No Sleep Til’ Brooklyn

Greetings från Brooklyn!
För yes indeed.
Ikväll ska det för första gången någonsin spelas NHL-hockey i New Yorks mest mytomspunna stadsdel – det urbana och mångkulturella klimax som gett världen Woody Allen, hipsters, Mike Tyson, Paul Auster, Jay-Z, Larry David, Beastie Boys, Spike Lee , Al Capone, ”Girls”, Norman Rockwell, Notorius B.I.G, Brooklyn Lager och Barbra Streisand.
New York Islanders begår urpremiär i nya hemmahallen Barclay’s Center, smack mitt i downtown Brooklyn, mot regerande mästarna Chicago Blackhawks.
Självfallet kliver bloggen redan tidigt i ottan ut i höstdiset, korsar Brooklyn Bridge och tränger sig in det sprakande gyttret för att vara med.
Det är en historisk högtidskväll i the borough of trees och närvaroplikt råder.
* * *
Barclay’s Center, ja.
Det är USA:s coolaste arena, belägen i überhippa korsningen Atlantic Avenue och Flatbush Avenue, med en rent futuristisk exteriör och ett innandöme designat enligt de mest moderna idéerna om ljus, öppna ytor och miljö.
Men uppgifterna om att det märks att den byggdes utan tankar på att det någonsin skulle arrangeras något annat än basketmatcher och Jay Z-konserter under de Gotham-inspirerade takvalven bekräftas så fort jag jag efter en stunds förvirrat irrande i källaren hittar in till rinken.
Själva arenagrytan är inte mer lämpad för hockey än vad Berwaldhallen i Stockholm är för bowling.
Delar av vissa läktarsektioner har skymd sikt och andra, precis nere vid sargen, är riktade åt ”fel” håll, så att de som sitter där måste vrida på skallarna för att se målburen närmast.
Vidare är jumbotronen ”osynkad” och hänger lite på sidan i ena zonen och på ena kortsidan finns ingen riktig läktare, bara tre futtiga stolsrader – som i gudsförgätna TV-puckshallar på svensk landsort.
Värdigt National Hockey League?
Well, jag gissar att de som köpt dyra biljetter och bara får se två tredjedelar av isen svarar nej på den frågan…
Men det innebär inte att stämningen, som vi noterat att vissa Islanders-fans fruktar, nödvändigtvis måste bli sämre än i den gamla plåtburken ute på Long Island.
Den steg och sjönk även där i takt med lagets prestationer och det kommer den att göra här med.
Kort sagt:
Det är upp till Tavares.
Leder han det moderna Islanders till tillräckligt stora framgångar lär även de som behöver vrida på skallen som tennisåskådare för att se när han plaskar in baljorna hamna i extas.
* * *
Vi har inte hunnit bocka av mer än två nätter med The Greatest Show On Earth, men jag tycker redan det känns som att jag inte bara är inne i det här.
Jag har hamnat i fullblown NHL-koma.
Inget annat betyder – egentligen – någonting.
Det är ju för härligt.
* * *
Vad mig anbelangar är det allra bästa med att Isles flyttat in till stan att vi som bor på Manhattan inte längre behöver sitta i timslånga köer på Long Island Expressway för att se dem.
Det gjorde jag i tio år och jag är säker på att de jobbigaste gångerna, när det var ont om tid och den åttafiliga autostradan hade förvandlats till en veritabel parkeringsplats, kostade ett par år.
Nu går jag bara till Grand Central, hoppar på The Q Train och är framme vid den här rymdstationen till arena på lite drygt en kvart.
Det är nästan så jag high-fajvar med första hasidic-skägg jag möter i trappan upp från väldiga Atlantic Avenue-stationen.
* * *
En premiär i The Joe pumpar väl i sig Red Wings-hjärtan så fulla av motivation att det räcker och blir över, men när Opening Night-peppen kompletteras med hotet om torsk mot ett lag anfört av den inte rakt igenom älskvärde general som styrde och ställde med dem i ett decennium är veteranerna i laget gissningsvis så laddade så det ryker ur öronen.
Jag hade inte haft något emot att befinna mig i Detroit under Babs återkomst heller, nej.
* * *
Men medan jag jublar…majoriteten av Islanders-fansen är Islanders-fans just för att de kommer från Long Island och för dem har det som var en logistisk walk in the park under decennierna i Coliseum tvärtom blivit en mardröm.
Tar de bilarna får de sitta i ännu värre trafik och har sedan ingenstans att parkera – och tar de tåget får åtmisntone några av dem under timslånga resor byta ett par gånger och sedan ha väldigt god koll på avgångstiderna för returresa.
Faktum är att även spelarna, som också bor där ute och tydligen inte har några planer på att bli brooklynites, är lite vilsna.
Flertalet har under försäsongen suttit i samma tågvagnar som fansen under morgnar och kvällar och visserligen kanske det bidrar till att armera vi-mot-världen-känslan, men hundraprocentigt låter det ju inte.
* * *
Ryske Chicago-rookien Artem Panarin – som många, på goda grunder, förälskade sig i direkt i onsdags – är så osäker på engelska att han likt Malkin de första åren i Pittsburgh har tolk med sig. Men han är angelägen om att lära sig och säger att han snappar upp mer och mer och när en reporter frågar vilket amerikanskt uttryck han hittills tycker bäst om svarar han med ett brett leende:
– What the fuck!
* * *
Skrubben Islanders använde som omklädningsrum i Coliseum var inte mer fashionabel än tvättstugan i en genomsnittlig svensk HSB-länga.
Men nu byter de om i en av de rymligaste och mest luxuösa spa-anläggningar jag besökt sedan det arrangerades utomhusmatcher på Yankee Stadium.
Allting är också så nytt att det fortfarande luktar målarfärg.
Det verkar Matt Martin gilla när han efter morgonvärmningen sitter i sin ligist-inspirerade hårman och liksom bara breder ut sig.
* * *
Fans som är noga med historien kan vara lugna.
Mästerskapsfanorna från tidiga 80-talet har hängt med i flytten och hänger majestätiska i Barclay’s-taket.
De pensionerade tröjorna likaså.
* * *
Det är nog Kryckan Krüger som säger det bäst.
– Omgivningarna här ute påminner lite om hur det brukar se ut runt Premier League-arenorna i England.
Ja, Barclay’s är faktiskt på samma sätt liksom insprängd mitt i tajt, trång och kantstött stadsmiljön.
Det är bara fish and chips-odören som saknas.
* * *
Så kallad jobspost för hemmalaget:
Jaroslav Halak, som gått skadad ett tag, är inte klar för spel.
Istället får Thomas Greiss – backup-veteran som efter ha valsat runt lite överallt nu hamnat hos Islanders – ställa sig mellan de, antar jag, nygjutna stolparna.
Det var väl inte så det var tänkt att den nya eran skulle inledas.
* * *
På den där kortsidan där det inte finns någon läktare står det en bil på ett podium.
Sånt ser man inte ofta i NHL-hallar.
– Nej, det påminner mer om hur det brukar vara under VM-turneringar i Europa, instämmer Yellbear.
Inte honom emot, dock.
– Nej, Kryckan brukar vara bra såna gånger. Han gillar att spela när han ser bilar. 1+1…det blir hans facit ikväll.
Det lägger vi på minnet.
* * *
Jag stannar kvar i Jay Z-land efter morgonvärmningen och tillbringar eftermiddagen på uteserveringen på plazan utanför huvudentrén och vid åtminstone femton tillfällen kommer det fram såna ortodoxa skägg och frågar:
– Are you Jewish?
När jag svarar nej replikerar samtliga, utan undantag, ”have a nice day”
Sånt hände aldrig på parkeringen utanför Coliseum.
* * *
Jag blir glad över att se Kryckan och Yellbear i Hawks-rummet, de har varit där länge och hör till, men det hade och gjorde även Johnny Oduya och det är ett tomrum efter honom.
– Ja, min gamla sambo, ler Kryckan, jag får anpassa mig till ett nytt liv utan honom
Ja, det är som för mig när Eken inte längre går på hockey.
* * *
Under förmiddagen är det inget utanför Barclay’s som indikerar att det ska spelas hockey till kvällen, gatubilden är den vanliga, men strax efter lunch kommer en första tjomme i Islanders-tröja släntrande över plazan där jag sitter med min vanilla-latte (ja, förlåt…jag är sån).
Namnet på ryggen är precis det det ska vara:
Tavares.
* * *
När konduktören hade klippt Travis Hamonic biljett på tåget in i morse rätade han på ryggen och sa:
– Lycka till ikväll nu.
Det var lite fint i alla fall.
* * *
Trots att matchen spelas här ute bodde Blackhawks på Manhattan igår natt.
– Ja, varför då, undrar Yellbear, finns det inga hotell i Brooklyn?
Inga som duger åt NHL-stjärnor, that’s for sure.
* * *
Nu vet jag i alla fall en grej jag kommer sakna från Coliseum.
Pressläktaren.
Den var ranglig och trång och jävlig, men man satt på suveränt avstånd från isen och kom närmare the action än någon annanstans.
Här sitter vi, visar det sig, på ett själlöst, mörkt provisorium högst upp i ena hörnet.
Som sagt, det var aldrig tänkt att det skulle spelas hockey här….
* * *
Hawks öppnade ofokuserat mot Rangers, förmodligen på grund av den långrandiga ceremonin innan första nedsläpp, men tänker inte göra om det misstaget.
– Då hade vi alla fall ceremonin som ursäkt. Det har vi inte nu, klargör Kryckan.
* * *
Hoppas Islanders-fansen fortsätter med de där yes-yes-yes-hoppen efter målen.
Jag älskade den lilla ritualen.
* * *
Han var med på värmningen i morse, men tyvärr verkar det inte som att majestätiske Viktor Svedberg ska spela.
I så fall hade han gjort mål direkt, det är ju vad svenska rookies gör den här säsongen.
* * *
Ja, men vad tusan.
Då får väl NHL-epoken här i the land of Woody och Spike och Al Capone börja då.
In the words of Beastie Boys:
No sleep til’ Brooklyn!