History Will Be Made

Game 7.
Mytiska Game 7.
Episka Game 7.
Sägenomspunna Game 7.
Game 7 – som skapar legender, skriver om historien och definierar hela liv.
Game 7.
Ikväll får vi uppleva denna hockeyns högsta välsignelse i Consol Energy Center i ett blåsigt och grått Pittsburgh.
Det är do or die för Pittsburgh Penguins och Tampa Bay Lightning i Eastern Conference Finals.
Allt eller inget.
Paradiset eller mörkret.
Vinnaren får spela Stanley Cup-final mot San Jose Sharks och förloraren får sitt hjärta krossat.
Det känns rent högtidligt – ja, nästan sakralt – att få bevittna och vara med om.
Hjärtat dunkar hårt, det pirrar oavbrutet i mellangärdet, euforin forsar genom systemet.
Ah.
Jag säger det igen:
Game 7.
Mytiska, episka, sägenomspunna Game 7…
• • •
Ljudstyrkan i frågan som ekat genom hela konferensfinalen ökar:
Spelar Steven Stamkos?
– Nej, säger han själv när han genomgår den vanliga morgonrutinen med mediahopen i omklädningsrummet, inget har ändrats i min status.
Men vi är, för första gången, inte hundra på att Tampas superstar talar sanning.
Han syntes på lagets powerplay-möte i morse och han klev, till skillnad från vid alla tidigare tillfällen, av isen efter värmningen i normal tid.
Det kan vara så att coach Cooper – som inte håller någon presskonferens under förmiddagen och sålunda varken säger bu eller bä i ärendet – försöker iscensätta tidernas surprise här.
I så fall:
Ojvoj!
• • •
12 juni 2009 spelade Penguins en Game 7, i självaste finalen, mot Detroit Red Wings i Joe Louis Arena – och vann.
Kvällens match är den största den ärevördiga organisationen varit inblandad i sedan dess.
Jo, de har spelat ytterligare ett antal Game 7 under de snart sju år som hunnit gå, men bara i första och andra rundan.
Nu ligger ett nytt framträdande i finalen – i så fall det första sedan en lyckorusig Sidney Crosby lyfte bucklan i den luggslitna hallen i Motown – i potten.
Det skulle krävas vassare pennor än min för att beskriva den feber denna oehörda realitet utlöst i Pittsburgh
Staden som kallar sig The City of Champions törstar så oerhört efter en ny triumf medan den här generationens hjältar – Crosby, Letang, Malkin – fortfarande är i sin prime,
De måste, lyder den the local gospel, få vinna minst en gång till.
Måste.
Och nu, ikväll, 2540 dagar sedan slutsignalen gick i The Joe och resultatet 1-2 blinkade från ligans äldsta jumbotron, har de chansen att ta sig fram till de gyllene portarna igen.
Det kommer bli helt elektriskt här ikväll – i hela stan.
• • •
Love is all you need, konstaterade ju redan Beatles och Carl Hagelin från Nykvarn i Södermanland håller med.
– Det handlar om kärlek till sporten ikväll. Spelar man inte bra i en match av den här sorten har man ingen kärlek till sporten, säger han när bloggen hör sig för om känslorna inför säsongens klimax.
Dylik poesi hör man sällan i NHL:s omklädningsrum
Men det är förstås sant.
Nu skiljs pojkarna från männen och dom som det verkligen är något med älskar det här ögonblicket.
• • •
Strålle Strålman har nerverna under kontroll.
Det framgår om inte annat när han under förmiddagen sitter och drar i nya skosnören genom de små hålen i skridskorna – medan en flock väntande murvlar står i halvcirkel runt honom och studerar varje rörelse.
Den västgötske missar inte ett beat.
– Man får inte göra det här större än det är ändå. Våra liv är inte hotade, säger han när hopen skingrats och bloggen slår sig ner på bänken intill för enskilt samtal.
– Och det vi ska göra skiljer sig inte från det gör varje dag. Vi möter inte fler spelare än vanligt och vi har inte fler målburar att skjuta mot. Så man ska göra som vanligt men också passa på att njuta av att få vara med om en så stor match. Det är få förunnat.
Strålle sliter upp ytterligare en förpackning med skosnöre och börjar greja med nästa skridsko.
Ännu en gång:
Lugnet såna här gånger…
Det är helt förbluffande.
• • •
Men utöver den kärlek poeten från Nykvarn talar om kommer också fear and desire in to play såna här kvällar.
Somliga känner bara lust och inspiration när de plötsligt befinner sig i Game 7-stormens öga – andra blir istället bara rädda för att misslyckas.
Det går aldrig på förhand att vet vem som reagerar hur, och spelarna själva har ingen aning förrän den upplevt hur eldsflammorna hettat i ansiktet, men det brukar vara lätt att se.
Den ene söker sig oavbrutet till the action, den andre vill inte ens ha pucken.
Check it out.
Det är en Game 7 Special…
• • •
Drömmer under en orolig natt – det går inte att sova när en Game 7 väntar – att jag möter Ben Bishop i en korridor på ett hotell i Key West, av alla ställen.
– Ska du spela, frågar jag.
Han tittar upp och nickar entusiastiskt.
– Men, svarar han, jag vill själv berätta för Ekeliw. Har du numret?
Ibland behöver man inte fundera så länge på om man ägnat för mycket tid och energi åt ett enda ämne…
• • •
Det blir under all omständigheter en kort turn-around i New York under helgen, men riktigt halsbrytande om Tampa tar det här ikväll.
Då måste jag antagligen flyga till Kalifornien redan på lördag kväll, för att hinna till söndagens Media Day – ett omistlig evenemang som alltid innebär själva startpunkten för The Stanley Cup Finals.
Om istället Penguins triumferar ska vi vara tillbaka här på söndag lunch och då räcker det med en morgonflight samma dag.
Vad ni ska göra med den informationen kan man undra, men några av er har vid tillfällen visat fäbless för logistiken…
• • •
– Bengan från Sollentuna, säger jag lite tankspritt för mig själv när Hörnqvist kommer trampande genom Pens-rummet.
– Det är jag det, svarar han glatt och hurtigt.
Det är ju det – och fan vet, men visst känns det som att han finns på jorden för Game 7?
– Mja, he he, man kan ju hoppas. Men jag vet inte. Jag har aldrig spelat en tidigare.
Se där, det trodde jag.
Men likafullt:
Bengan från Sollentuna kommer vara en av de där som befinner sig i närheten av the action kvällen lång, därom är jag helt övertygad.
• • •
Enklast, om Pens vinner, vore ju kanske att stanna här och ta några välbehövliga dagar off i Western Pennsylvania-grönskan.
Men nej för fan.
Jag måste hem – för att tvätta, hämta snus och, framförallt, se New York.
• • •
The Prince Wales of Trophy kånkas in i Consol via lastbryggan under sena eftermiddagen.
Den ska Bettmans sidekick, Bill Daly, räcka över till Eastern Conference-mästarnas kapten innan aftonen är över.
Och jag gissar att bägge planerar att, i strid med vidskepliga sedvänjor, ta i åbäket.
Crosby gjorde det inte 2008 och sen fick Pens stryk i finalen. 2009 bytte han taktik och då vann de istället.
Han har knappast glömt.
Det har inte Stamkos heller. Han undvek the touch ifjol och kommer därför lyfta pokalen över huvudet i år.
• • •
Bortsett från i mina förvirrade drömmar finns det inte längre några målvaktsissues i den här konferensfinalen
Matt Murray kommer stå för Penguins och Andrej Vasiljevski för Tampa.
Kort sagt:
Två 21-åriga burväktare går, samtidigt, upp i livets första Game 7.
God bless them.
Det kommer vara det svåraste, mest pressande och omtumlande de varit med om.
• • •
Den minst skrockfulle kapten som fått ta emot Prince Wales-pokalen av Daly måste vara Alfie.
Han stod med pjäsen i famnen och strålade när jag intervjuade honom efter den avgörande konferensfinalen i Buffalo 19 maj 2007 (jo, jag googlar – jag är inte Björn Hellberg och har den sortens datum redo at will…)
– Jag tror inte det minsta på vidskepelse, gjorde han klart.
Så gick det som gick i finalen mot Ducks också…
• • •
Vigge Hedman blir inte arg särskilt ofta, men när det händer är det allvar – och efter matchen i tisdags var han riktigt förbannad.
Framförallt, förmodligen, på sig själv.
Därför höll han sig också – vilket är mycket ovanligt – borta från media och faktum är att han inte syns till idag heller.
Men det är nästan så jag kan känna hur ilskan hänger kvar i luften runt hans plats i omklädningsrummet.
Pansarkryssaren från Fäbodvägen tänker ta revansch ikväll.
• • •
Fan vilken run Senators hade fram till finalen 2007, påminns jag om under googlandet.
De slog Pittsburgh med 4-1, de slog New Jersey med 4-1 och de slog Buffalo med 4-1.
Då är man on a roll.
• • •
Hörrni, de har nått finalomgången i Guldskölden också och…tja, ser ni några bekanta namn ni är ni ju välkomna att slänga in en röst.
Bloggen skulle bli mycket glad.
• • •
Det är först på bussen från hotellet till arenan innan själva matchen Strålle börjar pumpa dödsmetall i lurarna.
Slayer?
– Jag har spellistorna på shuffle så det kan bli lite av varje. Och ja, ibland kommer Slayer.
Under laddningen i omklädningsrummet blir det besvärligare, för då pumpar kidsen Swedish House Mafia och slikt för att komma i rätt mood,
Hårdrockare brukar ha vissa problem med den sortens konstnärliga uttryck.
– Inga kommentarer, säger Strålle och ler snett.
• • •
Den ständigt omsusade Doc Emrick gör sina egna små räder i omklädningsrummen under morgarna, tar spelarna när de är klara med oss vanliga sluskar och fyller ett anteckningsblock med information och små anekdoter inför kvällens sändning.
Så här fint ser det ut när han talar med en nykläckt poet från Nykvarn.

• • •
The plot thickens medan introhamrande pågår.
Stammer anländer till Consol i bussen med resten av laget två timmar före puck drop.
Det har han inte gjort under någon av de tidigare konferensfinalerna…
• • •
Noterar att Jacke Silfverberg, enligt Gefle Dagblad, är en av de fem forwards Tre Kronor-ledningen presenterar i morrn.
Good for him.
Han var inte på min slutgiltiga lista, men definitivt med i ”diskussionen”, så det känns ändå helt ok.
Bara Bengan och Hagge får the nod efter den här slutspelsuppvisningen.
Eljest blir bloggen lite tyken.
• • •
Äter pressmiddag med Glenn Healy och han den långe reportern, Scott Oake..
Bara så Erik vet!
• • •
Han tryckte i sig tio koppar kaffe redan under matcherna i serien mot Washington.
Vad kommer Oskar Sundqvist då upp i för mängder en sån här kväll?
– Jag tror det blev 20 senast. Men när Tampa började jaga i tredje gick jag ner till omklädningsrummet och lät bli att titta, berättar han.
Och ikväll?
Han bara ruskar på huvudet.
Mm, i vissa avseenden är Game 7 antagligen ännu värre för de spelare som sitter på läktarna än för de som befinner i sig i skyttegravarna där nere.
• • •
Inget blir – i formell mening – mer klart för att smooth talkin’ Cooper håller presskonferens vid 18.30.
Innan någon hinner ställa en enda fråga säger han:
– Don’t ask about the lineup at all. Questions about Game 7 only.
Sedan tillägger han, kryptiskt:
– Om Stamkos spelar är det för att vi försöker ställa bästa laget på isen. Om han inte spelar är det för att han inte var tillgänglig ikväll.
Hm.
Det börjar verkligen se ut som att Mister Superstar verkligen GÖR comeback.
Men det kan också – mycket väl – vara så att Cooper försöker fucka med Sullivan, slänger in Stammer på värmningen och sedan stryker honom.
Vilken player han är i så fall…
• • •
– Man hörde att han svor i alla fall.
Oskar Sundqvist ler brett när jag berömmer kompisen Melker Karlsson insats i San Jose igår.
Ja, The Melkman gjorde ju en Anders Järryd och avlossade ett ”fan” som hördes över hela världen när den fina styrningen i förstaperren inte gick in.
Kan bli klassiskt.
• • •
Sullivan höll å andra sidan på och bluffade lika fräckt med sina målvakter i första serien mot Rangers.
Nu får han – kanske – smaka samma medicin.
• • •
Det höll på att gå åt skogen med hela outfit-upplägget eftersom hotellet i Tampa inte klarade av att utföra utlovad kemtvätt i förrgår – badrumsånga räcker bara so far – men tack och lov kunde etablissemanget här i Pittsburgh i alla fall hjälpa till med pressning efter ankomst igår.
Så jag har the classic Game 7-uniform.
Svart kostym, ljusblå skjorta och en milt gul slips, förbehållen de allra största hockeymatcherna.
• • •
Jag har inga egentliga skäl, men jo.
Jag är nervös.
Så jag knappt kan sitta still.
It’s Game 7.
• • •
Youngblood Ekeliw ska enligt uppgift sänka ett par kalla under nattens match.
Beware, ni som följer den unge mannens twitterkonto.
Han är inte sig själv under stora Tampa-matcher ens i vanliga fall. När han får alkohol i den där späda kroppen kan precis vad som helst hända.
• • •
Nu breakar vår Abris – den förträfflige Hans Abrahamsson – att Robin Lehner är uttagen i World Cup-truppen också.
Utmärkt – både avslöjande och själva nyheten.
Jag har länge tyckt att Robin borde få chansen att visa upp sig i landslaget, och han kommer definitivt höja stämningen i truppen.
• • •
Nej, jag har fortfarande inte hunnit testa HBK-mackan
Men blir det final här nästa vecka lär jag inte komma undan.
– Det är just därför jag vill vinna ikväll, säger Hagge.
Sanningshalten i det uttalandet är ganska liten, skulle jag vilja påstå, men vi har en deal.
• • •
Övertid.
Nej, förlåt.
Det var bara nåt jag tänkte.
Apropå nerver och hög puls…
• • •
I San Jose sitter ledartrojkan DeBoer, Spotter och Hedbä nu på rad i varsin recliner i tv-rummet i det gemensamma huset för att scouta finalmotståndare.
Tror jag.
Men icke.
”Nej, vi ska se matchen på rinken. Det har varit rutin så här långt. Vi är vidskepliga”, messar Hedbä.
Ha ha, det är nåt rart med det.
• • •
Vad ska NI göra närmaste dagarna då?
Efter ikväll blir det bloggpaus åtminstone till söndag – och ingen match förrän på måndag.
Jag räknar kallt med att ni pepprar kommentatorsfältet med era finaltips, inklusive långa motiveringar.
• • •
Breaking news:
Nummer 91 ÄR på isen för matchvärmning.
Huruvida det innebär att han spelar – who knows?
Cooper är advokat och har en hel rävfarm bakom örat.
• • •
Det är nåt med rinkarna under den här sortens Big Nights.
De lyckas få mer wattstyrka i strålkastarna, mer suggestivt skimmer i isen, mer dallrande tunn dimma i luftrummet ovanför läktarna.
Det känns som…en bal på slottet.
Förtrollande.
• • •
Nu så.
Game 7, baby.
History will be made.