Vårsymfoni i Washington, del 5 – The End

WASHINGTON – PITTSBURGH 1-2 (Slut)
• • •
Inte blir det nån Old Ebbitt-sittning i kväll.
Det tar för lång tid innan jag är klar med allting – och titelmatchen Eken skriver om tog just slut.
Samtidigt konstaterar jag att room service på det mindre happening hotellet stängde ungefär när Eric Fehr avgjorde match i Verizon.
Ibland inskränker sig glamouren till en vakuumförpackad kycklingmacka och en ljummen Pepsi.
Men skål…
• • •
Fehr, ja.
En gammal Caps-krigare avgör för Penguins.
Och samtidigt är det en gammal pingvin – Brooks Orpik – som hjälper Caps, om man nu ska se det så, genom att knocka viktiga motståndare med fula tacklingar.
Klyschan ”släkten är värst” äger sin riktighet.
• • •
Att det tar så lång tid för mig att bli klar beror på att det inte går att hitta Hagelin efteråt.
Det visar sig bero att han är ute i båset och gör sån Arena Cam-intervju åt NHL Network, men det vet inte Bengan när han, iförd bara handduk, far runt i alla skrymslen för att leta rätt på landsmannen åt mig.
Han har en framtid i mediastaben när hockeykarriären nån gång är över, det kan vi slå fast.
• • •
Orpiks Määttä är verkligen talk of the town efter Game 2.
– Den var sen och han siktade på huvudet. Det är just sånt vi ska ha bort, grymtar coach Sullivan.
– Men det var inte avsikten, Brooks trodde att pucken skulle komma tillbaka till backen och fullföljde tacklingen därför, menar kollegan Trotz.
Tänk att det alltid finns ursäkter.
Vad Brooks själv anser får vi inte veta för i strid med alla regler får media inte tala med honom.
Hallå.
• • •
Imorgon fortsätter bloggens resa till Pittsburgh.
Jag hoppas hinna fram till västmötet mellan Dallas och St Louis och kör i så fall om det från hotellrummet, men jag kan inte lova.