Stora Tipset Inför NHL-säsongen 2015-2016

Ladies and gentlemen, stammisar och u-båtar, vänner och fiender – välkomna till NHL-säsongen 2015-2016.
Efter en lång, händelselös sommar och en tradig försäsong – när vi åter fått bevisat att hockeymatcher som inte betyder något är som travlopp och pokerpartier det inte går att satsa pengar på – börjar livet igen.
Jag blåser fanfarer, slår trumvirvlar och marscherar nerför andra avenyn med höga sparkar.
Sen sätter jag mig här vid laptoppen och fyrar av bloggens traditionsenliga Season Preview.
Det blev en sjusatans drapa den här gången.
Uppåt 60 000 tecken tror jag den slutgiltiga mätningen visade.
Det är som en smärre essäsamling, säger Markus Larsson – helt oturligt på veckolångt besök i korresoffan just när jag begravt mig i detta och inte varit mer social än J.D Salinger.
Men vad göra när ivern och lusten och förväntningarna börjar skölja genom blodomloppet på nytt – då går det ju inte att bromsa.
Ansträngningarna för att variera ingångar, glosor och anslag har kostat sömn, vänskap och pengar – främst till oceaner av kaffe – så jag hoppas att åtminstone några av er orkar traggla er igenom harangerna.
En brasklapp innan huvudrätten serveras:
Det blir bara svårare och svårare att tippa NHL. Ligan är idag så jämn och oförutsägbar att man istället för att sitta och försöka utvärdera inbördes styrkeförhållandena lika gärna kan dra namn på lappar ur en hatt . Exempelvis går de sju lagen i Central Division egentligen inte att skilja åt, den tänkta ettan kan lika gärna sluta sjua och vice versa – utan att det vore särskilt uppseendeväckande.
Följaktligen påstår jag inte att jag vet att det det går så här; jag bara försökt samla mig till några glada gissningar – väl medveten om att det finns otaliga andra infallsvinklar. De märkligt tvärsäkra individer som hör av sig och förklarar att jag är debil som inte kommit till samma insikter som dem – och sedan såklart aldrig hörs av när det visar sig att inte heller deras godtyckliga spådomar slagit in – kan åtminstone ha det i åtanke när de författar sitt ovett.
En notering till:
Själva tipsen hittar ni längst ner, efter lag-för-lag-genomgången, så den som vill veta vad jag tror måste åtminstone scrolla genom ordbajsarns visa…

Nå, here we go – i bokstavsordning

ANAHEIM DUCKS
– För tre säsonger sedan åkte de redan i första playoffrundan. Året därpå sprack drömmen i andra omgången. Och senast tog sig Bruce Boudreaus ankflock ända fram till 3-2-ledning i konferensfinalen mot Chicago innan ridån gick ner. Så det är väl bara att fortsätta efter den mallen och gå hela vägen till final nu då, right? Ja, jag tror faktiskt det blir fjärde gången gillt för Ducks. Inte för att en logik som egentligen inte finns borgar för det, utan för att det helt enkelt är dags. Eller, ehum – Ducks! Ett perfekt komponerat lag som fram till de där sista två matcherna mot blivande mästarna spelade hela slutspelets bästa hockey har nu kompletterat kraft och tyngd och bländande skicklighet med speed, främst tack vare förvärvet av Carl Hagelin, och ännu större truppdjup. Blott två frågetecken kvarstår. För det första: Kan lagets ledande karaktärer, och då tänker vi ju främst främst på Corey Perry och Ryan Getzlaf, göra sig kvitt sina mentala låsningar och förmå sig själva att leverera även i de allra viktigaste ögonblicken? Det var de som vek ner sig när allting drogs till sin yttersta spets i våras. Det kan inte hända igen. Men det måste de ju vid det här laget vara medvetna om och ha jobbat med under sommaren. För det andra: Kan Kevin Bieksa ersätta Beauchemin som ”pappa” i den något gröna backuppsättningen. Nja, även om det inte är omöjligt att sur-pjäxan efter några allmänt dystra år i Vancouver får en nytändning i och med flytten till södra Kalifornien känns det tveksamt om han längre äger den sortens kvaliteter. Å andra sidan börjar flera av backkidsen, inte minst Hampus Lindholm och Sami Vatanan, se ut som fullblodsproffs och behöver kanske ingen veteran att hålla i handen längre. I så fall heter Stanley Cup-mästarna 2016 Anaheim Ducks
Nya: Carl Hagelin (f), Kevin Bieksa (b), Chris Stewart (f), Kevin Bieksa (b), Mike Santorelli (c), Shawn Horcoff (c), Chris Mueller (c), Anton Khudobin (mv), Joe Piskula (b).
Förluster: Francois Beauchemin (b), Matt Beleskey (f), Emerson Etem (f), James Wisniewski (b), Kyle Palmieri (f).
Svenskar: Jakob Silfverberg, Hampus Lindholm, Rickard Rakell, Carl Hagelin.
Coach: Bruce Boudreau (Femte säsongen).
General manager: Bob Murray (Åttonde säsongen).
Mest imponerande: Att de har råd att använda Ryan Kesler blott som andrecenter. Bara Pittsburgh är i besittning av en lika mördande one-two punch av på den viktigaste positionen,
Minst imponerande: Den psykiska bräckligheten i verkligt skarpa lägen har i alla fall tidigare varit rätt remarkabel.
Tips: Stanley Cup-mästare.

ARIZONA COYOTES
– Om allt går enligt planerna kommer Coyotes återigen vara ett respektabelt slutspelslag om tre-fyra år. Med en talangpool som rymmer Dylan Strome, Max Domi, Anthony Duclair, Brendan Perlini och Henrik Samuelsson kan det nästan ses som givet. Ynglingarna är dock långt ifrån färdiga och går inte att anförtro meningsfullt ansvar redan den här säsongen och därmed är det också mer eller mindre garanterat att de får sällskap av ytterligare en ung begåvning efter draftlotteriet i sommar. För den skvadron av spelare som ska hålla skeppet flytande tills nästa generation tar över känns milt uttryckt klen och får svårt att undvika jumboplatsen inte bara i Pacific-divisionen utan hela västra konferensen. I Oliver Ekman-Larsson har coach Tippett en back av världsklass, i Antoine Vermette – som återvänder efter sin korta Stanley Cup-stint i Chicago – en bra center och i kaptenen Shane Doan karaktär laget i alla fall förr om åren haft stor nytta av. Men så mycket mer har han inte – ännu. Så vi kommer få ägna ytterligare en lång vinter åt dystra funderingar över vad som hänt om OEL spelat i ett riktigt lag…
Nya: Antoine Vermette (c), Zbynek Michalek (b), Steve Downie (f), Boyd Gordon (c), Nicklas Grossman (b), Brad Richardson (f), Anders Lindbäck (mv), John Scott (f).
Förluster: Sam Gagner (c), Mark Arcobello (c), John Moore (b), Lauri Korpikoski (f).
Svenskar: Oliver Ekman-Larsson, Nicklas Grossman, Klas Dahlbeck, Anders Lindbäck.
Coach: Dave Tippett (Sjunde säsongen).
General manager: Don Maloney (Nionde säsongen).
Mest imponerande: En 24-årig back från Tingsryd.
Minst imponerande: Nästan allting utom den 24-årige backen från Tingsryd…
Tips: Sist i väst.

BOSTON BRUINS
– Boston Bruins finns inte längre. Eller, jo, det är klart. Den ärevördiga organisationen som sådan är förstås kvar. Det kommer att spelas ishockey i de gamla maffiafamiljernas North End även framdeles. Men det mäktiga, oböjliga, skrämmande Boston vi lärt känna de senaste fem-sex åren har i praktiken upphört att existera. Transformationen tog fart redan inför förra säsongen och intensifierades under nyinstallerade general managern Don Sweeneys sällsamma befäl i somras. Sammanlagt har nästan tio man som var vitala delar av lagets identitet försvunnit på två år – bland dem flera som sannolikt betydde mer än vad som gick att se på isen och avläsa i statistiken. Kvar finns nu bara brottstycken av den gamla stommen och vissa av de enskilda beståndsdelarna är förvisso alltjämt fem plus – Patrice Bergeron skulle vara förstecenter i nästan samtliga 30 lag – men några börjar bli gamla också. Hoppet i Beantown torde framförallt stå till att några ungtuppar skyndar på i utvecklingen och blir fullödiga stjärnor i förtid. Det är särskilt nödvändigt på backsidan, där borttrejdade Dougie Hamilton lämnat ett betydande hål efter sig. Men jag tror det tar ett tag att bygga ett nytt Boston Bruins och att även den här säsongen därför blir en utmaning.
Nya: Jimmy Hayes (f), Matt Beleskey (f), Zac Rinaldo (f), Matt Irwin (b), Colin Miller (b), Jonas Gustavsson (mv).
Förluster: Dougie Hamilton (b), Milan Lucic (f), Carl Söderberg (c), Gregory Campbell (c), Reilly Smith (f), Daniel Paille (f), Matt Bartkowski (b), Niklas Svedberg (mv), Jordan Caron (f), Simon Gagne (f).
Svenskar: Loui Eriksson, Jonas Gustavsson.
Coach: Claude Julien (Nionde säsongen)
General manager: Don Sweeney (ny).
Mest imponerande: Patrice Bergeron.
Minst imponerande: Att organisationen lyckats bryta isär ett så solitt lagbygge för egen hand.
Tips: Det blir streckstrid ännu en gång.

BUFFALO SABRES
– Nu så. Efter två regelrätta mardrömssäsonger har Sabres studsat i den absoluta bottnen och är på väg upp ur avgrunden igen. Den har GM Murrays säkerställt med en snabb och aggressiv rebuild. Plötsligt finns det balans och djup i truppen, plötsligt är det en en av de mest eftertraktade strategerna som dirigerar i båset och plötsligt har de i Ryan O’ Reilly och Jack Eichel – som redan framstår som en Messier i miniatyr, sina blott arton år till trots – två värdiga centrar. De har i ärlighetens namn inte haft en enda sedan Chris Drury-eran för snart ett decennium sedan. Vidare tror jag att Robin Lehner kan bli en utomordentlig tillgång när han nu äntligen får chansen som uttalad förstemålis och hos Evander Kane, som trejdades till Buffalo redan i våras men på grund av skada inte spelade en enda match och därför i praktiken är ett nyförvärv han också, finns det rimligen hur mycket som helst att hämta. I likhet med O’Reilly har han haft sina ”off ice-issues”, men det känns som att den milde Bylsma är väl lämpad att hantera sådana affärer. Och likafullt: De fans som i likhet med kommentatorsspårsslegendaren Kometen redan börjat febra om playoff gör nog bäst i att besinna sig en smula. Det tar vanligen lite tid att utveckla kemi med så många nya ingredienser i degen och icke att förglömma, backbesättningen är alltjämt av de svagare i konferensen. Så det blir bättre. Men inte jättebra på en gång.
Nya: Jack Eichel (c), Ryan O’ Reilly (c), David Legwand (c), Robin Lehner (mv), Jamie McGinn (f), Jason Akeson (f), Carlo Colaiacovo (b), Matt Donovan (b).
Förluster: Nikita Zadorov (b), Cory Hodgson (c), Mikhail Grigorenko (c), Anders Lindbäck (mv), Andre Benoit (b), Andre Mezaros (b), Zac Dalpe (c).
Svenskar: Johan Larsson, Robin Lehner.
Coach: Dan Bylsma (ny).
General Manager: Tim Murray (Tredje säsongen).
Mest imponerande: Den snabba förvandlingen från givet källarlag till något betydligt mer spännande.
Minst imponerande: Backskaran är det väldig få motståndare som ligger vakna om nätterna och svettas över.
Tips: Häver sig uppåt – men inte hela vägen till slutspel.

CALGARY FLAMES
– Å andra sidan: När jag för ett år sedan satt och försökte analysera läget inför säsongen 2014-2015 befann sig Calgary Flames i ungefär samma sits som Buffalo idag. De hade också ladorna fulla av framtid, men dum-Bjurre visste att berätta att de var långt ifrån redo att utmana ”redan i år”. Och vad hände? De tog ett kollektivt jättekliv framåt och inte bara gick till slutspel; de slog ut Vancouver och initierade ett västkanadensiskt paradigmskifte långt innan det egentligen skulle kunna äga rum. Kort sagt – ibland händer saker betydligt snabbare än vad fåniga bloggare föreställer sig. Vad gäller Calgary är det dock – för att nu fortsätta låtsas förstå nånting – svårt att se något annat än att stegringen fortsätter. Den vältrimmade lagmaskinen, som numer glimmar av individuell stjärnglans också, är i princip helt intakt – sånär som på ett par iögonenfallande förstärkningar. Framförallt har Dougie Hamilton, en av världens mest lovande unga backar, helt frapperande tillkommit och därmed är Calgarys D-formation ingenting mindre än en av ligans mest fulländade. Till yttermera visso känns det inte som att hårdföre coach Hartley är typen som accepterar några sophmore slumps. Så varning, många kommer bränna sig på de här flammorna.
Nya: Dougie Hamilton (b), Michael Frolik (f).
Förluster: Raphael Diaz (b), Brian McGrattan (f), Devin Setoguchi (f), David Schlemko (b)
Svenskar: Mikael Backlund.
Coach: Bob Hartley (Fjärde säsongen).
General manager: Brad Treliving (Andra säsongen).
Mest imponerande: Giordano-Hamilton, Brodie-Russel och Wideman-Smid. Alltså de tre backparen.
Minst imponerande: Jag är inte hundra på att Jonas Hiller är en värdig förstemålis.
Tips: Tvåa i divisionen. Och sedan….nästan vad som helst kan hända.

CAROLINA HURRICANES
– Det har gått sex år sedan Canes senast kvalificerade sig för slutspel och det kommer att dröja ytterligare ett par innan de återvänder, är jag rädd. Även här pågår en grundlig ombyggnad, men det känns som att den bara är i sin linda ännu. GM Francis, vars manöverutrymme av budgetskäl är begränsat, behöver nog kapa av fler gamla grenar innan en ny skapelse till lag – centrerad kring sådana som Elias Lindholm, Justin Faulk, Haydn Fleury och och wonderkid Noah Hanifin – kan börja blomma och nästa framgångsera ta vid. Förmodligen är det till exempel dags att klippa banden med trotjänaren Eric Staal. Han är franchise-spelare och har alltjämt odiskutabla kvaliteter men eftersom det inte gått att komma överens om ett nytt kontrakt, och ryktena om en trejd senast vid deadline i slutet av februari bara tilltar, finns risken att hans närvaro blir en propp som bara sinkar evolutionen.
Nya: James Wisniewski (b), Kris Versteeg (f), Eddie Läck (mv), Noah Hanifin (b), Joakim Nordström (f), Derek Ryan (c).
Förluster: Alexander Semin (f), Anton Khudobin (mv), Ben Holmstrom (c).
Svenskar: Elias Lindholm, Victor Rask, Joakim Nordström, Eddie Läck.
Coach: Bill Peters (Andra säsongen)
General manager: Ron Francis (Andra säsongen).
Mest imponerande: Framtiden.
Minst imponerande: Nuet.
Tips: Får harva i botten av östra konferensen ett tag till.

CHICAGO BLACKHAWKS
– Det kostar att vara bäst. Listan över egendom regerande mästarna av lönetaksmatematiska skäl tvingades avyttra under sommaren gör nästan ont att läsa. Och ett är säkert: Alla andra lag hade kollapsat om de i ett och samma svept förlorat spelare av samma dignitet som Saad, Sharp, Oduya, Vermette, Richards och Versteeg. Men Blackhawks har en sällsam förmåga att gå genom de här sortens stålbad – för det är ju inte det första – relativt helskinnande. För det första är hockeyvärldens ädlaste kärna av superstars fortfarande intakt, för det andra lyckas klubbledningen på något förunderligt vis alltid fylla på med nya klassakter underifrån – och mitt i cap-pressen göra en och annan smart trejd. Och för det tredje finns finns det en beundransvärd mental hårdhet inbyggd i organisationen. Motgångar, problem och tvivel i omvärlden vänds alltid till motivation och tycks bara svetsa samman denna samling griniga vinnare. Med det sagt – slagkraften HAR reducerats och jag tror inte att det blir en fjärde ring för Toews och Yellbear och de andra som varit med och byggt den nya dynsatin. I år. Men det skulle inte förvåna om de positionerar sig för en ny parad genom the loop redan nästa säsong.( Fotnot: Turbulensen kring Patrick Kane kan förstås också påverka, men det känns osmakligt att väga in sportsliga aspekter i den obehagliga historien – hur den än slutar. Vi får återkomma i det ärendet när mer än det vi vet nu är känt, tycker jag).
Nya: Artem Anisimov (c), Trevor Daley (b), Artemi Panarin (f), Ryan Garbutt (f), Marko Dano (f), Viktor Tikhonov (f), Jeremy Morin (f).
Förluster: Brandon Saad (f), Patrick Sharp (f), Johnny Oduya (b), Antoine Vermette (c), Brad Richards (c), Kimmo Timonen (b), Kris Versteeg (f), Antti Raanta (mv), Joakim Nordström (f).
Svenskar: Niklas Hjalmarsson, Marcus Krüger, David Rundblad, Viktor Svedberg.
Coach: Joel Quenneville (åttonde säsongen).
General manager: Stan Bowman (sjunde säsongen).
Mest imponerande: Ja, det är ju Chicago Blackhawks…
Minst imponerande: Att de var tvungna att trejda bort till och med Brandon Saad.
Tips: Ändå. De kommer vara laget att ta sig förbi i väst.

COLORADO AVALANCHE
– Vilket Avalanche är det ”riktiga” – det som krattiga advance-stats till trots stormade fram och helt chockerande vann hela Central Division för två år sedan eller det som mer i enlighet med den obönhörliga datan floppade och kom sist förra säsongen? Antagligen ligger sanningen någonstans mitt emellan. Det finns obestridligen resurser, framförallt offensivt. Gabriel Landeskog, Matt Duchene och Nathan MacKinnon – offer för en klassisk sophmore slump ifjol – borde kunna utgöra en av ligans mest dynamiska linor. Även en andrakedja i vilken Carl Söderberg agerar ankare åt Jarome Iginla är en högst tänkbar hit. Det känns definitivt som att den intelligente Söderberg kan komma att leva upp till sin fulla potential när han får chansen som andrecenter. I det som kallas bottom six ser det dock skralare ut och backbesättningen lämnar, som det brukar heta, en del i övrigt att önska. Nyförvärvet Beauchemin var ett stort plustecken som stabiliserande veteran i Anaheim, men det känns kanske som att det i första hand var en snabbare och mer explosiv back som saknades i Klippiga bergen. Som sagt – det är sannolikt något slags mellanting av de senaste två årens Avalanche som huserar i Pepsi Center i år och det lär inte räcka i den infernaliska konkurrensen.
Nya: Carl Söderberg (c), Francois Beauchemin (b), Blake Comeau (f), Mikhail Grigorenko (c), Nikita Zadorov (b).
Förluster: Ryan O’ Reilly (c), Jamie McGinn (f), Jordan Caron (f), Daniel Briere (f), Jan Hejda (b).
Svenskar: Gabriel Landeskog, Carl Söderberg, Dennis Everberg.
Coach: Patrick Roy (Tredje säsongen).
General manager: Joe Sakic (Tredje säsongen).
Mest imponerande: Potentialen i den förstalina Landeskog, Duchene och MacKinnon bildar.
Minst imponerande: Att de tycks vara så svårt att få ut allt ur den potentialen, särskilt när det gäller Duchene.
Tips: Kommer få svårt att hävda sig i hårdaste divisionen.

COLUMBUS BLUE JACKETS
– Jackets fastnade mitt i språnget mot NHL:s elitskikt under fjolåret. Men vi vet ju alla att det berodde på en skadeepidemi som tangerade det rent absurda. Halva laget var understundom stukat, gipsat och/eller sängliggande. Sådant pyramidalt oflyt kan de omöjligen ha igen och därmed tror jag att det blir åka av i Ohio. Det som redan var både ett solitt lagbygge fullsprängt av rungande alla-för-en-attityd och en samling kittlande solister på väg uppåt har spetsats till ytterligare med den sensationella Brandon Saad-trejden. Hawks ville verkligen inte släppa honom – han var på väg att bli en av de centrala byggstenarna – men tvingades på grund av syrebrist under lönetaket. Så nu får han istället vara med och boosta anfallslinjer som var skrämmande nog som det var med Ryan Johansen, Nick Foligno, Scott Hartnell, Brandon Dubinsky och Boone Jenner. Namnen i de bakre leden inger inte riktigt samma respekt, det är sant, men stjärnglansen förutan har också den lagdelen vuxit samman till en tajt, samspelt enhet. Som det dessutom är jobbigt att möta; konkurrenterna kvider ofta om att det överhuvudtaget gör förbannat ont att gå upp mot Columbus. Om Bobrovsky, keepern, samtidigt kan hitta tillbaka Vezina-formen…oh boy. Ladda kanonerna i Nationwide Arena.
Nya: Brandon Saad (f), Gregory Campbell (c), Andrew Bodnarchuk (mv).
Förluster: Artem Anisimov (f), Marko Dano (f), Mark Letesu (c), Jeremy Morin (f), Corey Tropp (f), Brian Gibbons (f), Luke Adams (f).
Svenskar: Alexander Wennberg, William Karlsson.
Coach: Todd Richards (sjätte säsongen).
General Manager: Jarmo Kekäläinen (tredje säsongen).
Mest imponerande: Musklerna, attityden och namnen i samtliga kedjor..
Minst imponerande: David Clarksons kontrakt, ursprungligen kreerat av Toronto.
Tips: Kan skrälla så det dånar som i de beryktade kanonerna i hemmahallen.

DALLAS STARS
– Som det heter i countrylegendaren Gene Autrys hymn ”Deep in The Heart of Texas” från 1941: ”The stars at night, are big and bright, in the heart of Texas”. Riktigt så bra som jag under högsommarens hockeyabstinens påstod att det skulle gå i år ska nog ingen förvänta sig att det verkligen gör, men det är tveklöst något väldigt spännande och lovvärt på gång i The Big D. Jim Nill, redan en minst lika durkdriven GM som mentorn Ken Holland, har hittat exakt de nya beståndsdelar han behöver för att uppgradera västlaget som känns som det som har mest gemensamt med Tampa Bay Lightning – den moderna, vindlande kvicka, tekniskt drivna och offensivt pardonlösa hockeyns spjutspets. Patrick Sharp är en dödlig sniper som gjord för det attackvilliga Dallas-infanteriet och Johnny Oduya blir en klippa av lugn i en backuppsättning som visserligen är mycket bättre än den får cred för men brister lite i rutin och därför mår gott av en sådan. Eftersom han gick skadad stora delar av fjolårssäsongen kan även ryske artisten Valeri Nichushkin nästan ses som ett nytillskott och får han allt att stämma är han en möjlig mini-Tarasenko vid sidan av Jamie Benn och Tyler Seguin, radarparet som får Smith & Wesson att framstå som omaka. Det är väl bara blåvita kompisarna Kari Lehtonen och Antti Niemi man undrar lite över. Det är ju två välrenommerade herrar, inget annat lag förfogar över en lika namnkunnig målvaktsduo, men bägge två har på senare år brottats med ganska avsevärd ojämnhet. Förhoppningsvis kan de som landsmän och polare peppa upp varandra på nygamla nivåer. Nå, final – det var ju det jag yrade om i somras – är ett orealistiskt mål. Men nog kommer dessa Texas-stjärnor att lysa big and bright åtskilliga kvällar i vinter.
Nya: Patrick Sharp (f), Johnny Oduya (b), Antti Niemi (mv), Mattias Janmark (c).
Förluster: Trevor Daley (b), Ryan Garbutt (b), Jhonas Enroth (mv), Shawn Horcoff (c).
Svenskar: John Klingberg, Johnny Oduya, Patrik Nemeth, Mattias Janmark.
Coach: Lindy Ruff (Tredje säsongen)
General Manager: Jim Nill (Tredje säsongen)
Mest imponerande: Benn och Seguin, NHL:s giftigaste radarpar.
Minst imponerande: Finländarna längst bak, som tillsammans utgör ligans dyraste målvaktspar, har båda en del att bevisa just nu.
Tips: Det spelas playoff-hockey i American Airlines Center till våren.

DETROIT RED WINGS
– I april förlänger Detroit den amerikanska proffsidrottens finaste svit och kvalificerar sig för sitt 25:e raka slutspel. Att Mike Babcock, samtidens mest uppskrivna coach, lämnat Michigan efter ett succéartat decennium betyder nämligen inte alls att det här laget faller ihop. Tvärtom, rentav. Det finns gott om rödvingar som inte direkt skriver kärleksdikter om den ryktesvis rätt självgode kanadensaren och kommer hämta extra motivation ur möjligheten att få bevisa att det som hänt i The Joe sedan 2005 inte i första hand berodde på honom. Dessutom är det ett lag i begrepp att ta skepnaden av en sann contender Babs lämnat efter sig. I och med att de började slira under slutklämmen av grundserien har hyllningarna fallit i glömska, men under långa stunder ifjol spelade Wings faktiskt sin bästa hockey sedan finalåren 08 och 09. Den veritabla kader av unga förmågor som med stor framgång slusstas in i laguppställningen de senaste säsongerna orkade inte hela distansen då. Men Tomas Tatar, Tomas Jurco, Gustav Nyquist, Riley Sheahan och Luke Glendening – ja, alla de där som sett till att kulturbärarna Henrik Zetterberg och Pavel Datsyuk får avlastning och kan användas mer ekonomiskt – har nu ytterligare en säsong under bältet och därmed större insikter om vad som fordras . Därför var det klokt av Ken Holland att inte göra för stora ingrepp i truppen under sommaren; det är Tatar & co som har nyckeln till Wings eventuella succé, nu och i fortsättningen. Men han hittade två fina kompletteringar i Brad Richards och Mike Green. Även om de inte är samma stjärnor som förr känns det som de passar sällsynt bra in i mixen på West Jefferson Avenue.
Nya: Brad Richards (c), Mike Green (b).
Förluster: Stephen Weiss (c), Marek Zidlicky (b), Jonas Gustavsson (mv), Eric Cole (f).
Svenskar: Henrik Zetterberg, Niklas Kronwall, Johan Franzén, Jonathan Ericsson, Gustav Nyquist, Joakim Andersson.
Tränare: Jeff Blashill (ny).
General Manager: Ken Holland (Nittonde säsongen).
Mest imponerande: Vinnarkulturen som tycks gå i arv från generation till generation.
Minst imponerande: Målisarna. Varken Petr Mrazek eller Jimmy Howard har ännu övertygat någon om att de kan bära DRW djupt in i slutspelet.
Tips: Tvåa eller trea i Atlantic. Till att börja med..

EDMONTON OILERS
– Messias har landat och happy days är äntligen tillbaka i Alberta. Vän av ordning påpekar måhända att Oilers sentida historia bevisar att man inte kan vara helt säker på den saken; en strid ström av hypade ungblod har ju kommit till klubben, stadd i decennielångt förfall, utan att något alls förändrats. Men Connor McDavid är uppenbart ett stjärnämne av helt annat snitt än Taylor Hall, Ryan Nugent-Hopkins, Nail Yakupov och de andra hel- och halvflopparna. Han har redan på juniornivå bevisat att han, likt Sidney Crosby, kan bära hela lag till himlen på egen hand och den nyss avslutade försäsongen indikerar att han klarar det även på högsta tänkbara nivå – åtminstone vad det lider. Men ännu viktigare: Han slipper spela under det ledarskap som konsekvent kväst potentialen hos de gudabenådade kids som kommit före. Klåparna är utrensade och ersatta av vidimerad kompetens i form av Peter Chiarelli, mannen som lade grunden för Bruins senaste storhetstid, och Todd McLellan – en av de klokaste coacherna på marknaden. En ”cup run” finns inte i spåtanten Bjurres kort, inte ännu. Därtill är framförallt avsaknaden av djup på back-rostern för stor, men fan vet om det det inte kommer att spelas slutspelshockey i gamla Rexall Place för första gången på tio år.
Nya: Connor McDavid (c), Andrej Sekera (b), Cam Talbot (mv), Lauri Korpikoski (f), Mark Letestu (c), Eric Gryba (b), Griffin Reinhart (b), Anders Nilsson (mv).
Förluster: Boyd Gordon (c), Viktor Fasth (mv), Matt Fraser (f), Martin Marincin (b), Steve Pinizzotto (f).
Svenskar: Anton Lander, Oscar Klefbom, Anders Nilsson.
Tränare: Todd McLellan (ny).
General Manager: Peter Chiarelli (ny).
Mest imponerande: Optimismen Connor McDavid redan pumpat in i laget.
Minst imponerande: Att det som händer nu inte hänt tidigare.
Tips: Har definitivt chans på en slutspelsplats – äntligen.

FLORIDA PANTHERS
– I den här bloggen har vi för vana att tro lite mer på Florida Panthers än de flesta andra gör och den traditionen måste förstås hållas vid liv. Den perfekta blandningen av ung, hungrig ambition och visdom sprungen ur gedigen rutin ledde till landvinningar redan den senaste säsongen och det mesta talar för att den genererar ännu mer i år. Jag menar, tanken på vad som ryms i spännvidden mellan vad en 19-årig Aaron Ekblad och en 43-årig Jaromir Jagr bär med sig till bordet är ju hisnande. Samma slags paralleller kan dras mellan en 20-årig Aleksander Barkov och en 38-årig Shawn Thornton. Eller mellan en 22-årig Jonathan Huberdeau och en 36-årig Roberto Luongo. Ja, det finns ytterligare exempel. Nick Bjugstad, Brandon Pirri, Erik Gudbranson, Rocco Grimaldi och Reilly Smith är andra löftesrika yngel i samma omklädningsrum – och Brian Campbell, Willie Mitchell, Jussi Jokinen och Dave Bolland andra ärrade vinnare. Få andra lag, om ens något, kan skryta med en så dynamisk mixtur i det avseendet. Så watch out, The Sunshine State kan få två playoff-lag i vår.
Nya: Reilly Smith (f), Mike McKenna (mv), Lawson Crouse (f).
Förluster: Jimmy Hayes (f), Brad Boyes (f), Dan Ellis (mv), Shane O’Brien (b), Jesse Blacker (b).
Svenskar: Inga.
Tränare: Gerard Gallant (Tredje säsongen)
General Manager: Dale Tallon (sjätte säsongen)
Mest imponerande: Jagrs stora rumpa och Ekblads tidigt utvecklade pondus.
Minst imponerande: Såvida de inte snabbt etablerar sig ovanför slutspelsstrecket lär det vara publiksiffrorna.
Tips: En Dark horse.

LOS ANGELES KINGS
– Revansch. Det är givetvis allt det handlar om i downtown LA efter fjolårets fiasko – när Kings som regerande mästare gick och missade playoff. Och ett lag anfört av tiotaggare som Anze Kopitar, Marian Gaborik, Drew Doughty, Jeff Carter och Jonathan Quick ska egentligen inte ha några problem att studsa tillbaka så slutspelsstrecket formligen slits itu – inte efter att för första gången på några år ha fått avnjuta ett långt sommarlov. Å andra sidan borde ett sådant lag inte – tröttkört eller ej – ha kunnat misslyckats så grovt som förra vintern heller. Men det hände för mycket runtomkring som störde laget och så har det i sanning fortsatt under sommaruppehållet. Backstjärnan Slava Voynov har suttit i fängelse och sedan kastats ur landet, Mike Richards – mycket omtyckt dynamo i det här tajta kompisgänget – har fått sitt kontrakt annullerat på tveksamma grunder och Jarret Stoll har trejdats till New York efter en kokainskandal i Vegas. Inte stoff harmoni byggs av precis. Och det finns mer som oroar. Relationen mellan den kufiske Darryl Sutter och vissa nyckelspelare verkade knaka betänkligt förra året, svårigheterna att förlänga med en Kopitar som vill ha – och förtjänar – minst tio millar per säsong hotar att bli samma slags olägenhet för Kings som Stamkos-situationen för Tampa och även om han hockeymässigt framstår som klippt och skuren för 10-talets råbarkade Kings-upplaga ryktas det att Milan Lucic i social mening inte smälter in i nya sammanhang lika smidigt som genomsnittliga hockeyspelare. Ja, ni hör. Dubierna är många. Men ändå, begäret efter upprättelse i kombination med manskapets faktiska grundkvaliteter – och det faktum att en sådan som Doughty tydligen kom till campen i rekordform – borgar för en comeback. Väl?
Nya: Milan Lucic (f), Jhonas Enroth (mv).
Förluster: Justin Williams (f), Andrej Sekera (b), Slava Voynov (b), Mike Richards (c), Jarret Stoll (c), Robyn Regehr (b), Martin Jones (mv).
Svenskar: Jhonas Enroth.
Coach: Darry Sutter (femte säsongen).
General Manager: Dean Lombardi (tionde säsongen)
Mest imponerande: Det som brukar hända bara laget kommer till dansen.
Minst imponerande: All röra utanför isen under sommaren.
Tips: Det måste ju bli slutspel igen.

MINNESOTA WILD
– Wild är ett lag dressed for success. Rustat för stora strider. Ja, byggt för Stanley Cup. Truppen dignar sedan flera år tillbaka av såväl stjärnadel som utmärkta birollsinnehavare. Likafullt slutar varje säsong i bedrövelse, vanligen efter en förnedrande uppsmiskning signerad Chicago Blackhawks. Ja, ifjol började de inte spela anständig hockey förrän Devan Dubnyk strax efter nyår dök upp och i strid med allas förväntningar plötsligt blev en Tretjak i kassen. Därefter följde en kvalitetshöjning så rungande att det blev en officiell sanning att 2015 minsann var året när Minnesota slutligen skulle ta sig förbi Blackhawks. Morsning korsning. Istället blev de svepta i fyra raka i andra slutspelsomgången. Debacle monumentale, kallar man det. Praktiskt taget samma lag får dock ny chans i år igen och det är i sig inte så konstigt. GM Fletcher har ingen rörelsefrihet under lönetaket – särskilt inte som tredjemålvakten Niklas Bäckströms olyckligt mastiga kontrakt omöjligen går att bli av med – och av de spelare som fanns tillgängliga i somras var det dessutom svårt att identifiera särskilt många som nödvändigtvis skulle göra så stor skillnad i en, teoretiskt sett, redan fullbordad lagkonstellation. Däremot är det lite besynnerligt att coach Yeo alltjämt tycks åtnjuta hundraprocentigt förtroende. Det är ytterst hans ansvar att vildarna från norr inte lyckats samla sig till maximala insatser i skarpt läge. Inleder de grundserien lika tafatt igen – och får vi se en mer normal Dubnyk finns väl risken – borde han sitta löst.
Nya: Ruslan Fedotenko (f), Zac Dalpe (c), Tyson Strachan (b).
Förluster: Chris Stewart (f), Sean Bergenheim (f), Kyle Brodziak (c), Matt Cooke (f), Josh Harding (mv), Stu Bickel (b), Keith Ballard (b),
Svenskar: Jonas Brodin, Christian Folin.
Coach: Mike Yeo (femte säsongen)
General Manager: Chuck Fletcher (sjunde säsongen).
Mest imponerande: Ryan Suters istid.
Minst imponerande: Slutspelsfacit mot grannen i sydöst
Tips: Borde vara contender, men ett tvivel har satt sig…

MONTREAL CANADIENS
– Känslan är den här: Habs har tagit sig upp på en väldigt hög nivå, alldeles under den där den yttersta eliten rumsterar, och det är ju vackert så. Men de tycks inte riktigt kunna ta sig vidare. Likt ett begåvat popband som efter några års kreativ rush börjar göra samma platta om och om igen har de liksom fastnat på en platå och blir aldrig en av de verkliga mästarkandidaterna. Dilemmat består allra främst i bristande firepower. Representanterna för den mest klassiska klubben i hockeyhistorien gör helt enkelt för lite mål. De mest optimistiska fansen när förhoppningar om att Alexander Semin, signad på ett billigt ettårskontrakt efter att ha blivit utköpt av Carolina, eventuellt ska kunna vara lösningen på det problemet. För all del, han har stor hockey i sig – nånstans – och brukar vara inspirerad när han spelar för nytt kontrakt. Mer troligt är dock att den excentriske ryssen, inte direkt känd för sin offervilja, och stränge coach Therrien clashar – och det förr snarare än senare. Såvida ingen annan sluter upp vid pålitlige skarprättaren Max Paciorettys sida med nytt fräsande krut i pickadollen lär blottan bestå. Samtidigt känns det som risken att Le Grand Club ska tappa i allmän prestationsförmåga och riskera positionen som ett av Atlantic-divisionens topplag är minimal. Om inte annat har de ju Carey Price. Han var sensationell i fjol och har bara precis nått den punkt då stora målvaktskarriärer vanligen stegrar in i sin mest fertila femårsfas.
Nya: Alexander Semin (f), Zack Kassian (f), Bud Holloway (f), Mark Barberio (b), Tomas Fleischmann (f).
Förluster: Brandon Prust (f), Sergej Gonchar (b), P-A Parenteau (f), Manny Malholtra (f), Mike Weaver (b), Bryan Allen (b).
Svenskar: Jacob De La Rose.
Coach: Michel Therrien (fjärde säsongen).
General Manager: Marc Bergevin (fjärde säsongen).
Mest imponerande: Artisten mellan stolparna.
Minst imponerande: Målproduktionen.
Tips: Går ungefär som ifjol.

NASHVILLE PREDATORS
– Inte sedan Johnny Cash gjorde comeback med sina svärtade American-album i början av 90-talet har Nashville varit med om en lika stor överraskning som den säsong Predators genomförde förra året. Ur det som mest såg ut som ett hopskrap av sådant som blivit över när alla andra spikat sina trupper och med visshet skulle få tröska i tabellens bottenslam växte en av benhårda Central-divisionens stora utropstecken fram. Tills blott 20 omgångar återstod hade Peter Lavoliettes offensivt aggressiva, speediga och samtidigt tajta kompani rentav President’s Trophy-känning. Är en repris möjlig? Well, de kommer inte överraska någon den här gången. Alla vet att Filip Forsberg och James Neal skjuter skarpt, att Mike Ribero och Mike Fisher är centrar med betydligt större register än fördomarna säger och att man inte leker heller med de två backparen bakom stjärnduon Shea Weber och Roman Josi. Men det är inte givet att det hjälper. Insikter om motståndarnas styrkor innebär inte nödvändigtvis att man klarar av att neutralisera dem. Min bild är att Preds seglar vidare i åtminstone måttlig medvind – förutsatt att Poile i händelse av en lyckad start inte blir för klåfingrig och börjar mixtra med gruppkemin igen. Det var när han helt opåkallat fick för sig att trycka in Cody Franson och Mike Santorelli i l laguppställningen i våras magin bröts. ”Don’t fix what’s not broken” som ordstävet går.
Nya: Cody Hogdson (f), Barret Jackman (b), Steve Moses (f), Cody Bass (f), Max Reinhart (c).
Förluster: Cody Franson (b), Mike Santorelli (c), Taylor Beck (f), Matt Cullen (c), Viktor Stålberg (f), Rich Clune (f).
Svenskar: Filip Forsberg, Mattias Ekholm, Calle Järnkrok, Viktor Arvidsson.
Coach: Peter Laviolette (andra säsongen).
General Manager: David Poile (nittonde säsongen)
Mest imponerande: Shea Webers monsterskott och den nye Forsberg.
Minst imponerande: Poiles tidvisa tondövhet.
Tips: Gör’t igen.

NEW JERSEY DEVILS
– Att beskriva det blott som att det blåser nya vindar i Jersey är att göra sig skyldig till ett understatement värdigt Storbritanniens vassaste ironiker. Devils har genomgått en direkt revolutionerande metamorfos och är idag en helt annan organisation än den som existerade för bara några månader sedan. Patriarken som i allt väsentligt VAR den här klubben – gamle Lou Lamoriello – har försvunnit och med honom en hel anda, en hel stil och en hel, strikt puritansk, filosofi som genomsyrade precis allting som på minsta sätt hade med New Jersey Devils att göra. Jisses, enstaka spelare har värmt upp utan hjälm innan vissa av de gångna veckornas försäsongsbataljer. Och lufsat orakade i korridorerna i The Rock. Fullkomligt otänkbart under den 28 år långa Lamoriello-regimen. Tråkigt nog för de som tagit över har också den gyllene prestanda som länge kännetecknade Uncle Lous NJD, och resulterade i tre titlar, försvunnit. Han tappade lite av sin fingertoppskänsla som GM de sista åren (eller om han nu fråntogs handlingsfriheten, därom tvistar halva delstaten) och lämnar ett påfallande ihåligt och taskigt balanserat lag efter sig, för närvarande utan utsikter att lyckas med…tja, nånting alls. Ray Shero, en av de bästa i branschen, kommer att korrigera defekterna – framförallt genom att se till att en bunt talangfulla ungdomar får rätt sorts fostran. Men det sker inte i en handvändning. Under tiden tarvas tålamod i huset Lou byggde.
Nya: Kyle Palmieri (f), John Moore (b), Pavel Zacha (c), Jiri Tlusty (f), Sergej Kalinin (f), John Quenneville (c),Lee Stempniak, f).
Förluster: Bryce Salvador (b), Scott Gomez (c), Peter Harrold (b), Steve Bernier (f), Dainius Zubrus (c), Martin Havlat (f), Michael Ryder (f), Mark Fraser (b), Scott Clemmensen (mv).
Svenskar: Adam Larsson, Jacob Josefson.
Coach: John Hynes (ny).
General Manager: Ray Shero (ny).
Mest imponerande: Att de nya ägarna verkligen vågade initiera den radikala omdaningen.
Minst imponerande: Materialet new kids on the block Shero och Hynes har att försöka baka deg på.
Tips: Utgör tillsammans med Canes, Leafs och Coyotes det självklara bottenskiktet.

NEW YORK ISLANDERS
– Apropå omvälvande förändringar. Från och med den här säsongen spelas det NHL-hockey i hipsterskäggens, Jay-Z:s, hasidic-judarnas, Beastie Boys, Paul Austers, Peter Luger-stekarnas, Spike Lees, Dodgers-romantikens, Lady Gagas och Colombo-familjens Brooklyn. Det låter otroligt, men är alldeles sant. Efter drygt fyra årtionden – stundom enormt gloriösa – på Long Island flyttar ju Islanders in till civilisationen och får flashiga Barclays Center, smack mitt i New Yorks folktätaste och mest mytomspunna stadsdel, som ny hemmaarena. Det blir säkert en småbesvärlig omställning, både för spelare och fans. Men lyssna nu: Isles kommer att vinna sin femte Stanley Cup på den adressen. Inte i år. Men snart. De frön av olika sorters färdighet Garth Snow planterat i den frodiga myllan runt klubbklenoden John Tavares, och sedan med föredömligt tålamod och varsamhet vattnat och vårdat under flera års tid, har börjat blomma och bildar idag en tätvuxen och mångfasetterad skörd, färdig att bärgas inom en inte alltför avlägsen framtid. Playoff-slaget mot Capitals i april avslöjade små fläckar av röta här och där. Bland annat vissnade special teams snabbt när temperaturen steg. Men det är bara bra att få sådana problem exponerade snabbt, för med rätt bekämpningsmedel (förlåt, det börjar kanske bli lite overkill med metaforerna här…) är de relativt enkelt att justera. Helt följdriktigt aktade sig Snow – i början av sin GM-karriär nästan utskrattad, nu både aktad och fruktad för sin listighet – under sommaren för att peta för mycket i den välkrattade jordlotten. Men precis som förra hösten gjorde han precis innan seriestarten en affär ingen såg komma för att staga upp plantorna på blålinjen och knöt upp rightaren Marek Zidlicky. Han utgör inte samma dramatiska förstärkning som Johnny Boychuk och Nick Leddy, men likväl en förstärkning. No sleep til’ Brooklyn, hombres.
Nya: Marek Zidlicky (b), Steve Bernier (f), Taylor Beck (f), Thomas Greiss (mv).
Förluster: Michael Grabner (f), Lubomir Vinovsky (b), Griffin Reinhart (b), Michal Neuvirth (mv), Colin McDonald (f), Matt Donovan (b), Tyler Kennedy (f), Eric Boulton (f).
Svenskar: Inga.
Coach: Jack Capuano (sjätte säsongen).
General Manager: Garth Snow (Tionde säsongen).
Mest imponerande: Snows metodiska förädlingsarbete runt mighty Tavares
Minst imponerande: Powerplay – och sikten från vissa läktarsektioner i Barclay’s.
Tips: Har chansen att redan nu etablera sig som herre på New York-täppan.

NEW YORK RANGERS
– Fönstret Glen Sather öppnade när han gick ”all in” för att försöka bärga en titel innan det var dags att rida in i skymningen är inte stängt ännu – trots att den gamle stamfadern de facto gått i pension nu. Med Henrik Lundqvist i mål, med den kanske mest kompletta uppsättningen backar in the business och med kedjeformationer fulla av bona fide-elit finns fortfarande chansen. På samma gång: Medan huvudrivalerna i divisionen rustat upp och blivit starkare står Rangers kvalitetsmässigt i bästa fall kvar och stampar på samma fläck som ifjol. Men förmodligen har de tagit ett litet steg tillbaka. Martin St. Louis blev plötsligt gammal och oduglig under senaste slutspelet, men hans ledarskap var ändå värdefullt, och detsamma gäller de 52 poäng han bidrog med under grundserien. Ännu större lär tomrummet bli efter Carl Hagelin. Hans speed – som fick upp tempot i hela laget – går inte att ersätta. Icke att förglömma är också det faktum att Blueshirts spelat extremt mycket hockey de senaste året och som exempelvis LA Kings vet räcker inte bränslet för evigt. Det vill verkligen till att allt stämmer för att drömmen som nu brunnit i ”Henkes” dröm i elva år ska slå in.
Nya: Emerson Etem (f), Viktor Stålberg (f), Antti Raanta (mv), Jarrett Stoll (c).
Förluster: Marin St Louis (f), Carl Hagelin (f), Cam Talbot (mv)
Svenskar: Henrik Lundqvist, Jesper Fast, Viktor Stålberg, Oscar Lindberg.
Coach: Alain Vigneault (tredje säsongen),
General manager: Jeff Gorton (ny).
Mest imponerande: Elden i Lundqvists bröstkorg – och klassen på de ordinarie backparen framför honom.
Minst imponerande: Att det i skrivande stund alltjämt inte är uteslutet att Tanner Glass får en plats i laget
Tips: Andra slutspelsomgången…i år blir det nog svårt att forcera längre än så.

OTTAWA SENATORS
– Endast med möda lyckas jag klämma fram ett par namn att placera under rubriken ”nya” hos Ottawa – och då är båda redan nerskickade. Bryan Murray och hans medarbetare tar tydligen det som hände efter jul som inteckning för att de sitter med en färdig produkt och inte behöver göra så mycket mer. Något…besynnerligt. Sens historiska raketfärd upp genom tabellen under grundseriens sista månader – triggad av en Erik Karlsson som slutligen klev ur Daniel Alfredssons skugga och gjorde Ottawa till sitt lag – var förvisso sensationell. Men i någon mån förmodligen också en fluke. Den high många av spelarna spann på under den resan har klingat av och vardagen återvänt till kanadensiska huvudstaden. Därmed hade det nog inte skadat att åtminstone försöka addera lite spets, lite tyngd, lite spelförståelse, lite rutin och/eller lite kaxighet . För det var nog trots allt vardagens Senators vi såg falla hårt mot Montreal i slutspelet. Eller så vet Murray något resten av världen inte kan ana. Att ”Handburglar” Hammond verkligen var ”på riktigt”, att det inte finns risk att Mike Hoffman och Mark Stone sophmore-slumpar efter breakout-säsongen och att center-kvartetten är helt solid. Men jag tvivlar.
Nya: Eric O’Dell (c), Mark Fraser (b).
Förluster: David Legwand (c), Robin Lehner (mv), Erik Condra (f), Eric Gryba (b).
Svenskar: Erik Karlsson, Mika Zibanejad.
Coach: Dave Cameron (andra säsongen).
General Manager: Bryan Murray (nionde säsongen)
Mest imponerande: Erik Karlsson – Sveriges största NHL-stjärna.
Minst imponerande: Att det inte blev mer gjort under säsongsuppehållet.
Tips: Kommer ner på jorden igen.

PHILADELPHIA FLYERS
– Det finns inget konkret, inget som plötsligt hänt eller förändrats, som talar för att Flyers ska vända på en femcentare och bli självklara playoff-aspiranter igen. De har mest fått ägna sin off season åt att göra sig av med oönskat dökött, men inte fått bort allt – och samtidigt alltså inte tryggat några särskilda förstärkningar. Radko Gudas, som kom till Philly i våras men på grund av skada gör debut först nu, blir för all del ett levande event i den egna zonen; den elake tjecken är ju född för att spela på Broad Street. Men det är knappast tillräckligt för att konsolidera den i övrigt svaga backensemblen. Och Sam Gagner? Nja, han peakade väl redan för ett par år sedan. Så jag törs inte tippa att de landar högre än ifjol. Inte officiellt. Samtidigt har jag dock en underlig hunch om att de brandgul-svarta kan bli den stora överraskningen i år. Någon gång borde ändå Claude Giroux och Jakub Voracek, fullfjädrade hockeymajestäter, fungera som katalysatorer och liksom bara dra med sig alla som egentligen ruvar på så mycket men aldrig tycks kunna omsätta kunskaperna i duglig NHL-valuta – The Schenns, The Streits, The Reads och The Couturiers – i en allmän surge. Då jävlar, faktiskt. Men säg inget, det är bara något jag fått för mig och tänker på i stunder av stillhet, inte något jag kan argumentera för i offentligheten….
Nya: Sam Gagner (f), Evgeni Medvedev (b), Colin McDonald (f), Michal Neuvirth (mv), Ivan Provorov (b).
Förluster: Nicklas Grossmann (b), Zac Rinaldo (f), Ray Emery (mv), Jason Akeson (f), Carlo Colaiacovo (b), Blair Jones (c), Zack Stortini (c).
Svenskar: Inga.
Coach: Dave Hakstol (ny).
General Manager: Ron Hextall (andra säsongen).
Mest imponerande: Förstakedjan är fem plus.
Minst imponerande: Det finns ju lag som ställer backar med mer klipp i skäret på isen.
Tips: Grundtipset är att de hamnar under strecket igen. Men jag har den där magkänslan…

PITTSBURGH PENGUINS
– När Pens växlade in free agency-racets jackpot med Phil Kessel-trejden stod det omedelbums klart att Pens återigen skulle bli en grundserieschlager av guds nåde. En så sataniskt giftig målskytt som Kessel ihop med Crosby eller Malkin…moderna rekord kan komma att ryka. Däremot innebar det inte med automatik att slutspelsutsikterna ljusnade. För från och med mitten av april behöver även djupet i truppen och standarden på rollspelarna i tredje- och fjärdekedjorna vara top notch och i det avseendet var bilden i det närmaste oförändrad sedan vårens snabba och osentimentala respass mot Rangers. Men några veckor senare dealade omdebaterade Rutherford också till sig centertrion Eric Fehr, Nick Bonino och Matt Cullen och då blev läget i all hast ett annat. De känns exakt som den typ av pusselbitar som saknats och kan få direkt omvälvande effekt. Ja, jag tror ju att klubben med ligans mest glamorösa profiler blivit så mycket starkare att vi för första gången på sju år får höra pingvintjatter i finalen. Den profetian bygger naturligtvis på att Kris Letang och Olli Määttä, de två överlägset viktigaste backarna, förblir hela och friska och kan ta på sig Keith Duncan-artad arbetsbörda i alla stora matcher. Om de klarar det är jag å andra sidan desto mer säker…
Nya: Phil Kessel (f), Eric Fehr (c), Nick Bonino (c), Matt Cullen (c), Sergej Plotnikov (f), Tim Erixon (b), Adam Clendening, Kael Mouillierat (f).
Förluster: Paul Martin (b), Christian Erhoff (b), Brandon Sutter (c), Steve Downie (f), Blake Comeau (f), Nick Spaling (c), Tomas Greiss (mv).
Svenskar: Patric Hörnqvist, Tim Erixon.
Coach: Mike Johnston (andra säsongen)
General manager: Jim Rutherford (andra säsongen).
Mest imponerande: Första PP-uppställningen: Letang-Crosby-Malkin-Kessel-Hörnqvist. Jeeeesus!
Minst imponerande: Man vet aldrig riktigt vilken Marc-Andre Fleury man får se, i alla fall inte när playoff startat.
Tips: Står inför bästa sässen sedan 2009.

ST LOUIS BLUES
– Alla syrligheter om Minnesota Wild några spaltmeter här ovan gäller också Blues. Bara ännu mer. Den frustande best till lag som tjänstgjort i Scottrade Center de senaste fem-sex åren borde ha vunnit minst en Stanley Cup vid det här laget. Men gång efter gång har suveräna grundserieuppvisningar följts av spektakulära genomklappningar när det dukats till bal på slottet. Anmärkningsvärt nog får Ken Hitchcock, under vars ”watch” de grövsta magplasken ägt rum, emellertid en ny chans att så att säga komponera en evergreen istället för ännu en blues. I teoretisk mening är det ingen omöjlig uppgift, alla nödvändiga vapen finns tillgängliga i St Louis arsenal – i all synnerhet på det fysiska planet. Men premisserna har varit likadana sedan han ersatte parentesen Davis Payne 2011. Varför skulle någonting bli annorlunda nu? Ja, kanske för att Vladimir Tarasenkos utvecklingskurva tycks vrida sig norrut ytterligare några grader. Gör den unge ryssen lika stora framsteg som för ett år sedan blir han så bra att han allena kan skapa nya förutsättningar.
Nya: Troy Brouwer (f), Kyle Brodziak (c), Jordan Caron (f), Danny Kristo (f), Peter Harrod (b), Andre Benoit (b).
Förluster: TJ Oshie (f), Barret Jackman (b), Zbynek Michalek (b), Marcel Goc (c), Olli Jokinen (c).
Svenskar: Alex Steen, Patrik Berglund, Carl Gunnarsson.
Coach: Ken Hitchcock (Femte säsongen)
General Manager: Doug Armstrong (sjätte säsongen).
Mest imponerande: Faktumet att det vi såg ifjol kanske inte var Vladimir Tarasenkos verkliga genombrott utan att det väntar i år.
Minst imponerande: Historien när the going gets tough.
Tips: De kommer vara svinbra i sex månader. Mer säger jag inte.

SAN JOSE SHARKS
– Inte ens en slutspelsmiss var nog för Doug Wilson, synbarligen ansatt av beslutsångest snarlik den som får människor att stanna i olyckliga äktenskap i decennier. Inte ens efter den sortens grava missräkning förmådde han sig att en gång för alla avsluta den frustrerande Joe Thornton-eran. Visserligen har han nu fyllt ut den befintliga truppen med två värdiga nyförvärv – Paul Martin och Joel Ward – men eftersom praktiskt taget alla som ansvarat för den långa raden av hutlösa besvikelser, i många fall för att de krympt i den tilltagande pressen, är kvar blir det svårt för dem göra mycket till skillnad. Sharks fortsätter ju vara Thorntons, Pavelskis, Marleaus, Coutures och Burns lag och tyvärr – deras bäst-före-datum som grupp är passerat. Tåget har gått. Vi som följt honom på nära håll i New Jersey under några år har också svårt att se att Pete DeBoer skulle vara rätt coach i ett sammanhang där gammalt koagulerande blod måste ersättas med nytt pulserande. Det var bland annat på grund av hans ovilja att bänka sega oldies och spela ystra knattar Devils till sist stagnerade under DeBoer-epoken. Hajvarning behöver knappast utfärdas i år.
Nya: Joel Ward (f), Paul Martin (b), Martin Jones (mv).
Förluster: Antti Niemi (mv), Matt Irwin (b), John Scott (f), Taylor Fedun (b).
Svenskar: Melker Karlsson.
Coach: Pete DeBoer (ny).
General Manager: Doug Wilson (sextonde säsongen).
Mest imponerande: Att Wilson i alla fall sa hejdå åt John Scott….
Minst imponerande: Den namnkunniga men impotenta stommen.
Tips: Får slåss om sista slutspelsplatsen och till slut misslyckas de.

TAMPA BAY LIGHTNING
– Man behöver inte vara Jonathan Ekeliw för att bli tagen av Tampa Bay Lightning modell 2015. Det är laget som driver utvecklingen i NHL och gör det i en riktning som borde få pulsen hos alla som brinner för vacker hockey att rusa. Det är inte, indikerar Bolts tidvisa dominans under fjolåret, företrädesvis med storlek och kraft och Lasse Falk-tajt defensiv man vinner framtidens mästerskap. Det är med furiöst tempo och halsbrytande snabbt passningsspel och småväxta, oförvägna tekniker som oavbrutet surrar som sommarrusiga svärmar av svalor i anfallszonen. Den insikten tycks inte ha sjunkit in överallt, ideal som härskat i decennier hyllas fortfarande på sina håll, men svarar de unga storheterna på Floridas västkust upp mot de tämligen unisona förväntningarna och snor åt sig bucklan kommer en ny ton vara satt. Inte mig emot, det vore underbart. Och mot det scenariot talar väl strängt taget bara den svårlösta Steven Stamkos-situationen . Hans kontrakt går ut efter säsongen och möjligheterna att re-signa en sådan superstar, med berättigade lönekrav på Toews- och Kane-nivåer, utan att riskera framtida trauman är begränsade. Alternativen består i att antingen betta hela farmen på att det verkligen blir Stanley Cup-vinst redan i år, ge honom vad han vill ha och sedan snickra ihop ett nytt lag – eller att så snart som möjligt trejda honom i utbyte mot all skinande grannlåt som går att hitta. På något sätt måste ärendet handläggas, eljest kan ängslan och disharmoni slå rot i gruppen och såna grupper vinner inga titlar.
Nya: Erik Condra (f), Tye McGinn (f), Jeff Tambellini (f), Matt Taormina (b).
Förluster: Brenden Morrow (f), Mark Barbeiro (b).
Svenskar: Victor Hedman, Anton Strålman.
Coach: Jon Cooper (fjärde säsongen).
General Manager: Steve Yzerman (sjätte säsongen).
Mest imponerande: Det oerhört rappa, raffinerade och oförutsägbara passningsspelet.
Minst imponerande: Att Stevie Wonder ännu inte har Stamkos signatur på ett nytt kontrakt.
Tips: Det blir konferensfinal. Som allra minst.

TORONTO MAPLE LEAFS
– Låt oss vara franka. Toronto Maple Leafs anno hösten 2015 är NHL:s mest mediokra lag och kommer vara fastnitat i botten av tabellen när krutröken lagt sig. Det kan en aldrig så förnämlig parad av nya kommendanter, med välavlönade celebriteterna Babcock och Uncle Lou i första ledet, göra mycket lite åt. Det intressanta blir att se om de klarar av att stå för sina lätt teatraliska utfästelser och fortsätta bygga på sikt när de sedvanliga kraven på snabb förnyelse efter några veckors kräftgång börjar växa på hockeyvärldens största och mest svältfödda marknad. I så fall väntar bättre tider längre fram. Om inte? Då är detta bara den första i en ny rad av skitsäsonger.
Nya: Michael Grabner (f), P.A Parenteau (f), Shawn Mattias (c), Daniel Winnik (f), Nick Spalling (c), Mark Arcobello (c), Taylor Beck (f), Matt Hunwick (b).
Förluster: Phil Kessel (f), Eric Brewer (b), David Booth (f), Tim Erixon (b), Joakim Lindström (c), Colton Orr (f).
Svenskar: Inga.
Coach: Mike Babcock (ny)
General Manager: Lou Lamoriello (ny)
Mest imponerande: Business-modellen verkar ju vara vattentät.
Minst imponerande: I själva hockeyverksamheten läcker det desto mer.
Tips: Jumbo.

VANCOUVER CANUCKS
– Hockeykartan i västra Kanada är i en hast omritad och plötsligt befinner sig Canucks, involverade i ett sju matcher långt finaldrama så sent som 2011, längst ner i hierarkin. Obönhörligen. Både Calgary och Edmonton är bättre redan nu – och kommer att vara för lång tid framöver om prognoser byggda på analyser av respektive prospect-depåer är värda nånting. Så länge bröderna Sedin är kvar behöver canuckerna inte genomgå samma plågsamma renoveringsprocesser som de regionala rivalerna det gångna decenniet. Daniel och Henrik bildar en femstjärnig kedja med Radim Vrbata och kommer att hålla samtliga motståndarlag på tårna. Tänk bara i det nya övertidsformatet tre mot…vilka shower det kan bli. Men i kön bakom dem är det tyvärr svårt att urskilja slagkraft potent nog för ett lag med föresatser att gå långt i världens bästa liga. Med lite god vilja går det att beskriva Alex Edler och Chris Tanev som ett habilt backpar, Bo Horvat och Jake Virtanen som fina påläggskalvar och Ryan Miller och Jacob Markström som en gedigen målvaktstandem. Därutöver ser åtminstone jag mest bekräftelser på att den gamla storklubben från stillahavskusten just nu saknar riktning och vision.
Nya: Brandon Sutter (c), Brandon Prust (f), Blair Jones (c), Matt Bartkowski (b), Taylor Fedun (b).
Förluster: Kevin Bieksa (b), Eddie Läck (mv), Nick Bonino (c), Zack Kassian (f), Shawn Matthias (c), Brad Richardson (c).
Svenskar: Daniel Sedin, Henrik Sedin, Alex Edler, Jacob Markström
Coach: Willie Desjardanis (andra säsongen).
General manager: Jim Benning (andra säsongen).
Mest imponerande: Daniel och Henrik och deras presumtiva Harlem Globetrotter-kabaréer i övertidsperiodernas tre-mot-tre-spel.
Minst imponerande: Ledningens brist på vision.
Tips: Pär Mårts kan nog börja bearbeta tvillingarna inför VM redan nu…

WASHINGTON CAPITALS
– Klockan stod på 18.19 i femte matchen i en slutspelsserie Capitals ledde med 3-1 mot New York Rangers och ställningen var 1-0. De behövde bara hålla emot i 101 sekunder för att knyta ihop påsen och för första gången under Ovetjkins välde i DC äntligen ta sig vidare från andra playoff-omgången. Det var i princip klappat och klart. Men då kvitterade Chris Kreider och en Nicklas Bäckström-supporter från Gävle jag känner utbrast omgående: ”Jag ger mig fan på att det där målet vänder hela serien”. Mycket riktigt, allt blev som vanligt. Caps fick stora elimination game-frossan och förlorade tre raka och den gamla sanningen var återigen verifierad: Washington har det mesta – bland annat seklets skyttekung – men är lik förbannat oförmögna att sätta in den avgörande stöten när tänkta offer blottar halsen. Vem ringer man då, ifall han nu också råkar vara disponibel? Justin Williams såklart. Han har blivit äldre han också, absolut. Men ändå: Är det någon som kan eliminera ett dylikt handikapp och dämpa den galopperande ångesten i kritiska ögonblick är det han – Mister Sudden Death, kungen av Game 7-thrillers. Den värvningen, MacLellans hittills smartaste, är huvudargumentet bakom den populära tesen att Washingtons tid kan vara här nu. Det går att komplettera med iakttagelsen att både Evgeni Kuznetsov och Andre Burakovsky står på tröskeln till våldsamma genombrott. Händer det har Caps från och med nu två likvärdiga offensiva kedjor och blir omöjliga att hantera. Stanley goes to Washington? Inte otänkbart.
Nya: Justin Williams (f), TJ Oshie (f), Zach Zill (c), Chris Bourque (f), Taylor Chorney (b).
Förluster: Mike Green (b), Troy Brouwer (f), Joel Ward (f), Eric Fehr (c), John Erskine (b), Steve Olesky (b), Curtis Glencross (f), Tim Gleason (b).
Svenskar: Nicklas Bäckström, Marcus Johansson, Andre Burakovsky.
Coach: Barry Trotz (andra säsongen).
General Manager: Brian MacLellan (andra säsongen).
Mest imponerande: Det vore ju löjligt att säga något annat än Alexander Ovetjkin.
Minst imponerande: Avsaknaden av killer-instinkt hos tongivande veteraner i avgörande lägen i slutspel.
Tips: Det känns som att de är väldigt nära att bryta igenom den sista barriären nu.

WINNIPEG JETS
– Ibland är helheten mycket större än summan av delarna. Jets har inte inte en enda stjärna i sin ägo, inte sedan problembarnet Evander Kane trejdades till Buffalo, och borde vara slagpåse i en konkurrenssituation så blodig som den i Central Division. Men under Paul Maurice lyhörda ledning har krigarna på Manitoba-prärien istället utvecklat andra egenskaper – inte lika sexiga som de man återfinner i exempelvis Chicago eller Tampa men ibland ännu mer värdefulla: Sammanhållning, laganda, moral, förmågan att förenas i verkligt gemensamma ansträngningar. Förra säsongen räckte det så långt att Winnipeg fick ställa till med sina första slutspelsfester på två decennier – samtidigt de vildaste NHL sett sedan dess. Partyt fick dock ett abrupt slut. Anaheim vann utan alltför mycket möda fyra raka dueller. Snopet då – men Toby Enström, Blake Wheeler, Ondrej Pavelec, Bryan Little och de andra som trots långa karriärer aldrig tidigare framträtt i en enda playoff-match tillskansade sig ovärderlig erfarenhet de nu kan använda för att utföra en ny räd upp mot tabellens övre regioner. Självfallet finns det kapacitet nog för en sådan. Så lite skiljer de sju lagen i Central åt att det knappt går att få in en sytråd från klubbemblemen mellan dem. Att jag ändå väljer att placera Jets längre ner i mitt tips beror på att det inte går att undvika att bli bländad av lystern i opponenternas laguppställningar – och därmed förmodligen ånyo underskatta den kollektiva sprängkraft Maurice drillat fram.
Nya: Matt Fraser (f), Alexander Burmistrov (c), Nikolaj Ehlers (f).
Förluster: Michael Frolik (f), T..J Gallardi (f), Eric O’Dell (c), Keaton Ellerby (b), Peter Budaj (mv).
Svenskar: Tobias Enström.
Coach: Paul Maurice (Tredje säsongen).
General Manager: Kevin Cheveldayoff (Femte säsongen).
Mest imponerande: Lagmoralen och och endräkten.
Minst imponerande: Individuellt är det inte mycket som sticker ut.
Tips: Har nog egentligen samma chans som alla i Central, det är division med absurt jämstarka lag.

* * *

Här är själva tipset, konferens för konferens och division för division. (fetade lag går till slutspel)

EAST

•Atlantic
1. Tampa Bay Lightning
2. Detroit Red Wings
3. Montreal Canadiens
4. Florida Panthers
5. Boston Bruins
6. Ottawa Senators
7. Buffalo Sabres
8. Toronto Maple Leafs

•Metropolitan
1. Pittsburgh Penguins
2. Washington Capitals
3. New York Rangers
4. New York Islanders
5. Columbus Blue Jackets
6. Philadelphia Flyers
7. New Jersey Devils
8. Carolina Hurricanes

WEST

•Central
1. Dallas Stars
2. Chicago Blackhawks
3. St Louis Blues
4. Nashville Predators
5. Winnipeg Jets
6. Minnesota Wild
7. Colorado Avalanche

•Pacific
1. Anaheim Ducks
2. Calgary Flames
3. LA Kings
4. Edmonton Oilers
5. San Jose Sharks
6. Vancouver Canucks
7. Arizona Coyotes

FINAL

Anaheim Ducks – Pittsburgh Penguins

•Stanley Cup-mästare: Anaheim Ducks (efter sex matcher)
* * *
Och era tips – hur ser de ut?
Fundera ett tag på det –så hör vi igen på onsdag.
Då är det – halleluja – Opening Night.