Veckans lista 16/10

Nu blir det grinigt på sina håll igen, framförallt hos den lojale Dahlgren, men tyvärr.
Utlovat besök i Newark blir inte av denna fredagkväll.
Det har kört ihop sig med annat och dessutom är jag mitt upp i ett, för mig, omvälvande datorbyte så The Rock – och Dahlgren – får vänta tills på tisdag.
Som tröst tar vi, tycker jag, och fyrar av säsongens första lista.
Den kommer, som alla som varit med här ett tag vet inte dyka fullt så frekvent som begreppet ”veckans” måhända indikerar, men ibland. Då och då. När det känns motiverat.
Nå, here goes. Best of the best och sämst of the sämst de inledande tio dygnen NHL-säsongen 2015-2016.

VECKANS LISTA

1. Les Habitants.
– Med fem raka segrar har de svarat för ingenting mindre än bästa starten i organisationens historia. Och när det gäller just Canadiens är ju det jämförbart med att en ny Dylan-skiva skulle innehålla bästa öppningsspåren någonsin.
2. The Duke & Domi.
– ”Kan ännu inte ges meningsfullt ansvar”, var det en förnumstig bloggare som skrev om Coyotes wonder kids i sin season-preview. Hrmf. I själva verket har Anthony Duclair och Max Domi varit grundseriestartens två största attraktioner och mer eller mindre på egen hand förvandlat den förmodade slagpåsen från Arizona-öknen till chockerande smash hit.
3. Zäta.
– Att kapten Z skulle få ett lyft när Babsan lämnade Hockeytown gick att förutspå. Men att han seglar upp i poängligans topp efter tre omgångar är likafullt sensationellt. Han får passa sig. Fortsätter det så här är han given i första All Star-femman i Nashville i januari.
4. San Joses hajar.
– ”Det här var ett statement från vår sida. San Jose är tillbaka och vi är på riktigt”, sa coach DeBoer kaxigt efter segern mot Anaheim. Hittills är det ingen som tvingat honom käka upp de orden.
5. New Kids on The Block.
–The Duke och Domi är inte de enda rookies som fått oss att göra honnör framför tv-skärmarna. Dylan Larkin har varit en uppenbarelse i Detroit, Jack Eichel sprakar i Buffalo, Panarin är Chicagos nye rockstar och Ehlers pojk bidrar till Winnipegs succé. För att nu inte tala om blågula nykomlingarna Oscar Lindberg och Mattias Janmark. Det är bara Messias i Edmonton som varit lite som…ja, som hypade kids i Edmonton brukar vara.
6.Kung Lundqvists start.
– Han är som regel en slow starter. Men i år – jisses, kungakronan skiner redan som under slutspelens eriksgator. Är det den här nivån han tänker hålla hela säsongen är en femte Vezina-nominering säkrad.
7. Tre mot tre.
– Det nya övertidsformatet är den bästa beordrade förändringen sedan regelskärpningen efter stora lockout-säsongen. Showen mellan Lightning och Flyers första veckan borde nomineras för en Emmy i klassen ”mest halsbrytande underhållningen”.
8. Winnipeg.
– Man lär sig aldrig. De SKA ju inte kunna vara så bra med det spelarmaterialet. Men Paul Maurice benhårda kollektiv är omutligt i sin alla-för-en-dedikation.
9. Coach’s Challenge.
– En mer kontroversiell nyhet, men jag gillar den med. Ju mer som kan bli rätt, desto bättre.
10. Överraskningar.
– Det är tidigt ännu och man ska inte dra för hårda växlar på det som händer första veckorna, det borde historien lärt oss. Men ändå. Det är väldigt roligt att så mycket inte gått som väntat här i starten.

VECKANS BU

•Connor McDavids start.
– Trycke e för mycke, sjöng saliga Dag Vag och stackars Connor verkar hålla med.
•LA Kings.
– Hur länge dröjer det innan Sutter börjar sitta löst? Jag är övertygad om att katastrofstarten bottnar i hans kollapsade relation med lagets nyckelspelare.
•Columbus backar.
– Dem tog vi oss uppenbarligen friheten att överskatta något alldeles enormt.
* * *
En gammal kamrat som heter CeeJay är i stan och har hotat komma på besök under kvällen och då får vi allt se hur mycket bloggande som hinns med.
Men fram tills dess försöker jag hålla grytan kokande – och spåret är öppet för de som har något att säga.