Louis
•Dallas-Minnesota
•Arizona-Vancouver
Nästan erotiskt att fantisera om, visst är det?
• • •
Calgarys wonderkid Sam Bennett tycker jag det ska bli riktigt roligt att få uppleva live.
Av det lilla jag hunnit se, till exempel i slutspelet i våras, har han exceptionellt gott om det Ekeliw brukar kalla ”drag i bakfickan”.
• • •
En nykter Tobias P återvänder till spåret ikväll. Det betyder inte nödvändigtvis att det blir lugnare. Något säger mig att tveksamma domslut och halvbakis Pettersson är en explosiv kombination…
• • •
Förkylning monumentale verkar gå i de new yorkska medialeden. Alla sitter här och nyser oavbrutet.
Tunnisar.
• • •
Det finns de som tycker att skillnaden i kvalitet mellan Dan Girardi ifjol och Dan Girardi i år är lika stor som mellan Oasis andra och tredje album.
Men nu ska vi väl inte vara SÅ elaka.
• • •
Såvitt jag förstår är det fortfarande ingen som frågat Bob Hartley, Flames-coachen, vad han tycker om att Tårtan Tortorella är tillbaka i NHL.
Man kanske skulle smyga sig ner och sträcka fram intervjubandspelaren i afton.
• • •
Värmningen har börjat och nånstans i mörkret bakom zamboni-åken står John Amirante och laddar för sitt framträdande.
Snart kommer hockeyns egen sång.