The Beautiful Reward

Sammanlagt gjorde 876 pojkar, män och gubbar minst en match i NHL den här säsongen.
Av dem har cirka 776 sedan länge packat trunken gått på semester.
Några kämpar om tröstpriset i Moskva, andra trampar runt på golfbanan eller ligger i hängmattan utanför sommarstugan och grubblar över vad som gick fel – och många har överhuvudtaget inte sett en rink sedan grundserien nådde sin slutpunkt för sex veckor sedan.
Blott hundra – i runda slänger, med reserver inräknade – slåss fortfarande om the beautiful reward som brann som polstjärnan på allas himmel när de för första gången snörade på sig skridskorna i höstas.
De är de utvalda.
The last men standing.
Hockeygudarnas special people.
De har förvisso fortfarande bara kommit drygt halvvägs på resan till regnbågens fot, och hälften tvingas tvingas snart förenas med de övriga förlorarna på de fashionabla artonhålsbanorna, men ändå.
Att vara bland de som fortfarande står upp när the final four vaskats fram är ett hjältedåd i sig.
Då har man stood the test.
Visat sig värdig.
Blivit kvar när Darwins teorier fått verka på största rinkarna.
I kväll ska vi se 40 av dessa överlevare göra upp i Game 3 i den östra konferensfinalen.
Now, vi har vid ett par tillfällen de senaste dygnen kunnat konstatera att gudomlig magi inte är garanterad bara för att evolutionen haft sin obönhörliga gång.
Men det är likafullt omöjligt att inte titta och bli begeistrad och gripen och förtrollad.
Vi är ju allra högst upp i hockeyns näringskedja nu – och de utvalda som får vara med har the beautiful reward inom räckhåll.
• • •
02.45 brakade larmet i mobilen loss inatt.
Jo, kvart i fucking tre.

Därmed är det moderna tidevarvets bagarväckningsrekord straffat.
Jag menar, det räcker att man måste upp före 07.00 för att det ska vara bagarväckning – och för en bagarväckning monumentale krävs blott att klockfan inte hunnit bli 05.00
02.45…det är Wayne Gretzky-nivå i dylika sammanhang. Muhammad Ali-klass. Michelangelo-kaliber.
Men kan Bengan Hörnqvist stå i målgården och bli crosscheckad i korsryggen i tre-fyra timmar per kväll så kan jag väl jag – tvingade jag mig att tänka – lyfta mitt arma huvud från den här sköna kudden och gå upp.
Och ett par timmar senare satt jag vid gaten på mytomspunna Lambert International.
Det är ruter i Biffen under slutspelet, det får ni medge!
• • •
Det är annan dynamik i den duell bloggen nu riktar blicken mot än den som varit i vårt fokus de senaste fyra dygnen.
I den är det de eviga förlorarna som i vild desperation gör upp för att slutligen och en gång för alla få slippa vara just det.
Här i öst är det tvärtom två lag med ”entitlement” pumpande i det kollektiva blodomloppet som går upp i ringen.
De tycker båda att de är bäst, utgår från att de ska vinna och uppfattar det faktum att de kan bli mästare om några veckor som ”att det är dags”.
Exakt vad det mynnar ut i för slags hockey en bastuhet kväll i västra Florida vet jag inte, men rent allmänt känns det som att de förutsättningarna genererar mer kaxighet och mindre ångest, mer optimism än rädsla, mer sisu och jävlaranamma än dragkamp och slow and funky – och det är bra det.
• • •
Man kunde ju verkligen tro att det bara är några få förtappade dårar som går upp mitt i svarta natten för att genomföra den obskyra flygningen mellan St. Louis och Tampa, men som jag häpet utbrast på twitter i svinottan:
”Hur fan kan det vara så många som ska med den här 05.30-flighten? Trodde jag skulle vara typ ensam. Det är jag typ inte”.
Nej, den skraltiga gamla Southwest-kärran var i praktiken full.
Någon rimligt förklaring har jag ännu inte fått – Tobias tes om att alla bokade när de hörde att Sexy Per skulle ut och flyga känns inte helt vattentät… – men vi kan slå fast att det var länge sen man kunde drömma om glesbefolkade flygplanskabiner.
• • •
Det var ett tag sedan, så det värmer hjärtat att se Strålle Strålman back in the swing of things i Tampas spatiösa omklädningsrum efter morgonvärmningen.
Han ser ut, och är, som vanligt.
– Ja, det är precis vad jag gjort, svarar han med ett glatt flin när jag frågar om han bara suttit hemma och lyssnat på death metal medan den brutna fossingen läkt.
Kunde tro det.
Några tips på nya fräsiga namn i den mest brutala musikens undervegetation hinner jag inte fråga om, men det kommer.
En slutspelsblogg är inte en slutspelsblogg utan några obskyra dödsmetall-rekommendationer signerade Strålle.
• • •
Klockan var väl 05.45 när vi kommit upp på marschhöjd och serveringen – sådan den nu är på Skånske Jans Southwest-flygningar – kunde börja.
Då beställda den magre, väderbitne mannen på sätet intill en rejäl bloody mary. Och när han druckit ur den bad han om en till. Sedan somnade han och snarkade högljutt hela vägen till the final descent mot Tampa International.
Klass ändå.
• • •
Bengan Hörnqvist ser frågande ut när jag berättar att jag varit i Missouri och tittat på den västra konferensfinalen.
– Varför det? Det har väl varit tråkiga matcher, har det inte?
Tråkiga och tråkiga, men, tja…inte helt oförglömliga kanske.
Men nu får jag väl se hockeykonst på desto högre nivå?
– Ja, det kan du ge dig på.
Se där, nu har ni fått det direkt från hästens mun.
Det här blir en match att se.
• • •
För första gången sedan Rangers åkte ur och Eken hem har bloggen blågult sällskap på pressläktaren i den här slutspelsdrabbningen.
DN-legendaren Sven Gustavsson bor här i Tampa sedan i höstas och är numer our man i Amalie
Kul.
Bara han inte fortsätter berätta om hur han lyckats få ett hyreskontrakt i ett av husen på andra sidan kanalen från Amalie – de jag alltid gått och dreglat över – och lediga dagar brukar promenera över till tikibaren och avnjuta solnedgången med en kall veteöl.
Då blir min avund så förlamande att jag inte kan skriva en enda rad.
• • •
Bolts har en del att bevisa i de två hemmamatcherna.
De som följt de inledande fajterna i Consol Energy är övertygade om att Pens kommer vinna den här serien.
Ja, Tampa vann första och lyckades tvinga fram övertid i andra – men Pittsburgh var, menar rätt så tvärsäkra kollegor, mycket bättre och kommer inte gå att stoppa om det fortsätter likadant.
Den stora utmaningen för Florida-laget är, precis som alla förutspådde, djupet och bredden i pingvinernas offensiv.
Mighty Hedman och headbanging Strålle kan avväpna en kedja och kanske två, men då kommer Hagge och Bonino och Kessel och ställer till det istället.
– Så är det. De har väldigt många vapen och det krävs mycket av oss, säger Strålle.
Sen gör han en konstpaus, tänker på sin gamla lagkamrat från New York en stund och säger med sitt vanliga leende:
– Fast Hagge…honom har jag ändå bra koll på.
• • •
Inget är som att byta om till kostym på Marriott Waterside och kliva ut och få en chock i Tampas ångande vårvärme
Promenaden till mediaentrén är mycket kort, men en sexy biff hinner ändå bli lika utmattad som en Top 2-back i tredje övertidsperioden.
Hur är det dom säger?
Tecken på galenskap är är att göra samma sak om och om igen och hela tiden förvänta sig olika resultat.
• • •
Hagge kluckar lätt när han hör vad dödsmetall-konnässören från Västergötland sagt om honom.
– Fast, det är lite sant…han har nog rätt bra på koll på mig. Men jag tror jag kan lura upp honom rätt duktigt ändå.
Här har vi en tung match-i-matchen!
• • •
En mindre önskvärd konsekvens av de här omänskliga bagarväckningarna är att jag tvingas ta pre game-naps – jag däckar i åtminstone två och en halv timme efter dagens värmningar  – och därmed får mindre tid på mig att hamra ihop intron.
Så räkna verkligen inte med några femton tusen tecken ikväll.
Men vi tar igen det på fredag. Då har jag mer att berätta om också, gissar jag.
• • •
Montezuma har hämnats klart, så Callahan återvänder till stridslinjerna i afton.
– Han ville vara med redan i förra matchen, men…vi har alla varit där och vet hur omöjligt det skulle varit, säger coach Cooper.
We sure have, smooth talking Jon, och mer detaljerad än så behöver ingen bli…
• • •
Det har blivit en av mina heligaste slutspelsceremonier:
När omgivningen börjar tjattra för mycket börjar jag pumpa John Coltrane i hörlurarna.
Ingen musik i världen är bättre att skriva till.
• • •
Big Ben Bishop var på isen, ensam, innan Lightnings skate i morse och Cooper tror – otroligt nog – att han kan vara aktuell för spel på fredag igen.
Men ikväll spelar han inte, så återigen är det två helt gröna 21-åringar – Vasy och Murray – som utkämpar målvaktsstriden i Stanley Cup-slutspelets östra konferensfinal.
Det är inget annat än mindblowing.
• • •
Ni reagerade lite väl starkt på Skånske Jans information om min flygning igår, tycker jag.
Det där är en gammal tradition i bloggen.
Redan runt 08-09 brukade den djupt flygintresserade hdf – en tidig spåretstammis som saknas varje dag – räkna ut hur jag skulle resa och förde med stor säkerhet rätt info till torgs.
Jag tyckte alltid det var lite roligt.
• • •
Ja, jag nöjer mig med att kalla Bolts-keepern Vasy. Det blir enklast så.
• • •
Skrämmer Ekeliw med upplysningen att Vigge Hedman är den ende hemmaspelare som inte deltar under förmiddagsskejten.
– Men…han skippade väl bara för att vara fräsch ikväll, lyder det oroliga svaret.
Jodå, den ångermanländska Hercules-kärran kommer svepande i ett par handdukar i korridoren utanför omklädningsrummet efteråt.
Han ska spela.
• • •
Bengan har ingen hjälm på värmningen idag heller – trots att han fick en puck rakt pallet i förrgår.
Han borde ta sig i akt.
När jag var elva-tolv år fick jag ett slagskott rakt i pannan i Gyllerinken i Borlänge och sen blev jag så här…
• • •
Åh, världens bästa jumbotron.
Och det sällsamt blå skenet.
Och den lyckorusiga, nästan Nashville-artade stämningen.
Och den eminenta pressboxen, med dess bekväma kontorsstolar.
Och…ja, alltihop.
Fan vad glad är över att vara här.
Nu åker vi.
40 stjärnor med en vacker belöning inom räckhåll ska spela en av de största hockeymatcherna säsongen 2015-2016.