En kväll av törst

Den största dagen, är en dag av törst…
Oh yes.
Vi börjar närma oss Karin Boye-läge i den heliga striden i Eastern Conference Finals.
Den varma majkvällen på Floridas betagande västkust är laddad med så mycket hopp, med så många möjligheter, med så mycket potentiell magi och så många löften om att en törst som brunnit i tappra hjärtan sedan de började slå slutligen ska stillas.
Samtidigt:
Hotet om heartbreak, undergång, förtvivlan och unika chanser som går till spillo skälver också i de heta fuktångorna.
Så är de stora idrottskulminationernas inbyggda motsättning konstruerad – och det är i den all spänning, allt fascination och alla emotionella stormar föds.
Ni vet vad som gäller i denna Game 6:
Om Tampa vinner är de klara för sin andra raka Stanley Cup-final.
I så fall är Pittsburghs säsong över och några av världens allra största hockeystjärnor får se en av karriärens bästa chanser att nå Nirvana rinna mellan fingrarna.
Om istället pingvinerna slår tillbaka blir det Game 7 i Pittsburgh på torsdag – och plötsligt hänger istället Bolts innerliga förhoppningar om revansch för fjolårets finalförlust i en tråd skörare än trasorna av tejp runt bladet på Victor Hedmans klubbor efter ett hårt träningspass.
I den här bloggen har vi redan nått många febertoppar under de sju veckor slutspelet pågått, men ingen liknande den som väntar nu.
Det här är en av de största kvällarna vi överhuvudtaget får uppleva.
Det här är en kväll när allt står på spel.
Det här är, som Karin skulle sagt, en kväll av törst.
• • •
Skymningen hade just börjat falla när jag landade på Tampa International igår kväll och det var ju så hjärtat stannade.
Hela nejden liksom glödde i brandgult och rosa, de kroppstempererade kvällsvindarna smekte kinderna som silke utanför ankomsthallen och på vägen in mot downtown gick det att se hur the locals satt tillbakalutade på sina verandor, i shorts och linnen, och bara tog in den trolska stämningen.
Om jag nånsin känt kallad till en plats – ja, upplevt att högre makter pekat ut ett nytt hem åt mig – var det just i det ögonblicket.
Ändå svarade jag ”nej, jag stannar på rummet och ser den andra matchen, sen går jag nog och lägger mig” när the usual suspects ringde och frågade om jag inte skulle med ut i den magiska kvällen.
Då vet man
Det är något riktigt, riktigt stort som händer här idag…
• • •
Coach Sullivan har gjort sitt val.
Matt Murray återkommer i kassen efter Marc-Andre Fleurys något darriga gästspel i Game 5.
– Som alltid ställer vi de spelare på isen som vi tror ger laget bäst chanser att vinna, mullrar han på sin presskonferens
Frågan är bara varför han krånglade till det i förrgår.
Det kostade kanske inte bara segern i den matchen – det kan ha kostat unge Murrays tro på sig själv.
Nu har han något att bevisa igen – i den största match han någonsin spelat.
• • •
Automatsalvor smattrar i centrala Tampa under förmiddagen, en helikopter landar på taket till Convention Center och någon som låter som Robert Duvall i ”Apocalypse Now” vrålar order så det ekar mellan fasaderna.
Man behöver inte ha Tolkiens fantasi för att inbilla sig att man hamnat i Bagdad 2005.
Men det är bara tre tusen G.I Joes som samlats i Florida-metropolen för sin årliga Special Operations Forces Industry Conference – och då passar de tydligen på att leka krig också.
Om jag inte minns fel var det likadant ifjol och då fick man ta sig i akt under kvällarna i tikibaren.
Efter några drinkar hade några av de spänniga försvarskontraktsagenterna svårt att dölja sitt förakt för korpulenta hockeyjournalister.
Vinner han ikväll får Vigge Hedman följa med och skydda mig…
• • •
Jag beundrar idrottsmännen vi följer i slutspelet på så många sätt, men ingen av deras egenskaper gör starkare intryck än förmågan att bibehålla lugnet såna här gånger.
De kan få vara med om en av livets största triumfer en kväll som den här – eller ett av karriärens mest förödande nederlag.
Jag hade inte kunnat sova, inte kunnat sitta still och framförallt inte kunnat utföra mina arbetsuppgifter.
Men en sån som Vigge är precis som vanligt när jag och DN-Sven träffar honom efter förmiddagens skate.
– Nervös är jag verkligen inte. Bara exalterad och redo för uppgiften. Nervositet kan vara bra på ett sätt, men för mig är det viktigt att så att säga inte spela matchen förrän den spelas. Så jag tar det lugnt och kör samma rutiner som vanligt, säger han.
Ungefär likadant låter det när Bengan Hörnqvist pratar.
– Det känns inget annorlunda än det gjorde före match ett, två, tre och så vidare.
Otroligt, varken mer eller mindre.
• • •
Allra värst med de konfererande stridspittarna är att de snott alla rum på Marriott Waterside – hockeymurvlarnas home away from home i Tampa.
Istället får vi nu sitta på det betydligt mindre happening – och betydligt mindre närbelägna – Courtyard och hulka.
Det är som Penguins skulle behöva spela med felvända klubbor.
Nästan…
• • •
Plötsligt går det som en stöt över den läktarsektion där mediacirkusens sitter och följer Bolts morgonvärmning.
För Steven Stamkos är inte bara är med, han satsar stenhårt i alla övningar och ser otroligt fokuserad ut när han, på klassiskt vis, står ut på högerkanten och dammar in direktskott.
– Han ska fanimig spela ikväll, utbrister en kanadensare andlöst.
Men no, Pittsburgh får inte sticka kniven i Steven.
Det är falskt alarm.
Attans.
Där hade vi en storyline av guds nåde…
• • •
Idag fyller Bob Dylan, otroligt nog, 75 år och jag hör honom sjunga i lurarna hela eftermiddagen.
”Any day now, any day now, I Shall be released”, låter det.
Det är en lämplig fras inför det som stunder.
Många är de som hoppas på befrielse och frälsning här ikväll.
Jag har för övrigt laddat upp med fler titlar – och fraser – från Den Störste som kan komma till användning under aftonens gång.
”Not Dark Yet”, ”The Times They Are a-Changin’, ”Don’t Fall Apart On Me Tonight”, ”Lay Down Your Weary Tune”, ”Neighborhood Bully”, ”Beyond Here Lies Nothing”, ”Simple Twist of Fate”, ”Knockin’ on Heaven’s Door” och ”It’s Alright, Ma, I’m Only Bleeding”.
Till exempel.
Fler förslag är självfallet välkomna.
• • •
Det är nästan på dagen ett år sedan vi satt här, i just den här hallen, och skulle se samma slags Game 6 i en likadan konferensfinal.
Då hade Bolts slagit Rangers på Garden med 2-0 ett par dygn tidigare och var mer eller mindre förvissade om att de skulle avgöra hela skiten inför hemmfansen – men istället blev de offer för världens blowout.
Blåskjortorna från stan vann med 7-3.
En viss Hagelin spelade med Rangers då och hans minns kvällen – 26 maj, var det då – med värme.
– Och för mig personligen finns det nog faktiskt en del att hämta från den matchen, säger han och ser ut som en pokerspelare som just fått triss i ess.
• • •
Det är inte bara Dylan som har födelsedag 24 maj.
Om min pappa varit vid liv hade han – apropå otroligt – blivit 90 år idag.
Happy birthday, ditt gamla lejon.
Det har gått snart fjorton år, men du saknas oss fortfarande – varje dag.
• • •
Vigge säger å sin sida att Bolts lärt läxan från fjolårets Game 6-flopp och är mer införstådda med hur en möjlighet av det här slaget ska tillvaratas.
– Det kan man se på de två förstarundorna i årets slutspel. När vi haft chansen att avgöra serier har vi gjort det. Vi vet att inget går automatiskt och att det inte går att tumma på någonting, säger han.
True.
Men då hette motståndarna Detroit Red Wings respektive New York Islanders.
Nu är det Pittsburgh Penguins som formerar sig på andra sidan rödlinjen.
Skillnad det.
– Ja, instämmer Den Mäktige Från Fäbodvägen, de är väldigt bra. Ska vi klara det måste vi göra säsongens match.
• • •
Jon Haraldsson är vänlig nog att länka till den fantastiska, både roliga och rent gripande SVT-dokumentären om nätterna i Russnäs på småländska höglandet när Yellbear Hjalmarsson spelar Stanley Cup-final – och sedan kommer hem med bucklan.
Där ligger gårdarna nu tysta och korna – Chicago Blackhawks mest hängivna fans i djurvärlden! – kan idissla i ro (fast snart är det dags att råma i gryningen igen, Yellbear ska ju slå svenska rekordet i Stanley Cup-titlar!)
Men istället flimrar det blå tv-ljuset i den ljusa sommarnatten på andra platser i nationen.
På Varvet i Ö-vik, i Tibro, i Nykvarn utanför Södertälje, i Sollentuna, i Västerås, i Örebro, i Lycksele, i Boden…
Jag tycker det är så vackert – och om det är någon som sitter i sofforna jag tänker på som läser detta kommer här en hjärtlig hälsning från Amalie Arena i downtown Tampa.
• • •
Strålle erkänner, lätt skamset, att han senaste året haft lite dålig koll på death metal-scenen hemma i Västergötland och därför inte har några lokala tips att komma med.
– Men jag lyssnar mycket metal-radio här borta och är väldigt impad av svenska Ghost. De är jävligt bra och jag blev glad att de fick sin grammy, eller vad det heter. Den var de värda, säger han.
Jag lyssnar – och blir lika rädd som vanligt.
Att en så vänlig, mild-mannered man kan vara tjusad av sådan brutalitet…
• • •
I skrivande stund – 17.55, lokal tid – promenerar Pittsburgh Penguins förbi i gången framför det provisoriska pressrummet och försvinner i väg mot omklädningsrummet.
Och så vanlig är nog känslan ändå inte.
Några av dem – med Bengan och Letang i spetsen – ser exceptionellt sammanbitna ut.
• • •
Syster Yster Sustr har varit förbryllande bra de senaste matcherna, men huruvida han lever upp till det nya smeknamn Youngblood Ekeliw meddelar att han fått av Bolts-fansen är oklart.
SustORR, kallas han.
Ha!
• • •
Larry Robinson håller sig hemma i Kalifornien ikväll – han vill väl se när Sharks, kanske, tar sig till sin första final imorrn – så nu får jag och DN-Sven anständiga pressläktarplatser igen, utan stänger och skit i blickfånget.
Hurra!
• • •
”Snacka om snabbmat”, messar Höken – ni vet fotografen i New York – apropå att Hagge fått en macka uppkallad efter sig i Pittsburgh.
Ha ha, shit, att jag inte kom på den själv!
• • •
Man skulle ha spelat på Andrej Vasilevskij som konferensfinalens målvaktskung.
Det känns helt absurt att säga, men efter Jones och Allens inte alltför övertygande i Scottrade Center igår är han ju faktiskt det.
• • •
Bengan var ju snuddande nära en garanti häromkvällen – och det var Malkin också.
– Jag är säker på att vi kommer tillbaka till Pittsburgh, sa han.
Fast det är bara vi media som gör grejor av den sortens uttalanden.
För de inblandade är de självklara.
– Vad ska de annars säga? De måste ju tro att de kan vinna, säger till och med smooth talkin Jon Cooper.
Och Bengan håller med.
– Ja, jag ÄR ju övertygad om att vi tvingar fram en Game 7. Jag kan inte tro och säga att vi ska förlora.
Nej.
• • •
Jag hörde glunkas om det redan för någon vecka sedan, men nu är det officiellt.
Första finalmatchen spelas på måndag – antingen i San Jose, St Louis eller Pittsburgh (Bolts kommer börja borta om de tar sig vidare, no matter what).
Hela schemat finns här
Rent logistiskt innebär det att det blir lätt stökigt om den här serien fortsätter, för då kommer jag hem till New York först på fredag och måste sedan åka vidare senast söndag, för då är det traditionell mediadag.
Men nej, jag håller inte på Tampa ikväll för det.
Jag håller på ingen.
Let the games be played och sedan får det som händer hända.
• • •
Säga vad man vill om coach Sullivan och hans dribblande med målvakterna, men han är i alla fall väldigt rak och uppriktig.
– Det här är inte en perfekt situation för oss. Jag önskar att det inte var så, men nu är det det och vi måste försöka lösa problemen på bästa sätt, sa han igår.
Överhuvudtaget är det förvånande hur bra han hanterar det mediala kaoset.
Han är trots allt John Tortorellas bäste kompis och hade i New York rykte om sig att vara en ÄNNU värre douche än sin buddy.
Men han håller enastående presskonferenser, är tålmodig och trevlig och dessutom vältalig; få i samma skrå uttrycker sig lika bra om hockey.
Och jobbet han gjort med Pens…whoa, lätt Jack Adams-värdigt.
• • •
Det är bara snustillgången som oroar om det blir för snabba ryck med mellanlandning hemma i NYC.
Jag MÅSTE ha en ny laddning Ettan med mig ut på finaltour, annars kan vi lägga ner hela verksamheten.
• • •
Vi är under tidiga eftermiddagen tre glada journalistgossar som står på rad på backstage-toan och, i slarvigt koordinerad attack, knyter på oss slipsar inför högtiden.
Det är en fin stund.
• • •
DN-Sven har lyckats få Bengan att säga att Linkan – alltså Fredrik Bremberg – slår bättre passningar än Sidney Crosby.
– Han är nog fortfarande den bästa passningsspelare jag spelat med. Det var på stor is också, heter det.
Sicket djurgårdsfjäsk!
• • •
Men nu har det ändå blivit så att jag sitter och lyssnar på Strålle-musik – Slayer, fantamme – för att få ihop slutet av det här introt.
Usch, han smittas också!
• • •
Mina två hetaste Conn Smythe-kandidater so far är Joe Pavelski och Nikita Kucherov.
Joe Thornton, Phil Kessel, Brent Burns, Vigge Hedman och Troy Brouwer framstår som främsta utmanarna.
• • •
Dan där omdebatterade krönikan om Sidney Crosbys ledaregenskaper – eller brist därpå – var synnerligen undermåligt underbyggd.
Men man måste ju få tycka så också – utan att bli kallad idiot, rentav.
• • •
Inte nog med farsan och Bob Dylan.
Även Pelle Lindbergh skulle ha fyllt år idag – 57.
Det borde alla målvakter högtidlighålla genom att göra sina livs matcher.
• • •
Det går att känna nu – så oerhört påtagligt.
Tampa håller inte andan.
Tampa kan inte andas överhuvudtaget.
Staden får bara ner ner korta stötar luft i den kollektiva lungan – och kippar sedan efter mer.
Så blir det när man är riktigt, riktigt nervös och ivrig och vill nånting så mycket att tanken bara svindlar.
Men de får försöka lugna sig med Karins förtrollande (och lätt förvrängda) rader.
Bryt upp, bryt upp, den nya kvällen gryr
Oändligt är vårt stor äventyr…