No Sleep Til’ Brooklyn, del 2

NY ISLANDERS – CHICAGO 0-1 (Period 1)
* * *
Runt tio över åtta 9 oktober 2015 – 13.28 in i premiärmatchens inledningsperiod – gör Artem Anisimov det första NHL-målet någonsin i Brooklyn, New York.
Det var inte riktigt så Islanders hade hoppats att Barclay’s Center skulle invigas.
Men så blev det.
* * *
Ja, jag tycker då de sedvanligt röjiga hemmafansen gör ett fint jobb i ambitionerna att ta de nya digsen i besittning.
Det är tidvis riktigt rungande tryck i den klassiska ”Let’s go Islanders”-ramsan, den med med NHL:s mest suggestiva rytm.
Däremot är det, underligt nog, inte fullsatt.
Hela bänkrader är tomma på några av sektionerna längst ner, varför det nästan ser ut som under sega grundseriematcher i The Rock i typ januari.
Hur är det möjligt en så här historisk kväll?
* * *
Som match betraktat är det emellertid inte mycket att hurra för.
Framförallt tycker jag återigen att Hawks känns okaraktäristiskt sega i starten.
Det fanns inget att skylla på nu, var det inte så?
* * *
Ja, det var väl det jag förstod.
När DJ:n smäller på Beastie Boys-klassikern bloggen redan gjort till Brooklyn-matchernas signatur blir det dans och stuffande och high-fajvs i bänkraderna.
* * *
Visst fan gör den mäktiga Viktor Svedberg – längste svenske backen sedan Kjell Samuelsson – NHL-debut här.
Vad kul.
Givetvis kommer det smälla snart, alla blågula debutanter gör mål säsongen 15-16.
* * *
Islanders spelar ingen drömhockey de heller, men har i alla fall några hyggliga chanser.
Framförallt håller unge Brook Nelson på att skriva klubbhistoria när Crawford fäpplar pucken rakt i famnen på honom.
* * *
Den får inget riktigt fäste, men nog hörs när det delar av publiken börjar skandera åt Patrick Kane.
– No means no, no means no..
Oops.
* * *
De har förstås en liten ceremoni för nyligen bortgångne coach-legendaren Al Arbour under preludierna och nog är det väl egendomligt att det alltid är några luspudlar som inte klarar av att hålla käften ens den 30 sekunder såna tysta stunder pågår.
* * *
Billy Joel-tröjan, John J, den hänger bestämt inne på Garden på Manhattan den.
* * *
Ett annat aber – ett så grovt ett att jag hade bett Stefan Löfven att ta upp det i FN om han varit kvar i stan – med den här pressläktaren är att vi inte kan gå nånstans och få kaffe.
Att se på hockey under såna premisser är som att cykla utan pedaler.
Och kedja.
* * *
Den unga damen som får äran sjunger fan nationalsången långsammare än Hal Gill åkte skridskor sina sista år.
Gud så segt.
* * *
– We want ice-girls, we want ice-girls, we want ice-girls, brölar hemmafansen unisont när en uppsättning full påklädda och mer kulturellt korrekt karaktärer kommer ut och skrapar isen i första reklampausen.
Det blir såna krockar när stan och landet möts…
* * *
Jag har en gammal blogglegend från Göteborg i luren under inledningsperioden.
– Det var jag som lärde Anisimov det där avslutet i Rangers, messar han bland annat.
Gissa vem…
* * *
Det är oklart om Isles verkligen släpat med sig den gistna gamla orgeln från Long Island, men om inte har de i alla fall en som låter likadant installerad i Barclay’s.
Traditioner är viktiga, jag håller med.
* * *
Ja, nu hade jag tänkt dricka kaffe – det hade verkligen behövts.
Men jag får väl ta och bara sitta här och stirra rakt framför mig istället då.