Batalj på 7th Avenue, del 2

NY RANGERS – WASHINGTON 2-1 (Period 1)
• • •
Det blir aldrig – verkligen aldrig – tråkigt när de här två lagen möts.
Och det har förstås med den sentida historien att göra; de har ju de senaste sju-åtta åren gått upp i fler playoff-serier än någon längre klarar av att hålla räkningen på – bland annat så sent som i våras, som bekant – och rivaliteten sjuder varje gång i varje skär på isen.
Så också i afton.
Det här är redan den hetaste, mest intensiva och roligaste som spelats i den här hallen i höst.
Hurra!
• • •
Rangers backar, med spearing-Staal i spetsen, må gå bort sig, men det är för jävla snyggt när 88: och 8:an – Nate Schmidt och Ovie – solokontrar in kvitteringen.
Schmidts sena backhand-pass, när han väntar och väntar och väntar…lika vackert som steel guitar-solona under Dale Watson-spelningen på Continental Club i Austin igår kväll.
• • •
Staal och Ovie känner varandra synnerligen väl efter alla dessa år och playoff-serier och de var inte direkt på skicka-julkort-basis innan den här matchen och är det rimligen ännu mindre nu.
Visst, ful spearing av Staal, sånt ska väl han hålla sig för god för?
• • •
Det är ingen tillfällighet att kedjan med Stålberg, Haysan Svejsan och Prins Oscar står för båda Rangers mål.
De är grymma redan första bytet, forecheckar så Orpik och Carlson knappt hinner andas, och fortsätter sedan på samma sätt perioden igenom.
Hemmalagets bästa kedja.
• • •
Halloween är över och nån måste berätta det för Brooks Orpik, så han slutar dela ut godis till kids som Chris Kreider.
• • •
Efter hat trick-showen mot Toronto zuuuuuuukar dom den lille norrmannen mer än nånsin på Garden, så det är väl bara att ladda ett autosvar i mailen…
• • •
Hastar in i pressloungen för en hetsmiddag, eftersom jag inte hunnit käka sedan bbq-frukosten på Salt Lick på Austin-Bergstrom International, och när jag står och lastar på knappt ätbar pasta kommer det fram en svensk och säger hej och frågar hur jag mår och först förstår jag inte vem det är men så tittar jag på ackrediteringsbrickan och goddammned:
Christer Lärking!
Det visar sig att hela SHL:s så kallade situationsrum under landslagsuppehållet där hemma är här på studieresa och hälsa på NHL:s Player Safety-gossar på sjätte avenyn här i New York och War room i Toronto till helgen.
Jag sitter ner med herrarna under min snabba måltid och det törs man väl knappt berätta när Pettersson är aktiv i spåret, men Lärking – domarlegendaren – verkar genuint sympatisk.
• • •
Klockan ringde alltså sju på hotellet på South Congress i Austin i morse och let me tell you – Austin är inte en stad där det är meningen att klockor ska ringa den tiden.
Det har kort sagt varit en lång dag, på alla sätt och vis, och ni må förlåta mig det låga tempot i kurvorna.
• • •
Det är dock inte omöjligt att jag gapat och skrikit åt Lärking uppe i Leksand förr om åren, för jag vag verkligen hetsig som en hel Tobias back in the day.
Men det behöver vi ju inte låtsas om just nu…
• • •
Alla dagar som börjar med frukost på Salt Lick är dock, i någon mån, alltid bra dagar.
• • •
Når Zäta nästa milstolpe med 300:e kassen ikväll?
Ja, det skulle jag gissa.
Mot Tampa trivs han.
• • •
Om jag haft Garden-ackrediteringen med mig i dataväskan – där den ju alltid borde ligga – hade jag kunnat ta tåget direkt Newark-flygplatsen och varit här i nästan lika god tid som vanligt.
Istället fick jag krångla mig ända till östra Manhattan, genom den helvetiska rusningstrafiken – och sen åter korsa Manhattan i samma helvetestrafik.
En läxa för dum biff.
• • •
Detta är kvällen när Pat Leonard – vår nye ordförande – kommer och delar ut säsongens medlemskort i PHWA.
Jag blir fortfarande barnsligt förtjust.
• • •
Stor grej ikväll:
Conny Lindgren från Falun – känd som Conny Thunders – är in the house.
Nån gång ska jag berätta hur vi träffades, inför Bowies Ullevi-shower 1983, och då kommer ni förstå hur stort det är att han sitter här.
• • •
Nej, Erik. Inte en bokstav har behövt stekas ännu.
• • •
Ah, alldeles strax fortsätter den här grymma matchen.
Så jäkla skoj!