Meet me in St. Louis, del 2

ST.LOUIS – SAN JOSE 1-1 (Period 1)
• • •
Jag tycker vi kan se det som bekräftat redan:
Det här kommer bli oförglömlig matchserie.
De känner på varann i, what, sex-sju minuter?
Sen är det pang och bom och fullt ställ boxarhandske.
Blues har övertaget en hygglig stund och får till slut in ett logiskt ledningsmål, men repliken kommer blixtsnabbt – givetvis på styrning från Conn Smythe Pavelski.
Åh, detta kommer bara stegra och stegra och stegra i – förmodligen– sju knallhårda ronder.
• • •
Det är helt riktigt att Bulan Berglunds mål döms bort, han backar ju rakt in i målgården och kör upp rumpan i trynet på Jones.
Samtidigt är det ingen tillfällighet att det är just den väldige västmanlänningen som är framme och stökar till det.
Coach Hitch konstaterade häromdagen att Berglund senaste veckorna spelat den bästa hockey sedan han kom till Missouri.
• • •
Hajarna får lufta sitt dödsbringande powerplay påfallande snabbt – Lehtera åker för hooking på The Melkman redan efter knappa fyra minuter – och visserligen lyckas Blues freda sig då, trots att pucken går som en radiostyrd flipperkula mellan klubbladen på Pavelski och Thornton och Burns, men det är helt säkert:
Tänker de dra på sig många så simpla utvisningar kan de lika gärna spela med skidstavar istället för klubbor.
Det vore lika förödande.
• • •
För några ögonblick precis i början ser det faktiskt ut som att pucken försvinner i Joe Thorntons skägg.
Helt orimligt vore det faktiskt inte.
• • •
Sharks bjuder på oväntat många turnovers, bland dem förre bluesmannen Polak.
Det är inte heller nåt särskilt hälsosamt recept.
• • •
Riktigt varför Hitch väljer att offra sin coach’s challenge när Berglunds mål dömts bort första gången går inte att förstå.
Det säger sig självt att domslutet inte kommer ändras och nu har han ingen timeout kvar.
Kan bli kostsamt under skarpa lägen i slutperioden.
• • •
Apropå Thorntons skägg ser det på bilder som vevas här i pausen ut som att Backes faktiskt rycker i det i en sekvens.
Now, det måste vara frestande – men så får man väl inte göra?
• • •
Ingen ska komma och påstå att man från min plats i pressboxen ser så bra att jag behöver be om ursäkt.
Det som händer nere hos Marty Jones i den här akten hade jag egentligen behövt ett teleskop för att kunna ha tvärsäkra åsikter om.
Dessbättre finns tv-monitorer på nära håll så jag behöver inte klaga heller.
• • •
Det centrala momentet matchintrot i Scottrade-palatset är ingenting annat än femstjärnigt.
De kör en a capella-variant av ”When the saints go marching in” – med ”saints” ändrat till ”blues” – och så sjunger publiken med.
Man får ju Gunde Svan-päls.
Sen brakar det till med AC/DC, laget kommer in och det dånande, ödesmättade ”Let’s go Bluuuuuues” skickar seismologiska genom läktarvalven.
• • •
Pavelskis mål kommer, noterar mer uppmärksamma kollegor, när Hitch för första gången INTE matchar Steen och Backes mot honom och Thornton.
• • •
Jag har hajarnas scratchade spelare intill mig i min pressläktarkurva.
De tittar i sina mobiler och verkar griniga.
Några hälsningar?
• • •
Kollegan jag träffade i Nashville förra helgen, han som inte hade fått åka hem till New Jersey sedan slutspelet började – han är fortfarande med i racet och han har fortfarande inte hunnit åka hem.
Hans uppsyn börjar nu påminna om Jack Nicholsons i slutet av ”The Shining”.
• • •
Helt korrekt, John J.
Joakim Lindström var ju här också.
Jag har intervjuat honom här, i omklädningsrummet, så det det var ju riktigt uselt att glömma.
• • •
Nu ska Sexy Per dricka lite kaffe.
Gott ska det bli.