Årets match

Det är det här man väntar på.
Det är dessa matcher som skänker hela oändliga hockeysäsongen glans och edge och mening.
Det är kvällar som den vi just ska uppleva jag drömmer om under grå serielunk i november,.
När vi når skarpt läge.
Allt-eller-inget-ögonblicken.
Grundseriens själva kulmen.
Resultatet i duellen mellan Detroit Red Wings och Philadelphia Philadelphia i rustika gamla Joe Louis Arena må inte sätta någons öde i sten, men det är helt klart:
Den som vinner skaffar sig ett formidabelt övertag i kampen om sista slutspelsplatsen – och den som förlorar vinglar vidare på en allt slakare lina spänd över avgrunden.
Så jag säger det igen:
Årets match.
Den avgörs nu.
• • •
Niklas och Kalle Eriksson landar inte på JFK förrän ganska precis vid matchstart och även om den som spelat allra flest matcher för Leksand – 721 under 17 säsonger – egentligen borde vinkas förbi i särskild gräddfil lär det ta ett tag att passera immigration och tull och sedan krångla sig in till Manhattan.
Så det dröjer lite innan jag kan börja utnyttja deras expertis, men lagom till avgörandet räknar jag med att bloggen steppar upp på allvar.
• • •
Jag har pratat med Zäta och Kronwall och Hästpolo-Gustav vid flera tillfällen de senaste veckorna och budskapet är detsamma hela tiden:
De spelar inte för den gloriösa slutspelssviten – de vill till varje pris till playoff, oavsett vad som hänt tidigare.
Så är det säkert mitt i stridens hetta, mitt i den vardag som nu skruvas upp mot kokpunkten.
Samtidigt:
Vad han än säger vill Zäta näppeligen vara kaptenen under vilken den 24 år långa, obrutna raden av slutspelsframträdanden bryts – och inte heller vill han, eller någon annan i laget, att den ska klippas av första säsongen Mike Babcock inte står i båset.
Så det går ju hand i hand.
Som Helene St James på Free Press sa när jag intervjuade henne för den här artikeln:
– Bryr man sig om att försöka nå slutspelet bryr man sig automatiskt om sviten också.
• • •
– Det är lite solsken mitt regnet. Om det nu finns en sådan metafor, sa EK65 när jag ringde och febrade om hans rekordnotering igår kväll.
Well, den finns nu!
Vacker är den också.
Poeten från Landsbro, eh.
För övrigt håller jag – utan att bli lika arg; går det inte, undrar jag härmed helt försynt, att ställas inför andra åsikter än de egna utan att förlora humöret? – med Tobias Pettersson om att de som värderar Drew Doughty högre än Erik efter den här rekordsäsongen har fel.
Men det har blivit lite kanadensisk chauvinism över Norris-debatten i år. Inflytelserika kommentatorer norr om gränsen tycker helt enkelt att ”det är dags” att Doughty får backpriset.
Egendomligt argument, abolut.
Tråkigast av allt är att alldeles för många som röstar sneglar på vad just de där inflytelserika namnen tycker, så det börjar luta åt att det är DD som får gå upp på scenen i Las Vegas i juli.
• • •
Själv tror jag Flyers vinner den här matchen.
De har, tillsammans med Pittsburgh, varit östra konferensens hetaste lag senaste månaden – utom just mot Pittsburgh, konstigt nog – och borde med sina snabba vändningar och sin fysik kunna komma åt ett Detroit som ofta svajar under matcherna och haft avsevärda målvaktsproblem på slutet.
Men de går till playoff även om de skulle skjuta blankt i The Joe, därom är jag övertygad.
De har hela tre matcher kvar efter den här och misslyckas inte mot Toronto och inte mot Islanders i den inställda matchen på söndag heller.
• • •
Samtidigt pågår sista dansen i Edmonton.
Matchen mellan Oilers och Canucks – spelad på föredömlig eftermiddagstid – är ju den sista någonsin i ärevördiga Rexall Place, eller Northlands Coliseum som hallen, betydligt coolare, hette när Gretzky och Messier och Kurri och Coffey och de andra byggde sin dynasti.
Uppemot hundra gamla legendarer – inklusive Kenta Nilsson – är inbjudna till avskedsföreställningen och ännu så länge har kidsen som representerar klubben idag inte gjort bort sig inför sina föregångare.
Det står 0-0 efter första 20.
• • •
Redan i morrn spelar Detroit igen, borta mot Boston, och lite beroende på hur det går kan det också vara Årets match.
Insatserna blir ju högre hela tiden.
Bara så Erik vet…
• • •
Here we go.
Showtime i The Joe.