Honky Tonk och Stanley Cup

Något slags orolig dvala, inte mycket längre än Kari Lehtonen speltid i en genomsnittlig slutspelsmatch.
Det var vad jag fick i min pittsburghska hotellsäng.
Sen gick reveljen och yours truly tingades hoppa upp, rycka åt sig packningen och störta iväg mot flygplatsen
Det är inte bagarväckning.
Det är mordförsök.
Och när jag sitter vid Gate 17 på Pittsburgh International och väntar på avgång är jag inte trött.
Jag är psykotisk.
Men som Filip Forsberg säger när jag några timmar senare står i Nashville Predators ombonade omklädningsrum:
– Du får väl göra som oss och ta en pre game-nap.
Exakt, det får jag.
Och sen är allt bra och jublet bubblar i bröstkorgen igen.
Hell, jag är ju i Nashville, de sexiga NHL-lagen Predators och Sharks ska göra upp i brännande playoff-duell och neonskyltarna längs Broadway lyser förföriskt.
Howdy på er.
Nu blir det honky tonk kvällen lång.
• • •
Stanley Cup Playoffs i Nashville i liknar ingenting annat.
Det är happening, rungande folkfest och högtidsstämning – utan den ångest, oro och aggressivitet som är insprängd i atmosfären när det drar ihop sig i mer traditionella hockeyfästen.
Ja, även här sjuder det av förväntningar, trycket inne i hallen kan bli helt bananas och det finns säkerligen rabiata hardcore-fans som skulle ge vitala organ för att få se San Jose på knä ikväll,
Men för den stora majoriteten är det inte på samma blodiga allvar, inte i lika hög grad på liv och död, som det är för alla i Montreal eller Detroit eller Pittsburgh.
I första hand vill de ha kul, i första hand är de glada och optimistiska och positiva, i första hand är det party party som gäller.
Jag gillar’t.
Skarpt.
Att redan under tidiga eftermiddagen se hur barerna längs nämnda Broadway, alla med Predators-flaggor fladdrande utanför entréerna och alla med liveband iförda Preds-jerseys på scenerna, fylls med godlynta fans som hinkar Coors Light, gör high-fajvs och sjunger allsång till gamla Waylon Jennings-dängor (”Luckenbach, Texas”…grym låt!) är riktigt exalterande.
Men känner så tydligt:
We’re gonna have some fun tonight!
• • •
Flyger Southwest Airlines – för det är bara de som har direktlinjer mellan Pittsburgh och Nashville – och vill minnas att Skånske Jan hyllat dem.
Det förvånar.
De får ju pågatågen mellan Malmö och Lund att framstå som förstaklass med Emirates.
• • •
San Jose är en av det här slutspelets stora sevärdheter och såg efter två raka, synnerligen övertygande segrar mot Preds hemma i Sharktank ut att kunna vara på väg mot en sweep i andra omgången.
Men Predators, som tycks ha ladorna fulla av den motståndskraft vi tillskrev Penguins för ett dygn sedan, sprängde sig fria när de i förrgår hade ryggen mot väggen och nu befinner sig den här serien vid samma slags vägskäl som den mellan Pens och Caps gjorde i går.
Preds kan kvittera – eller så gör Sharks ett ryck som sannolikt avgör hela striden.
Raffinerat och jädrans kul!
• • •
Att komma in i Preds omklädningsrum är numer som det var att hälsa på hos Detroit förr om åren.

Det är bara svenskar överallt.
En Ekholm här och en Forsberg där, en Järnkrok här och en Arvidsson där, en Åberg här och en Granberg där.
Sex stycken sammanlagt.
Det är mest i hela NHL.
– Ja, vi är som storfamilj, säger Mighty Mattias Ekholm.
– Det är bara trevligt. Det är bra för alla att ha andra att ty sig till och snacka svenska med om det är något. Och så har vi middagar ihop som riktiga storfamiljer också.
Det låter inte dumt.
• • •
5 maj 1973, när våren i Dalarna var som vackrast, föddes en liten pojke på Leksands BB.
Idag, exakt 43 år senare, åker den pojken under San Joses morgonvärmning runt på isen i Bridgestone Arena och skjuter puckar lite nonchalant och coolt.
Javisst, Johan Hedberg – assisterande coach i Sharks, kallad Hedbä i den här bloggen eftersom det är så man uttalar ”Hedberg” där han föddes – fyller år idag.
Bloggen ropar:
Hurra, hurra, hurra!
• • •
Mike Sullivan höll inte igen när han hyllade Bengan efter sudden-avgörandet i Consol igår kväll.
– Det är en lätt hockeyspelare att älska och vi älskar honom verkligen. Han har en fantastisk passion för hockey och är en av de bästa lagkamrater som går att tänka sig, hette det bland annat.
Jag förstår faktiskt precis. Det finns få lika älskvärda personer, och spelare, i den här branschen.
• • •
Dom är nog så spektakulära på TV, men att se Joe Thorntons och Brent Burns skägg i verkligheten får mig att tappa andan.
Jag vill ta på dem. Rycka. Smeka. Rentav krypa in i dem.
Men det skulle nog inte bli så bra, så jag trycker tillbaka den impulsen.
• • •
Newsflash:
Mighty Mattias Ekholm har lämnat det hus där han och Järnkrok och Forsberg haft lägenheter i två år och istället skaffat sig egen våning i flashigare fastighet.
Hur går det då med de berömda taco-orgierna?
– Vi hälsar på varann ändå, så de fortsätter, meddelar han.
Lättnaden!
• • •
The Melkman – Melker Karlsson – tittar uttryckslöst på mig medan jag står och febrar om hur fruktansvärt bra powerplay hans lag bländat oss med under de inledande omgångarna.
Sen säger han:
– Jo, men ett bra powerplay måst man ju ha.
I Lycksele är dom inte så högtravande
• • •
Var jag kommer möts jag av en vägg av gult.
Också i Bridgestone får fansen gula T-shirts och innan John J kommer och påstår att det är en annan färg ber jag att få presentera följande bildbevis för rätten

Gult som bananen, äggulan, korset i svenska flaggan och solen och därmed basta!
• • •
Blir lätt sentimental när jag ser klubbmärket i mattan inne hos Predators.
Jag har inte sett det sedan Jonathan Youngblood Ekeliw förra vintern ställde sig med 45:orna rakt i den sabeltandade tigerns ögon och till sin gränslösa förfäran blev utskälld av hela Nashvilles backuppstättning.
En klassisk scen om jag nånsin varit med om en.
• • •
The Melkman bekräftar intrycket att grundseriehockey och slutspelsdito i den här ligan i praktiken är som två olika sporter.
– Nu finns det ingen tid och inga ytor längre och det är svårt att komma in på mål, särskilt mot dom här. Dom har väldigt bra backar. Men jag måste ändå försöka göra det lite oftare, säger han och grimaserar.
• • •
Förstås inte att jag kan begå ett så flagrant rookie-misstag som att åka på såna här turnéer utan att ta med mig tillräckligt många kalsonger.
Nu måste jag ut och leta rätt på nån shopping mall i morgon.
Som min pappa hade sagt om han varit vid liv:
– Använd klossen, Pelle!
• • •
Hans svenska lagkamrater säger att Pontus Åberg inte har några nerver, men själv erkänner han att en hel koloni fjärilar fladdrade i magtrakten inför NHL-debuten i förrgår.
– Jag brukar verkligen inte bli nervös, men när det var dags för bytet…då kändes det. Det var länge sen jag spelade inför så stor publik och hemma i Sverige är det annorlunda, då har man en klack som ser till att lyfta en. Men jag tycker det det gick bra, säger stockholmaren.
Det tyckte uppenbarligen coach Lavy också, för Pontan – som i alla fall Flipper Forsberg kallar honom – spelar ikväll igen.
• • •
Det förvånar inte alls att se att Big Joe Thornton innan värmningen står och pratar och fistbumpar med Partner – den mentalt funktionshindrade legendar som hjälper till i omklädningsrummen i Bridgestone.
Big Joe är en bra människa.
• • • 
Bättre än så här skulle jag vilja påstå att det inte går att ha det.

Jag sitter alltså i den förträffliga pressboxen i Bridgestone , med kaffe och Pepsi och bloggdokument framför nosen, och ska snart se en brakande playoff-match live – och samtidigt rasar en annan på fin bildskärm till höger.
Det är livet.
• • •
The Melkman har inte ens milljondel så mycket hår i ansiktet som lagkamraterna Thornton och Burns, men är ändå nöjd med den lilla matta han fått ut runt hakan.
– Mja, flinar han, det är kanske inte så mycket att komma med men det är det bästa slutspelsskägg jag nånsin lyckats odla.
• • •
De som bodde i Nevada på 50-talet fick se myndigheterna spränga atombomber ute i öknen.
Själv får jag se Shea Weber avlossa sitt slagskott ikväll.
Det är samma sak.
• • •
Get this, San Jose-fanatikern Anders Dahlgren klagar alltid högljutt i spåret över att jag bloggar för lite om hans hajar.
Men nu när jag utsätter mig för hjärtinfarkt- och stroke-risk för att till och med se dem live – och har honom i baktankarna medan jag gör det – mailar han lätt skamset och berättar att han inte kan vara med!
Vi kommer överens om att han aldrig mer får klaga…
• • •
Får skrockanden och himlande ögon till svar när jag frågar brynäsarna Järnkrok och Ekholm vad de tyckte om filmsnutten på Filip när han jublade över Leksands övertidsmirakel mot Modo.
– Den filmen skulle man inte vilja ha på sig själv ute i offentligheten, kluckar Järnkrok.
Mja, men det var ju Leksand…då är allt tillåtet.
• • •
Just nu, i skrivande stund, gjorde Tarasenko 1-0 på tv-skärmen.
Och tänk, han fick komma fri…
• • •
Det finns alltid nån annan som har det värre.
En vän från nhl.com lämnade sitt hem i Jersey strax innan slutspelet började.
Fyra veckor senare har han fortfarande inte kunnat återvända.
– Och nu har crosscountry-resorna börjat. Men det är kul, säger han och låter mest som att han försöker övertyga sig själv.
• • •
När jag under eftermiddagen promenerar från hotellet till Bridgestone plingar det till i till i telefonen.
”Såg dig precis. Skön Johnny Cash-look i Nashville”.
Det är Hedbä som svischat förbi i taxi i samma stund och han har bra öga.
Självlart kör man The Man In Black-style när man är här.
• • •
OK, boys and girls.
Nu blir det party party.
Hoppas åtminstone några av er är vakna och vill ha fest med er gamle Biff.