För lusten och livet, del 2

NY RANGERS – TORONTO 0-1 (Period 1)
• • •
Nä, det här var ju inte särskilt mycket hyllning till livet.
Antti Raanta är bäst på isen och det är allt tur för Rangers det, för precis som väntat är de lika oinspirerade som ett cover-band kvart i två en lördagkväll på Statt i Härnösand.
Och Leafs är Leafs.
Inte direkt underhållande.
Tur jag har finsk lakrits att trösta mig med.
Det är också härlig dekadans.
• • •
Scary shit:
Jag är uppmickad av Jimmy hela tiden, så allt jag säger blir inspelat.
Det är bara att göra korstecken och hoppas att tungan inte slinter…
• • •
Det är alltid nå brölande luspudel till Gris-Olle som inte kan hålla käften när det hålls tyst stund i den här hallen.
Kosmopoliter my ass.
Tölpar.
• • •
NYR, själv blir jag på bra humör när jag ser att gamle O’Halloran dömer matcherna.
Men det beror bara på att jag under mitt allra första New York-besök – 1989 – bodde på ett stort hotell på Lexington Avenue som hette Halloran House.
Sånt lägger jag vikt vid…
• • •
Är det nåt Leafs blivit bra på sen Bobby Ewing kom in i bilden är det att kötta igen i egen zon.
Så Rangers idéer om att passa runt pucken som vore handbollsmatch i Ystad är inte så klok.
• • •
När jag skriver de här raderna – just de här – sitter Jimmy Jazz två platser bort och filmar.
Det är svårt att inte bli en smula, vad-heter-det…självmedveten.
• • •
Man vet verkligen att det är sömnig Rangers-match när Tobias Pettersson ägnar sig åt Giants i kommentatorsspåret.
• • •
Varpu?
Hon har somnat mot skrivbordsskivan.
Jag förstår henne.