Biggest Game Ever In Sharktank

När vithajen sätter in dödsbettet i sina byten rullar de kalla ögonen in i skallen så att det vita brosket på baksidan blottas.
Ikväll hoppas en hel glamorös, amerikansk landsända – The Bay Area, inklusive Silicon Valley – att St. Louis Blues tvingas bevittna det fasansfulla fenomenet.
Det är de – hoppas man – som ska jagas, bitas ihjäl och ätas upp i den största hockeymatch som San Joses hungriga hockeyhajar någonsin spelat.
För det råder inga som helst tvivel om att Game 6 i Western Conferece Finals 2016 är det.
Sharks har varit i konferensfinaler förr, men aldrig haft slagläge och varit en enda seger från Stanley Cup-finalen.
Det har de, och det är de, nu
Så:
Biggest game ever i Sharktank.
Fenorna sticker upp genom ytan och tänderna är blottade – och snart hoppas Joe och Joe och Brent och Logan och Joonas och Patrick och Chris och Tomas och Melker och de andra hajarna få rulla med ögonen…
• • •
Bloggen har ännu en gång förflyttat sig från Tampa till Pittsburgh, sitter nu på sitt hotellrum och ämnar blogga om det episka slaget i norra Kalifornien från tv:n.
Introt blir dock inte lika långt, och ambitionsnivån måhända inte lika hög, som vanligt.
Det beror inte på att den västra konferensfinalen är mindre viktig eller intressant än den östra. Jag råkar bara vara satt att följa den mellan Penguins och Lightning och har efter de halsbrytande förflyttningarna fram och tillbaka varken tid, kraft eller inspiration till en normal urladdning.
Men jag är här och gör det bästa av situationen och hoppas att åtminstone nån blir glad.
• • •
Att Sharks ohyggligt gärna VILL vinna ikväll betyder förstås inte alls att det är säkert att de gör det.
För Blues MÅSTE vinna och vi blev för mindre än ett dygn sedan påminda om att det har en tendens att få effekt.
Lagen som tagit så ändå hit är så bra att nästan ingenting skiljer dem åt – praktiskt bara graden av desperation (därför är också Game 7 – för det mesta – ett så satans infernaliskt koncept, men mer om det imorrn…)
Så även om jag står fast vid att det är något predestinerat över Sharks i år, att de har karisman hos ett lag som går hela vägen, blir jag inte överraskad om bluesmännen från Missouri samlar sig till tidernas insats och vinner ikväll
• • •
Jag vet inte om ni nånsin klickade på länken till finalschemat igår, men om ni gjorde det upptäckte ni att den avslutande serien kommer vara betydligt mer utspridd än de närmast föregående.
The last two standing – vilka det nu blir; tänk att vi inte vet det ännu – möts måndag-onsdag-lördag-måndag-torsdag-söndag-onsdag.
Kanske tycker ni som följer säsongens klimax att rytmen blir för långsam med det upplägget, men det är förtjusande skonsamt för oss som ska vara ute och resa…
• • •
Coach Hitchcock fortsätter röra om i smeten.
Nu kastar han in Brian Elliott i kassen igen – och även Scottie Upshall återvänder i rostern.
– He’s got speed. He’s gotten nasty. He’s great on PK. I can play him up the lineup. End of period, the game is on the line, I can play him anywhere. He’s a valuable player for us, lyder förklaringen om den senare.
Så…varför satt han nyss?
• • •
Jag har så många hotellrum bokade på så många platser, under så många perioder de kommande veckorna, att jag är helt yr i kolan.
Hoppas vid gud att jag kommer ihåg att avbeställa de som inte ska användas, eljest sitter jag snart på fattighuset med Kommandoran
• • •
The Melkman kommer att utmärka sig ikväll. Det här är utan tvekan största ögonblicket i hans karriär och…ja, jag bara känner det på mig.
• • •
Alright, pojkar och flickor.
Nu ska vi se om vi årets första Stanley Cup-finalist blir kvar – eller om vi får en en Game 7 även out west.
Jag tror vi kan förvänta oss magi.