Stanley Cup-finalen 2016, del 7

Do you want it?
Så stod det, i glödande laserskrift, över hela isen under preludierna innan den första finalen i måndags.
Det är just frågan det.
Vill de som är inblandade i det ultimata hockeyslaget ha det som står på spel när hockeysäsongen stegrar in i juni – och exakt hur mycket vill de det?
Vad är de villiga att offra? Hur vanvettigt långt är de beredda att pressa sig själva? Vilken grad av utmattning, smärta, fara, ångest, ohälsa och blodsmak i munnen står de ut med?
Det avgör Stanley Cup Finals 2016.
Alla som spelar de här matcherna är, i högre eller lägre utsträckning, briljanta hockeyspelare.
Kvalitetsskillnaden de båda kollektiven emellan är knappt mätbar.
Det som till sist kommer skilja dem åt är det andra.
Viljan. Passionen. Dedikationen. Uthålligheten. Förmågan att, som sergeant Barnes skriker åt sina sårade undersåtar i ”Plutonen”, take the pain.
Så boys:

Prove it.
• • •
Mediabanketten igår – på en trivsam nattklubb kallad Eleven – måste tyvärr beskrivas som rätt beskedlig.
Bettman var på plats, men blev inte packad och ställde inte till med några scener.
Sorry.
Även Stanley Cup-bucklan syntes till, nyputsad och blank.
Inte heller den hamnade i trubbel – trots att den kvällen lång fick stå ut med att allehanda fyllskallar envisades med att ta selfies med den.
På eftersittningen på August Henry, en ivrigt frekventerad bar mitt i centrum, var det lite mer livat.
Framförallt blev jag under en het sekvens omsvärmad av inte mindre än fem finländare vid bardisken.
En från Sanomat, en från Yle, två från Viasat och Janne Niinimaa.
– Finland är bättre än Sverige, sa de.
Där var det spänt ett tag…
• • •
Som en något butter Anders Dahlgren tidigare idag slog fast på Twitter tycks väldigt många tyckare och pundits i Nordamerika – framförallt de från north of the border – vara övertygade om att Penguins tagit kommandot i finalen och kommer köra över Sharks.
Det är jag verkligen inte säker på.
Får de spela som i första perioden i måndags hela tiden, visst – då är hajarna smoked.
Men det kommer de inte få, lovar en sammanbiten Melkman efter onsdagens morgonvärmning.
– Vi har varit besvikna sedan förra matchen här, vi följde inte vår gameplan. De fick komma i fart hela tiden. Det ska vi inte tillåta en gång till, gör han klart.
Jag tror inte ens det är avgjort om Pens skaffar sig 2-0-ledning i kväll.
Då har de bara hållit serven – och serien kan likafullt vara utjämnad efter de två duellerna i San Jose.
Om Sharks vinner Game 2…well, då är det plötsligt press på Penguins.
Men alldeles oavsett:
Vi är långt, långt ifrån ett avgörande.
• • •
Innan gårdagens bankett var vi ett fint litet sällskap som åt middag på argentinskt stekhus.
Där beställdes bland annat medaljonger av finaste filet mignon och till den ställde servitören fram en kopp vitlökssås.

Sen ha han:
– Den här gillar Olli Määttä.
Only in Pittsburgh…
• • •
– Bonino, Bonino, Bonino, Bonino, Bonino, Bonino, Bonino!!!
Så lyder ramsan som plötsligt blivit Stanley Cup-finalens oväntade soundtrack.
Det var så den synnerligen upphetsade kommentatorn på den kanadensiska punjabi-kanalen utbrast när centern i HBK-kedjan avgjorde första finalen.
Ni ser här det obetalbara klippet här.
Inte ens den vanligtvis seriöse coach Sullivan kan låta bli att dra på smilbanden.
– De kommentatorerna är storartade, skrockar han under en i raden av presskonferenser.
– Vi slängde in det där i matchvideon vi visade för laget. Killarna fick en kick av det. Det är underhållande, that’s for sure. Jag hoppas vi får höra mer av samma sort!
Ja, men kan vi inte få en Hagelin, Hagelin, Hagelin, Hagelin också?
• • •
Brent Burns står efter värmningen i hajkammaren och ser ut som en samurajkrigare, med håret uppsatt i tofs och kroppen inlindad i handdukar.
Men plötsligt kommer det en kompis som han börjar kramas med och sedan tar han av sig ett par handdukar för att visa sina tatueringar.
Och jisses, karln är nerklottrad som en tunnelbanevagn i New York på 70-talet.
Dagens ungdom…
• • •
Äntligen, lite kvalitetstid med kommentatorsspårsfavoriten Doc Emrick!
Jag råkar ha på mig en bowlingskjorta med några toner på bröstet under förmiddagen och plötligt kommer NBC-kommentatorn fram och frågar:
– Hur är det, är du musiker?
– Nej, svarar jag, jag bara gillar att lyssna på musik.
– Jaha. Jag trodde du var musiker. Du ser ut som en sån. Ja, jag gillar också musik. Men jag spelade piano en gång för…ja, det är väl några årtusenden sedan
– Men du sjunger väl, Doc?
– Ha ha. Nej. Inte ens i duschen. Jag vill inte tortera vattendropparna.
Se där, en fin liten stund!
• • •
Rust Never Sleeps hävdar ju jag och Neil Young, men nu finns risk att Bryan Rust – hjälte-rookien – ändå måste vila.
Han är med på morgonvärmningen, men beskrivs som ”game-time decision” av Sullivan och jag tycker coachen låter klart skeptisk.
I så fall flyttas antagligen Kuhnhackl upp i kedjan med Malkin och Kunitz – och så får Sunken Sundqvist, kanske, kliva in i fjärdelinan med Cullen och Fehr.
Det vore ju ändå nåt.
• • •
Sen är det nån som vill ta selfie med Doc och han ställer glatt upp och tar den själv, men sen vänder han sig till mig och säger:
– Jag kanske kan hämta kaffe om någon vill ha också. Vill du ha en kopp?
Doc goes Eken!
• • •
Mediascrummen runt Rust efter skejten är för övrigt en av de mest häpnadsväckande jag sett.
Vi snackar sjudubbla led med fotografer och kameramän och ivriga reportrar.
Det hade han den 24-årige Michigan sonen inte ens kunnat drömma om i vintras.
Då var han en nobody i AHL.
Nu:
Hetast i Stanley Cup-finalen.
• • •
Jag hoppas ni såg att jag hade ett litet porträtt av Jumbo Joe Thornton, byggd på intervju med San Jose-generalens kompis Douglas Murray, i bladet idag.
Douglas hoppas för övrigt kunna komma till San Jose för att se historiens första Stanley Cup-finaler i Sharktank.
Då jävlar, då blir det åka av!
• • •
Det är ju egentligen nyhet, men Showtime-serien ”All Access” påminner om vilka elaka jävla saker hockeyspelare säger åt varandra i stridens hetta i stora matcher.
I en sekvens i förra avsnittet var det en haj som frågade en tunnhårig bluesman – jag minns inte vilka de var – om han ville låna lite hår.
– Du kan få låna lite skills av mig istället, fräste offret till svar.
Fan, jag skulle bli jätteledsen av den sortens personliga påhopp.
Hagge flinar.
– Man får ta det som sägs med en nypa salt. Man vet att de flesta är bra killar utanför isen men kan vara svin där ute. Man får säga vad man vill, bara det stannar på isen, förklarar han.
Men ändå…
• • •
Vi dras med promenadfascister i min krets av kollegor och jag har flera gånger uttryck mitt missnöje med att vi är ute och går så förbannat mycket i kvällsvärmen, när det finns Uber och taxi.
Det får jag igen när en kanadensare under den allmänna kalabaliken i Penguins spatiösa omklädningsrum kommer fram och pekar på min telefon.
– Du kan säkert få åka Uber från ena änden av rummet till andra om du vill, flinar han.
Hrmf.
• • •
Min gamla handbollscoach Kjelle Fredriksson – Borlänge HK:s egen Viktor Tichonov, som han ett tag kallades – har slutspelet igenom satt klockrena tips i mitt Facebook-flöde.
Idag slår han till med följande förutsägelse:
– Det blir X. Sen vinner pingvinerna på övertid.
Nu vet ni det.
• • •
Det tog – apropå de verbala övergreppen på isen – inte långt för hajar och pingviner att börja tycka genuint illa om varandra.
Ett par byten, typ.
– Det blir så. De står i vägen för oss och vi står i vägen för dem och man gör allt som står i ens makt för att få fördelar, säger Hagge.
• • •
Hade Norris Trophy-debatt vid bardiskarna igår och tror att jag – eller om det nu var saften i Pretty Boy Lindquists trendiga Moscow Mule-drinkar – skällde ut några kanadensare för deras Drew Doughty-fäbless,
EK65 ska ha sin tredje, så är det bara.
Fan, han vann assistligan fast han spelade i ett lag där det knappt fanns någon att passa till!

• • •
Bengan Hörnqvist tycker å sin sida att den inledande matchen i serien var snäll.
– Det var många tuffa men schyssta tacklingar, men inga dumheter efter avblåsningarna, säger han.
Det kommer det säkert bli ändring på snabbt.
• • •
Ah, nu känns det sådär igen.
Det är Gameday och vi vet att vi ska få makalös hockey igen, höra det brakande dånet från publiken, känna laddningen och spänningen och den förtätade atmosfären…
Så det bara bubblar i bröstkorgen.
Sjuder.
Spritter.
Kittlar.
Ja, jag fick plötsligt bara lust att berätta det.
Det finns inget bättre än det här.
• • •
På allmän begäran, här är The Blonde Viking, som han sedan ett dygn är känd som i mediautrymmena.

• • •
Bra grej för Sharks:
De vet hur det är att spela Stanley Cup-final nu.
Det visste de inte i måndags och rent emotionellt var det lätt omtumlande.
– Jo, det allting runtomkring, atomsfären…det var lite speciellt, säger The Melkman på sitt lakoniska sätt.
• • •
Pretty boy Jonta – som hans bekanta i Ångermanland med emfas understrukit att han ska kallas – är inte helt nöjd med bilden från Pens omklädningsrum.
– Du fick inte min bästa sida, säger han olyckligt.
Ha ha, givetvis har han en sån!
• • •
Det är många som brinner för Penguins i den här delen av landet – Pittsburgh skälver faktiskt i finalfeber – men inga, som det verkar, mer än Matt Cullens tre söner.
Som framgår i den här oemotståndliga berättelsen på Players Tribune-sajten är de tre experterna – sex, sju och nio år gamla – så besatta av pappas slutspelsäventyr att familjens hund under riktigt stora matcher kackar på vardagsrumsgolvet.
Väldigt roligt, om ni frågar mig.
• • •
Bloggen har samma utmärkta plats i pressboxen ikväll.
Nummer 100, närmare.
That’s me, folks.
Mister 100.
• • •
Pingvinerna var extremt noga med ett undvika utvisningsbåset i första matchen.
Det måste de vara även fortsättningsvis om de vill ha framgång.
Hajarnas powerplay är fortfarande den mest dödliga komponenten i hela finalekvationen.
• • •
Hey, plötsligt är det juni.
Snabba ryck asså.
Det är det enda lilla dåliga med det här Stanley Cup-racet.
Vårarna bara försvinner i ett virrvarr av hockeymatcher, flygresor och bloggintron.
• • •
Bilderna från omgivningarna runt Consol en och en halv timme före puckdrop är förstummande.
Det är lika mycket folk i backarna runt hallen som på Ullevi under en Springsteen-konsert.
Pittsburgh går all in, baby.
• • •
Apropå snabba ryck:
Imorrn packar vi ihop och förflyttar oss till västkusten.
Det känns som vi alldeles nyss kom hit och stod runt Bengan Hörnqvists podium på Media Day, men inledningen av finalen är redan över.
Jag flyger via Atlanta och kommer fram sent på kvällen, så räkna inte med ny day off-blogg.
• • •
NBA-spöket fortsätter förfölja Sharks.
Warriors vann sin Game 7 mot Oklahoma City, nämligen, och kommer spela en egen final – mot LeBron James Cleveland – de närmaste dagarna.
Snacka om att sno hockeyhajarnas thunder.
Men det blir tidernas sportdagar i The Bay Area och eftersom de båda ligorna sett till att matcherna i alla fall inte krockar finns det ju faktiskt läge läge att, exempelvis på söndag, åka upp till Oakland och se de ultimata basketmatcherna också.
Vår vän Mark, som tidigare jobbade på NHL men nu sköter ackrediteringarna åt NBA, lär översköljas av förfrågningar från gamla bekanta…
• • •
Roman Polak får frågan om Vlasic är Brent Burns totala motpol.
– Alla är Brent Burns totala motpol, svarar backkollegan.
• • •
Kommer ni ihåg när lag som Rangers, Flyers, Red Wings och Kings var med i det här slutspelet?
Vad oerhört avlägset det känns.
• • •
Svart kostym, svart skjorta – och en svartvit slips med sirliga mönster.

Där har ni kvällens finaluniform.
Den – särskilt slipsen – brukar garantera enorm hockey.
• • •
I Consol-PA:t 20 minuter innan värmningen:
Franz Ferdinands ”Take Me Out”.
Den har alltid fått mina juicer att pumpa och gör det nu också.
• • •
Jag glömde för övrigt att plocka med ett par skjortor när jag var hemma i New York och vände i helgen, men om några dagar checkar Eken in på hotell Biffen.
Sen ska även han åka till San Jose och tar då med sig både skjortor, snus och en nyckel till mig – som en bra äkta hälft!
• • •
Det är svårt att inte hålla lite extra på Sharks-backen Justin Braun just nu.
Hans svärfar Tom Lysiak var en av de två NHL-legendarer som plötsligt gick bort för några dagar sedan – Rick MacLeish var den andre – och får spela finalerna med tungt hjärta.
• • •
Jag trodde inte Sharks hade särskilt många fans av den sort som reser på bortamatcher, men jodå.
Det är en och annan som knallar omkring Thornton- och Irbe-jerseys i den tryckande Pennsylvania-hettan.
• • • 
Det känns som att det är läge att varna för att att nätet kommer vara svajigt även i kväll.
Det har redan blivit tungt i steget.
• • •
Okej, showtime.
Game 2 i Stanley Cup-finalen börjar alldeles strax.
Håll i er.