Den Största Dagen, del 6 – The End

SVERIGE – TEAM EUROPE 2-3 (Slut, OT)
• • •
Det slutar som vanligt när bloggen är på turnering med Tre Kronor.
Luften går på ett ögonblick ur hela tillvaron, som när det plötsligt svartnar mitt i filmen på en biograf, och trekvart senare sitter en uppsättning dystra svenska hockeymurvlar hukade över sina laptoppar i ett tyst presscentra och försöker formulera sin besvikelse.
Så jävla surt är det.
Med det långsamma och avvaktande spelet som Tre Kronor tillämpade i alla matcher utom möjligtvis i någon period mot Ryssland hade de såklart inte haft en chans i en finalserie mot Kanada, men ändå.

Det skulle varit så häftigt att få vara med om.
Nu får vi…ja, jag vet inte…njuta av Mats Zuccarello, eller nåt.
• • •
Det var kanske gränsfall, men det är ingen skandal att det inte bedöms att det var en ”distinct kicking motion” på Tatars sudden-mål.
Mer anmärkningsvärt är det att han i momentet innan fick slänga bort Filip Forsbergs klubba.
Men please, inga konspirationsteorier om att Sverige hade domare eller arrangörer emot sig.
De som bestämmer hade mycket, mycket, mycket, mycket, mycket, mycket hellre sett Tre Kronor i final än Europa.
• • •
Fiasko?
Kan man väl tycka om man vill.
Personligen anser jag ju inte att det här är ens i närheten av den historiska floppen mot Vitryssland, eller ens kvartsfinaltorsken mot Slovakien i Vancouver-OS.
De blev Sverige utslagna av sämre lag.

Icke så nu.
Att högljudda twittrare som inte följer NHL inte kan se förbi det faktum att Team Europe består av spelare från länder som vanligen inte har kollektiv framgång må vara hänt, men Krügers trupp är de facto späckad med begåvning och erfarenhet och stjärnglans.
Anze Kopitar, Marian Hossa, Marian Gaborik, Mats Zuccarello, Roman Josi, Leon Draisaitl…det är stora hockeyspelare och stora stjärnor.
• • •
Jag skulle gett fan i slipsen.
Utan har det gått bra – eller i alla fall ”bra” – i tre matcher.
När en nu hängde runt halsen sket det sig helt.
My bad.
• • •
Vad man med facit i hand kan beklaga är att de svenska ledarna blev FÖR kära i begreppet ”tålamod”.
De blågula var till slut så tålmodiga att munkar i tibetanska kloster hade applåderat, men ibland ska man vara aggressiv istället.
Djärv.
Desperat.
Och matcha genier som är vana att spela 30 minuter per match – Erik Karlsson heter han – stenhårt.
Men icke.
Därmed kan man åtminstone i någon mån hävda att kronorna fällde sig själva och det är ju inte lyckat.
• • •
Nästa gång kollegorna frågar ”hur är Henke när han förlorat riktigt stora matcher” kan jag svara:
”Minns du Toronto efter semifinalförlusten i Toronto 2016? Exakt så. Han sitter där med den tomma blicken och pratar med den tysta, entoniga rösten”.
• • •
Ralph Krüger inleder sin presskonferens med att tacka NHL och NHLPA för att de skapat Team Europe – och Southampton för att de slog West Ham med 3-0 tidigare idag.
– Vi såg matchen på tv i omklädningsrummet i förmiddags, febrar den brittiska fotbollsklubbens ordförande.
Hänger man i tillräckligt länge får man höra allt…
• • •
Zuke har bragging rights när han träffar Lunkan i Rangers omklädningsrum om några dagar.
Men det låter som att han inte tänker utnyttja dem på ett tag.
– Känner jag Henke rätt tar det ett tag innan han kommer över den här förlusten. Jag tycker nästan lite synd om honom och håller nog igen med mina kommentarer ett tag, säger norrmannen.
Sedan spricker han dock upp i ett leende och tillägger:
– Men det är en lång säsong…
• • •
Ralph Krüger gör sig inga illusioner om hur omvärlden ser på att han coachat sitt konstruerade lag ända fram till final.
– Ju mer framgång vi har, desto mindre är väl chansen att det här laget ens existerar i nästa turnering, konstaterar han.
Ja, var så säker.
Främlingslegionen har inget att be om ursäkt för, spelarna har förtjänat sin finalplats, men det var garanterat inte så här arrangörerna hade tänkt sig sista World Cup-veckan.
• • •
Att powerplay var så impotent, turneringen igenom, är också något Tre Kronor-ledningen får ta på sig.
Uppställningarna skulle ha formerats om, snabbt.
• • •
Idag är det exakt tre veckor sedan vi landade i Göteborg och inledde det här äventyret.
Jag önskar vi fick börja om och nu ikväll skulle släntra över till O’Leary’s för att träffa Joey och Dan…
• • •
För svenskarna återstår nu en, gissar jag, halvdeppig avslutningsmiddag på bättre Toronto-krog.

Sedan sprids de alla över den nordamerikanska kontinenten och inställer sig för tjänstgöring på respektive NHL-lags träningscamp.
Låter så lagom kul.
Vad som händer med med bloggen vet jag inte, det är inte enbart upp till mig, men förr snarare än senare ses vi här.
Tack och adjöss.