Ankor i Brooklyn, del 3

NY ISLANDERS – ANAHEIM 3-1 (Period 2)
• • •
Nu händer nada.
Ducks försöker steppa upp offensivt, men då röjs nästa förbryllande hål i kakdegen.
De har mycket svårt att spela sig fram till anständiga chanser – det ser inte direkt ut som när Dallas vrider på kranarna – och när de väl gör det skjuter de tomhylsor.
Utanför, mitt på Halak – eller inte alls.
Med all denna firepower…what the fuck?
• • •
Inte är det nån serielunkskoma a la Newark i Beastie Boys-land.
Tvärtom.
Isles-fansen piskar upp minst lika röjig stämning som under de glada kvällarna på Lond Island och står på riktigt duktigt, inte minst i den klassiska White Stripes-ramsan
• • •
Inte helt oväntat tar Ekeliw-älsklingen Gibson över i Anaheims kasse i andraperren.
Dansken övertygade inte under raset i första – han heller.
• • •
Det sitter en gubbe med horribel tupé på huvudet strax till höger om bloggen.
Jag har inte sett en fulare sedan George Costanzas i ”Seinfeld” och vill likt Elaine Benes böja mig över och ropa:
– You’re bald!
• • •
Tidvis påminner stämningen på isen om hur det var i min tunnelbanevagn under signalfelet på Manhattan Bridge i eftermiddags.
Även där blev unga män griniga, svor högljutt och dunkade nävarna i glaset.
Jag, ska de närmare vänner som eventuellt läser det här veta, var däremot helt lugn.
Grimaserade inte, stånkade inte högljutt, blev inte högröd i ansiktet.
Tror jag…
• • •
När Getzlaf och Tavares har ett litet gurgel tror jag Brooklyns Gris-Olle håller på att få en stroke.
Inte ens Joe Pesci i ”Goodfellas” hade klarat att avfyra lika många ”Fuck you, Getzlaf” på lika kort tid.
• • •
Nu ska jag bestämt göra en Eken och se tredjeperioden nere i pressrummet.
Där finns det nämligen kaffe och jag behöver kaffe som Uma Thurman behöver adrenalin-sprutan efter sin överdos i ”Pulp Fiction”.