Opening Night 2015

Hur är det den går, Kenta-låten Hammarby-fansen sjunger varje säsongspremiär?

Jag har väntat så länge på just denna dag, det är skönt att den äntligen kommer.
Väntat så länge på just denna dag, den ger lust när den kommer…

Oh, yes.
Det är Opening Night NHL-säsongen 2015-2016 och just så känns det.
Jag har väntat väldigt länge på just denna dag och den ger i sanning lust.
Det finns ju inget som det här.
Det här dramat.
Den här showen.
Det här åtta månader långa skådespelet – ljussatt med det mest förföriska spotlight-skenet, inramat med ett både dånande och poetiskt soundtrack och utfört av de största artisterna i världen
Ah, Opening Night.
Den ger lust när den kommer.
* * *
Now, mina piruetter i den här bloggen bygger – i synnerhet när den går live – på att jag är glad och taggad och entusiastisk och känner adrenalin blandat med dopamin forsa genom blodomloppet.
Tyvärr har det de senaste dygnen hänt närstående otrevliga saker, varför jag varit allt annat än glad och haft svårt fokusera på ishockey.
Det är också därför jag kör premiären i korresoffan, inte i Toronto eller Chicago som det ursprungligen var tänkt. Logistiken kring den sortens utflykter hann aldrig omhändertas.
Läget är lite lugnare nu och det vi ska se nu om inte annat en berusande form av eskapism, men jag ber om överseende för utebliven live-sändning och för eventuellt svaj i koncentrationen då och då.
* * *
Vi har fyra matcher på den öppningsmenyn och allra först ut är Toronto Maple Leafs och Montreal Canadiens i Air Canada Center uppe i Big Smoke.
Det är ju alltid en match-up det slår eldsflammor om, men just den här premiären har extra brum under motorhuven.
Det är Mike Babcocks första riktiga match som coach för Leafs – och Old School Lous första som general manager för ett lag som inte heter New Jersey Devils.
Ni har sett vad jag skrivit, jag tror upplagan Leafs startar säsongen med är dödsdömd om så Gud Fader själv stiger ner och försöker hjälpa till.
Men det skulle inte förvåna om något slags nyhetens behag ger utslag just ikväll.
Tyvärr får vi inte se några svenskar. Lill-Nyllet stektes i sista cutten och det var ju inte helt oväntat, en mindre nöjd Babs såg sig trots allt nödgad till ”enskilt samtal” med den unge artisten mitt under campen.
Däremot hade jag inte räknat med att Jacob De La Rose skulle behöva inleda i AHL. Han tog ju en tröja redan förra säsongen och föreföll vara en av Therriens stora favoriter.
Fast Svenska Fans-Dan, antagligen Sveriges ledande Canadiens-kännare, flaggade tidigt för att det skulle kunna bli så eftersom konkurrensen om forwardsplatserna i Montreal är hård och Jacob kan flyttas upp och ner utan att passera waivers.
Habs ”gör” helt enkelt en Gustav Nyquist med den unge värmlänningen.
Förhoppningsvis får han, likt Häst-Polo, komma upp längre fram och sedan stanna, för till skillnad från Dan – hallå! – tycker jag det är mycket angeläget med blågula inslag i Le Blue-Blanc-Rouge.
* * *
Min live-premiär äger nu istället rum på fredag, när det för första gången någonsin spelas NHL-hockey i Brooklyn.
Det betyder att bloggen kommer att ha varit med under Islanders allra sista match i Nassau Coliseum – och under den allra första i Barclay’s Center.
Coolt ändå, Björn Falk borde applådera.
Men mest peppad är jag att på rent generellt få besöka en ny arena.
Den upplevelsen är alltid en särskild sorts kick.
* * *
En timme efter säsongens första nedsläpp, i ACC, hissar Chicago Blackhawks sitt mästerskapsbanér i The Madhouse on Madison.
Säkert fint, men exklusiviteten kring den sortens ceremoni har väl i någon mån gått förlorad i just den hallen.
Då blir det roligare att se hur ”nya” Hawks – med såna som Anisimov, Daley, Panarin, Pokka och Tichonov i uppställningen istället för Sharp, Saad, Oduya, Versteeg, Timonen, Richards och Nordström – uppför sig på isen i matchen mot Rangers som följer.
Ja, det blir roligt att se Rangers också. Oscar Lindberg och Viktor Stålberg bildar kedja med Miller och det vore ju för lattjolajbans om det gick bra för dem.
* * *
Det här är antagligen inget ni vill tänka på, men jag har mina favoritkalsonger på mig ikväll.
Dom är rosa – med bred grå resår – och av angenäma märket Hugo Boss.
Jag har dom bara vid riktigt högtidliga tillfällen. Vid Game 7-thrillers i slutspelet till exempel, under julmiddagar med Eken på Aquavit, kvällar i Vegas när jag känner att jag för en gångs skull har gamla haggan Fru Fortuna på min sida, på Springsteen-konserter och i samband med Frank Sinatras födelsedag (12 december…han skulle blivit hundra i år!).
Och så under Opening Night.
Dom tvättas dock emellan, det vill jag ha fört till protokollet…
* * *
Kvällens tredje match avgörs i Calgary, mellan Flames och västkanadensiska rivalen dom knockade i slutspelet senast.
Canucks.
Dom har ju jag lite fel om, enligt kritiskt men ändå väluppfostrat – se, sånt är möjligt! – inlägg i spåret signerat ”Quinn 3”.
Även han har i och för sig en känsla av att det KAN bli tufft i år, men är samtidigt övertygad om att de kids The Sedins fått omkring sig håller högre klass än vad jag gett dem cred för, för jag tror ju alltjämt att de skulle tvingas till ner en vända i källaren om det inte vore för de magiska tvillingarna.
Bara den lilla mini-beefen skänker mötet lite edge. Inte för att vi får några svar i en enda match, men ändå.
Och så blir det en happening att se Dougie Hamilton i Flames-jersey.
* * *
Dagens I-landsproblem:
Dom har ställt om centrala a/c-systemet i mitt hus från artificiell kyla, som vi verkligen behöver under sommarhalvåret, till värme, som är lika essentiell på vintern.
Det är bara det att vintern inte börjat ännu. Tvärtom, det har varit en knakande varm sommardag i New York City.
Så här sitter jag i min finaste kalsonger – plus byxor, t-shirt och strumpor…ni behöver inte vara oroliga! – och flämtar.
Det är inte riktigt så det ska vara när hockeysäsongen börjar, kan man tycka.
* * *
Opening Night avslutas med Kalifornien-derby. LA Kings hostar San Jose Sharks och Milan Lucic, den gamla gangstern, begår sin debut som La La Land-stjärna.
Vid det laget sitter jag i enlighet med gamla traditioner – avskydda av läsare med sympatierna hos västlagen…. – förmodligen och skriver referat till morgonredaktör Paulsson i Stockholm, men jag lovar att jag ska FÖRSÖKA vara med lite även under den sändningen.
* * *
Här i New York får vi idag en rungande påminnelse om att stans verkliga hockeytabloid heter New York Post.
De har sju sidor inför NHL-premiären, dagen efter mäktiga Yankees säsong tog slut i en wild card-match mot Houston.
Daily News har, knappt, en halvsida. 1500 tecken, typ. Som i en svensk lokaltidning inför omgång 18 i bandyallsvenskan.
Det är synd att en så utmärkt skriftställare som Pat Leonard inte får använda sin penna mer.
* * *
Raffi Torres kommer som bekant inte att spela säsongspremiären för Sharks.
Han fick sig en tillrättavisning av bibliska proportioner efter den fula armbågen i pallet på Jakob Silfverberg i träningsmatchen förra veckan.
41 matchers avstängning löd den svidande domen. Halva säsongen. Världsrekord, nästan
Men helt rätt, förstås.
Torres är en värre återfallsförbrytare än själve Svartenbrandt.
Och just därför hade Player Safety-folket lika gärna kunnat slagit till med en livstidsavstängning, för detta kommer ju inte heller hjälpa.
Karlfan har varit avstängd vid nio (!) tidigare tillfällen och likafullt går budskapet inte fram.
Låt mig helt frankt fråga:
Är man inte lite dum i huvudet då?
Jag kan svara också:
Jo.
* * *
Jag och Younblood från Örby hann inte mer än avsluta våra verbala high-fajvs över att väldige Viktor Svedberg tagit en plats hos regerande mästarna förrän han skickads ner till Rockford.
Attans.
* * *
Har avnjutit lite tårta här på slutet.
Inte sån med grädde och marsipan i – utan sån som vanligen pyser och fräser och vibrerar av indignation.
Vår gamle vän John Tortorella är nämligen inte bara städslad som coach för USA:s World Cup-lag, han ska hela säsongen agera studioexpert på NHL Network också.
Bör kunna bli festligt mellan varven.
Meddelas kan att han tror mer på Boston än de flesta andra, men är överens med majoriteten om att Tampa går till final och där möter Anaheim.
Som sen vinner.
Jag och Tårtan, vi vet vi…
* * *
Wow, ett Flyers-fan som PlayoffWill vill göra en Håkan Hellström med bloggen!
Well, du bor väl här i stan…let’s meet up!
* * *
Däremot gillar Tårtan inte Montreal och framförallt inte nyförvärven Semin och Kassian.
– They don’t have a clue about team concept, fräste han i förrgår kväll.
Och då ska man komma ihåg att han hade Kassian i Vancouver…
* * *
Henke Lundqvist har just genomfört en av sina mest inspirerade camper någonsin.
Innebär det en bättre på grundseriestart än de senaste fyra-fem åren?
Vi vet inom kort.
* * *
En maffig kanna kaffe puttrar på bryggaren i köket, tre dosor färsk Ettan – levererade av Markus Larsson direkt från kylarna på Arlanda så sent som förra veckan – ligger uppradade på vardagsrumsbordet är och en tvåliters Coke Zero står på golvet nedanför korresoffan.
I Air Canada Center börjar läktarna samtidigt fyllas, förväntningarna tätnar och Phil Collins sjunger att ”it’s something in the air tonight”.
Opening Night, folks.
Jag har väntat så länge på just denna dag.