Stanley Cup-finalen 2016, del 23

Spelarna i Pittsburgh Penguins är mellan 21 och 39 år gamla.
De har således trampat runt på vår sköra lilla planet, utkastad mitt i Vintergatan, i ungefärligen 7600 till 14 200 dagar.
Under merparten av de dagarna, från sju-åtta års ålder och framåt, har de tänkt på det som kan hända ikväll.
Hur det är att spela en match när The Stanley Cup Championship ligger i potten.
Hur det känns när slutsignalen går – eller sudden death-målet sitter – och mästerskapet är säkrat.
Hur man regerar när man får lyfta bucklan som varit hockyens själva kronjuvel sedan 1893 och har namnen från tiotals generationer av ikoner ingraverade i silvret.
De låtsades att det hände när de spelade landhockey med polarna som knattar, de fantiserade om det när de som tonåringar låg i skenet från idolaffischerna på Gretzky och Foppa i sina pojkrum och inte kunde sova, de har drömt om det under utmattande barmarkspass i hemtraktens skogar, under artontimmarsresor i skraltiga bussar till och från matcher i hålor ingen minns och under kvällar när de tvingats tacka nej till fester och stannat hemma och förberett sig för nästa träning. Och nästa. Och nästa. Och nästa i all oändlighet.
Nu, i ett kokande Pittsburgh den heta kvällen 9 juni nådens år 2016, kan väntan vara över.
De behöver bara vinna en match till – en enda mot de briljanta skäggen från San Jose.
Sen är fantasin verklighet.
Den vetskapen laddar omklädningsrummet med ren elektricitet efter det som de hoppas var säsongens sista morgonvärmning.
Minerna är sammanbitna och blickarna glöder.
– Om vi vinner ikväll skapar vi minnen för livet tillsammans, säger Carl Hagelin helt poetiskt och det går att se på honom att han insett:
10 000 dagars längtan ledde hit.
Till den här kvällen.
Till den här matchen.
Till det här ögonblicket.
Ja – 10 000 dagars längtan ledde just hit och kulminerar, kanske, i det största som någonsin hänt honom och kompisarna i Pittsburgh Penguins…
• • •
Det är, milt uttryckt, förtätad stämning utanför Consol Energy Center också.
Jag har ända sedan de första slutspelsduellerna mot Rangers i april – minns ni dem? Känns som oceaner av tid passerat sedan dess – hävdat att den här pingvinflocken väckt ett nytt hopp, ny förväntan och nya drömmar hos de hängivna fansen i Steel City.
De har sedan någon gång i januari förstått att detta verkligen kan vara året när Sidney Crobsy-eran äntligen – innan det är för sent – fulländas med ett andra mästerskap
Well, det hoppet, de förväntningarna och de drömmarna når en skälvande febertopp idag.
Redan vid tio på förmiddagen – tio timmar innan pucken släpps i decenniets match – börjar människor samlas i backarna runt hallen för att få bra platser vid strategiskt utplacerade jätteskärmar på vilka dramat visas.
Nu, när showen ska börja, är det rena rama vasalopsstartsträngseln där ute.
Och vad händer om Pens vinner?
Well, jag tror ni som inte befinner er i Pittsburgh kommer vara ledsna över att ni inte gör det…
• • •
Rent logiskt borde pingvinerna verkligen sätta punkt för hockeysäsongen 2015-2016 ikväll.
De har varit det bättre laget i samtliga fyra finaler och har allt på sin sida i Game 5.
Publiken, matchningsmöjligheterna, det psykologiska övertaget.
Men man vet aldrig i den här sortens matcher.
Bucklan är i stan, nånstans i Consol har klubben gömt hela lårar med dyr champagne, T-shirts och kepsar med mästerskapstryck är levererade, drömmen finns inom räckhåll.
Det kan spelarna försöka förneka och absolut inte vilja prata om, men någonstans i bakhuvudet finns ändå vetskapen.
Därför kan de bli så mjuka i knäna och svaga i armarna att de inte klarar av att slå en passning.
Jag har sett det så många gånger.
2008, när Red Wings hade chansen att avgöra på hemmaplan i Game 5, gick det att se att Niklas Kronwall – för första gången i karriären i en sådan situation – knappt kunde hålla i klubban de första bytena.
2011, i Game 7 i Rogers Arena, lyste ångesten i ögonen på Canucks-stjärnor när coach Vigneault skickade ut dem på isen.
Och 2012, när Kings hade chansen att fullborda en sweep mot New Jersey hemma i Staples Center, darrade hela Drew Doughty under nationalsången.
Så ta inget för givet, pingvinsupportrar.
Det här är den typ av kväll när lejon lätt förvandlas till förskrämda lamm.
• • •
– Vår motivation, säger en leende Pete DeBoer under sin presskonferens på morgonen, är att se till att ni journalister tvingas sätta er på flygplan och flyga tillbaka till San Jose i morgon.
Han vet vilka han talar med.
Några murvlar har varit ute på playoff-uppdrag nonstop i två månader och bleknar betänkligt i synen bara en ny flight över kontinenten, i morrn, kommer på tal.
– Om Penguins inte gör det ikväll ska jag fan bränna ner hela stället, muttrar en jag känner väldigt väl.
Well, när man tänker så blir det alltid som man inte vill.
Själv har jag intagit en defaitistisk hållning och låter det som händer hända.
Sure, det vore kul och skönt och gott för själen att få slå igen datorn och åka hem till New York och bara andas ut någon vecka, men ska vi till San Jose så ska vi.
Bra hotellrum är bokade, flighter går att hitta – och jag älskar Kalifornien.
• • •
Pretty Boy Jonta meta-bloggar underhållande om hur jag uppför mig när jag försöker koncentrera mig på det här introt i det provisoriska pressrummet i korridoren intill omklädningskabysserna.
Det är nåt om att jag hyschar och ber honom gå och skjuta en jävel som sitter och talar i telefon.
Ja, vad fan, man måste ha ro och tystnad om man ska få fart på ordbajseriet.
Och då ser han ändå inte när Pittsburgh Gazettes redaktionsmöte plötsligt utbryter vid bordet intill.
Då vill jag verkligen gå ut och hämta bössorna jag misstänker att jaktentusiasten Sibner från Hockeysverige.se – äntligen på plats! – har gömda i bilen han körde hit med från New York igår.
• • •
Nu är det egentligen inte journalisterna DeBoer ser fram emot att få tvinga till en ny flygresa över hela kontinenten.
Det är Penguins.
Den hotbilden, eller vad man ska kalla den, ingår också i elimination game-ekvationen
Penguins har sin high nu, brinner av iver över att få vinna finalen på hemmais och vill verkligen, verkligen, verkligen, verkligen, verkligen, verkligen inte åka till Silicon Valley en gång till.
Och som jag konstaterade ovan:
När man känner, och tänker, så – då blir det oftast som man inte vill…
• • •
Hagge hade, meddelar han, inga problem med att sova i natt.
Det var ju lustigt, för det hade jag.
Jag kom, efter mitt dygn som politisk reporter i San Francisco, in med en sen flight, tog mig till hotellet och kollade lite på basketen från Cleveland.
Sedan somnade jag visserligen, men vaknade efter några timmar och hade enormt svårt att hitta tillbaka till John Blund.
Jag hade för mycket iver i bröstkorgen, för mycket förväntan, för mycket upprymdhet inför det vi ska vara med om ikväll.
Men samtidigt låg Hagge – som inte bara ska titta utan göra – alltså i en annan del av stan och snarkade gott.
Snudd på provocerande, ju.
• • •
Den är här nu – hela idrottsvärldens mest ikoniska, ärevördiga och respekterade pokal.
Stanley Cup-bucklan.
Till skillnad från vad jag alltid trott och påstått har Philip Pritchard, The Keeper of The Cup, visserligen inte smusslat in den blankpolerade pjäsen i hallen under eftermiddagen.
Han sitter nånstans på stan och väntar (men förmodligen på rätt nära håll efter debaclet i Chicago ifjol, när han fastnade i trafik och höll på att missa prisceremonin…) – och tar sig hit om det framåt sena kvällen börjar se ut som att han behövs.
Men det räcker.
Blotta vetskapen om att Lord Stanleys pokal väntar nånstans där ute, och kan komma att bäras in på isen om några timmar, får pulsen att stiga.
Den har sån kraft.

Den hypnotiserar.
Den är skatten vid foten av regnbågen vi alla jagar.
• • •
Däremot tvingas Hagge erkänna att han troligen kommer att få svårt att somna under eftermiddagens traditionsenliga pre game-nap.
Säger ju det:
De kan slå det ifrån sig, de kan försöka påstå att ”allt är som vanligt”, men de ska spela sitt livs match och är inga övermänniskor.
Ivern, förväntan och upprymdheten griper förr eller senare tag i dem också.
• • •
The Melkman säger att ambitionen är att sabba partyt Pittsburgh planerar i natt
– Självklart ska vi göra det. Vi tror fortfarande på oss själva, säger han.
Som vanligt är det svårt att baka rubrik av Lycksele-sonens uttalanden – och det passar honom perfekt.
– Det är så jag vill ha det, flinar han, inga rubriker. Innan man orsakar såna ska man väl först bli stjärna.
Det är i och för sig en sund hållning, men så knussliga är vi inte, Melker!
• • •
Tror först att jag hittat de hemliga champagne-lådorna innanför lastkajen och rycker upphetsat tag i en amerikansk kollega.
– Kolla, kolla, det här är det egentligen inte meningen att vi ska se.
Men det gör nog egentligen ingenting.
Det visar sig vara en leverans ostsås…
• • •
I skrivande stund är klockan 18.20 och scenerna utanför, visade på tv-monitorer här inne, kan bara beskrivas som otroliga.
Det är fullständigt svart med folk – i nästan hela downtown.
Pittsburgh, baby.
Stan skälver ikväll.
• • •
En annan detalj som bidrar till att öka pressen och nervositeten är att alla spelare i laget som kan slå in matchbollen har familj och vänner och sysslingar – ja, i alla fall Hagelin – på plats.
Går det som det ska får de komma in på isen strax efter Crosby lyft bucklan och sen utbryter det stora kramkalaset.
Även vi i media får vad det lider tillträde till isen.
Förr om åren släpptes vi in i omklädningsrummet istället – och sprutades skändligen ner med champagne – men 2008 kom NHL, mycket klokt, fram till att gästernas tillhål i igloon var för trångt och öppnade sargdörrarna åt oss.
Så har det det sedan fortsatt; segerintervjuer görs på isen.
Det har blivit några fina stunder i rusigt kaos, men de enda svenskar jag träffat på det sättet – sedan Wings triumf – har spelat för Chicago Blackhawks.
Förändras det i natt?
• • •
Springer på Hedbä i en korridor under förmiddagen.
Och Tretjak från Sunnanäng är optimist.
– Vi kommer se till att du får mer flygpoäng. Vi kommer tillbaka hit för en Game 7 också, säger han.
Ja, ingenting är omöjligt.
• • •
Kvällen till ära avlossar bloggen vit skjorta.
Sån ska man bara ha – just ikväll i en million dollar-combination med svarta byxor, svart slips och en mörkblå kavaj – när Lord Stanley är i the house.
• • •
Hockeysverige- Sibner, känd som CEO, har aldrig varit på en Stanley Cup-final tidigare och det både syns och hörs.
– Fan vad stort det här ska bli, säger han och lyser i hela sitt småländska anlete.
Well, den känslan försvinner aldrig.
Det här är min 58:e finalmatch sedan 2007 – ja, jag missade Game 5 2011; pallade inte att resa till Vancouver för en match som inte kunde avgöra serien – och jag känner precis likadant:
Fan vad stort det här ska bli!
• • •
Om Pittsburgh får som Pittsburgh vill ikväll blir Penguins första lokala proffslaget som vunnit ett mästerskap på hemmaplan sedan Pirates, basebollaget, gjorde det för 56 år sedan.
Själva bärgade Penguins sina segrar i Minneapolis (91), Chicago (92) och Detroit (09) – men nu har de alltså en gyllene chans att frälsa sin stad på hemmais.
Det skänker förstås extra bränsle åt upphetsningen det otroliga publikhavet på andra sidan väggarna.
• • •
Äh, jag drar Paul Martin, av alla omöjliga, i game winning goal-lotteriet.
Jag har haft makalöst oflyt i den disciplinen i år.
Paul Martin…jag menar, vad är oddsen?
• • •
Pete DeBoer, och Hedbä, har vana av att paja fester för lag som planerar att vinna Stanley Cup-finaler på hemmaplan.
2012 var Kings så säkra på att de skulle fullborda en sweep hemma i Staples Center att de bjöd hela Hollywood på fest och när Devils anlände med buss kom de knappt fram till spelarentrén för alla limousiner som stod parkerade under palmerna.
– Hade vi inte motivationen innan fick vi det då, myste coachen under segerintervjuerna efteråt.
Nu kan han använda folksamlingarna i downtown Pittsburgh på samma sätt, gissar jag.
• • •
Sunken Sundqvist fick äran att bli driven med av Jimmy Fallon i ”The Tonight Show” igår.
I inslaget om vad som skulle stå om vem i Stanley Cup-finalen i en tänkt årsbok från skolan nämndes han som ”den som är minst trolig att klara av att odla polisonger”.
– Om jag såg det? Jotack. Killarna har gått och kollat mina kinder hela dagen, suckar han.
Men nu har Pretty Boys Jonta hjälpt honom med en selfie som visar att Bodens egen pingvin faktiskt har några hårstrån i ansiktet – och skickat till Fallons twitter-konto.
Vi väntar fortfarande på svar.
• • •
Bara nu inte supportarna på de igenproppade gatorna i downtown vid en eventuell förlust reagerar som Canucks-fansen för fem år sedan och river stan.
Då blev vi mediahjon instängda hallen – jo, NHL ansåg att det var för farligt att gå ut – och det har vi inte tid med nu.
• • •
Sunken – eller Sunny som han kallas här; Sunken låter som namnet på en aggressiv amasonraggare i Borlänge 1982 – har nerver och säger att han inte tänker titta ikväll.
– Jag stannar nere i omklädningsrummet.
Där är det bra att uppehålla sig, för vinner kompisarna måste han och övriga reserver snabbt byta om och skrinna ut på isen för segerfest.
– Är det sant? Måste jag byta om i så fall?
Ja, stackars…
• • •
Min vän från Ontario, Chris Johnston, vill ha följande profetia förd till protokollet:
– Patric Hörnqvist avgör ikväll.
Det skulle jag och mina redaktörer verkligen inte ha något emot.
• • •
Hertl är fortfarande skadad, så The Melkman fortsätter i Sharks förstakedja.
Det verkar inte skaka honom nämnvärt.
– Nej, så nervös är jag inte. Det är bara att försöka göra som vanligt, säger han.
Ja, detta är ju bara en match i mängden…
• • •
Ser en hemmasupporter – en av de tidigaste på plats på läktaren – med Uffe Samuelsson-jersey.
Det måste betyda något.
• • •
När vi har en så här episk match på menyn är det väl inte otänkbart att en och annan helt ny läsare tittar in i bloggen och för dem har jag samma budskap som vanligt:
Det här är ingen liveblogg per se. Jag uppdaterar inte – inte! – kontinuerligt under matchens igång.
Istället kommer jag med sammanfattning och iakttagelser i pauserna.
Men i kommentatorsspåret händer allt IRL, så häng med där.
• • •
Det är torsdag 9 juni, klockan närmar sig kvart i åtta och hjärtat dunkar hårt i bröstkorgen.
Game 5 i Stanley Cup-finalen 2016 ska snart börja och kanske, kanske slutar den med tidernas fest i Pittsburgh, Pennsylvania.