The Beautiful Reward, del 2

TAMPA – PITTSBURGH 0-0 (Period 1)
• • •
Men dra mig i sömntutan.
Efter tvenne slow-and-funky-uppvisningar i Scottrade Center blir man ju snudd på chockskadad av att se det här.
Tempot, vändningarna, målchanserna, all action…det är som att ha druckit päronsoda i ett halvår och plötsligt få svepa ett dricksglas tequila.
• • •
Bolts inleder bäst – ja, den ursinniga starten måste ju få Ekeliw att hoppa upp och ner i soffan hemma i Örby – men de lyckas inte omsätta ett batteri utsökta chanser och i takt med att perioden går tar pingvinerna över mer och mer och nu är känslan snarare att det är Vasys förtjänst att det fortfarande står 0-0.
• • •
Det syns direkt att Hagge tänker ha en SÅN kväll.
Så fort han är inne händer det nåt, han far över isen som Joe Pesci pratar i ”Goodfellas”, han går inte att få tag i.
Matcher den ettrige geparden inleder på det sättet slutar nästan alltid med att han gör den avgörande skillnaden.
• • •
Enda jobbiga med kvällens pressläktarplats är vi sitter på andra radan och att ett par huvuden på den nedanför skymmer lite av sikten.
Jag försöker trösta mig med att det åtminstone är Bill Guerins huvud…
• • •
Fast hemmalaget är rätt bra i egen zon också. Framförallt backchekar forwards föredömligt. Tänk att även sånt kan vara så njutbart.
• • •
Men halleluja, inte nog med DN-Sven.
Vem mer dyker upp i pressboxen om inte Björn Oldeen från CMore..
Det blir nästan nostalgisk overload för bloggen.
Han bevakade ju ett antal Stanley Cup-finaler för dåvarande Canal Plus under 00-talet – inklusive båda mellan Detroit och Pittsburgh – och var ett lika kärt som stående inslag i detta forum.
Nu är det bara fotografen Jocke – känd som Rumsgrums, var det inte så? – som saknas.
• • •
De vet fortfarande hur man kreerar mäktiga, effektfulla matchintron i den här hallen.
Det blinkar fortfarande blått – som i en Adolphson-Falk-dänga – framför mina stela gamla näthinnor.
• • •
Särskilt uppmuntrande är det att se att Oldeen har sin laptop med sig.
Mitt under finalserien 2009 gick min sönder, men han kom till undsättning och lät mig köra en hel liveblogg på hans PC.
Sedan dess är han en av bloggens made guys.
• • •
Den östeuropeiskt färgade ”I-belive-that-we-can-win”-ramsan börjar rulla i bortre kurvan redan efter någon minut och plötsligt slår det mig.
Den började ju verkligen här. Sedan har den spridit sig och är nu till och med Hillary Clinton-supportrarnas gimmick.
• • •
Det är Sven som ser det:
På kepsen den andra världskriget-veteran dom presenterar i Amalie innan nationalsången har på huvudet står:
”Kamikaze survivor”.
Den kan Vasy låna om Pens får fortsätta trycka på som i slutet och han ändå lyckas hålla nollan.
• • •
Doc forever!
Det är bloggens officiella hållning.
• • •
Här håller dom ibland med pizza i pauserna.
Så nu ska jag slå en lov i pentryt och se hur det ligger till med den saken.