Drömmarnas turnering börjar nu

Det finns inget större än när drömmar som brunnit länge i ett hjärta slår in.
Nu, när World Cup of Hockey denna septemberlördag nådens år 2016 inleds i Air Canada Center, är det just vad som händer.
Framförallt kanske för ett antal hockeyspelare – man även för lilla mig.
Jag var nio år när första Canada Cup avgjordes 1976 och ända sedan jag och storebror Ola fick gå upp vid 04.00 för att se The Best of Tre Kronor spela mot The Best of Canada, fast det var vanlig skoldag, har jag fantiserat om att få uppleva en sådan hockeyturnering live.
I Kanada.
När alla de största stjärnorna är med.
Och exakt 40 år senare – here we are!
De allra största begåvningarna i sex nationer – plus två konstiga All Star-lag – ska under två veckor göra upp i matcher som har potential att bli de bästa som någonsin spelats.
Jag får nästan nåt hårt i halsen när jag tänker på det.
Känslan är måhända inte riktigt densamma som när jag satt i min lilla pyjamas på vardagsrumsgolvet på Slingergatan i Borlänge och stirrade storögt på familjens svartvita DUX-tv; då var NHL och nordamerikansk hockey så ouppnåeliga fenomen att det kändes fullständigt overkligt att se såna matcher.
Nu har jag de facto bevakat världens bästa hockeyliga och dess stora avgöranden i över ett decennium och är någorlunda van vid stjärnglansen som sådan.
Men ändå.
Det här är stort på ett helt nytt sätt.
Jag sträcker en hand genom decennierna och hälsar på den där lille knatten på golvet i den mörka borlängenatten 1976 och säger:
– En vacker dag är du på plats på en likdan happening i Kanada.
Han kan inte för sitt liv tro att det är sant…
• • •
Festen öppnar med matchen USA-Team Europe nu under eftermiddagen och visst:
John Tortorella – USA:s kontroversielle coach – lyckas redan innan matchstart chocka alla som följer det här.
Han petar Dustin Byfuglien, den amerikanske back som pangade in flest mål i NHL förra säsongen, och spelar den, relativt sett, undermålige Jack Johnson istället.
– Det är vad som känns rätt efter träningscampen, muttrar han surt när han motvilligt sätter sig på podiet i det stora presscentret i ACC ett par timmar före första nedsläpp.
Åh, Tårtan.
Det blir i alla fall aldrig tråkigt när han är med.
• • •
Det är mycket som hänger på Loui Eriksson de kommande veckorna – inte bara för Tre Kronor.
Jag tog honom i förstarundan när femton ystra hockeyjournalister igår kväll träffades hemma hos en celeber kollega som råkar bo här – vi kan kalla honom Pierre – och genomförde en fantasy-draft.
Turordningen lottades, sedan plöjde vi oss genom tio rundor – och den som, mycket lättfattligt, har flest poäng (mål + assist) i sin trupp när krutröken lagt sig i början av oktober tar hem hela potten.
Det blev något högljutt och rörigt efter nån timme, men så här har jag för mig att jag plockade, omgång för omgång: Loui Eriksson, Filip Forsberg, Evgeni Malkin (ett fynd i tredjerundan!), Jakob Silfverberg, Aaron Ekblad, Brandon Saad, Erik Haula, Marcus Krüger, Niklas Hjalmarsson och Christian Erhoff (ja, det var inte många kvar att välja på i tionde rundan…).
• • •
Under förmiddagen idag tränade Tre Kronor i Toronto Marlies lilla träningshall en bit utanför stan och det var ett pass med en sjujävla fart och nerv.
Bland annat formligen flög Carl Hagelin förbi Erik Karlsson vid ett tillfälle och kom helt ren mot Markström.
Sen sköt han visserligen tre meter utanför, men ändå.
– Det var dålig is, säger han efteråt.
Vi trodde inget annat…
• • •
Ettan i gårdagens draft vid var ingen mindre än Erik Karlsson – och det var en Montreal-murvel som plockade honom.
Patrick Kane gick som tvåa och Sidney Crosby först som trea.
Men hey, det var bara Nordamerikas ledande experter som satt runt bordet…
• • •
Sverige har ytterligare ett optional-pass I Marlies-hallen innan premiären mot Ryssland – 08.00 i morgon bitti.
För att hinna med det måste spelarna gå upp senast 06.00, en matchdag, och det verkar inte alla så intresserade av.
– Nej, säger en frank Henrik Sedin med ett snett leende när jag frågar, det skiter vi i.
Bra, då behöver inte bloggen ha bagarväckning heller.
• • •
Även Front 242-Åke – Ros – var med på draften igår.
Han plockade Oliver Ekman-Larsson i första rundan.
Kom inte och säg nåt annat än att Sportbladets utsända i Toronto är patriotiska.
• • •
Uffe Bodin från Hockeysverige ser lite blek ut när han berättar vad som hände på hotellet idag.
– När jag kom ut var det plötsligt nån som ropade ”Öh, Uffe…tjena”. Det visade sig att 25 pers hemifrån Smedjebacken bor på samma hotell. Och två festprissar jag känner har rummet intill mitt…
Jag skrattar gott, för jag har varit i Smedjebacken och förstår vilken mardröm som just exploderat i The Bodin Universe , men Markus Bäckström, Mittmedias utsände i den kanadensiska hockeyyran, avbryter mig i skrockandet.
– Du ska inte säga så mycket, Bjurman. Det bor åtta borlängebor på ditt hotell.
Vad?
När hände det?
Gode gud, skona mig…
• • •
Henke hälsar bara kort efter förmiddagens värmning.
Jag vet inte om det beror på att han är taggad inför turneringen – eller gramse för att han bara fick ett plus efter matchen i Washington.
Men det var förstås Big Papa Wennerholm som satte det betyget. Jag skulle ju aldrig…:)
• • •
USA måste vinna idag.
Eljest är de helt piskade att vinna mot Kanada i övermorgon och morsning korsning, liksom.
Det här är en en extremt snabb och intensiv turnering, med noll och intet utrymme för error.
• • •
Vi har överhuvudtaget en bra blågul uppställning
Utöver the usual suspects från dagstidningarna och tv är också Sundberg och Päronmannen från TT, professor Hugosson från Pro Hockey, nämnde Bodin och Sibner – The CEO of Everything – från Hockeysverige, Mittmedia-Markus, Viasat-kufen från Hörnett och Janne Bengtsson, numer svensk skribent åt nhl.com, på plats.
Flera i den församlingen brukar kunna producera näringsrikt material åt en bloggare, så jag är mycket glad.
• • •
Renässansmannen Ralph Krüger, som till vardags är ordförande för engelska fotbollslaget Southampton men nu moonlightar som coach åt ett hockeylag ii världens bästa turnering, säger att hans lag representerar över 200 miljoner innevånare och att det förpliktigar.,
Men grejen med konstgjorda Team Europe är förstås att de inget har att förlora.
Det är styrkan – idag mot USA såväl som i resten av turneringen.
• • •
Det har blivit en grej att Viasat-kufen från Hörnett så fort det blir pressmöten ställer så nördiga hockeyfrågor att alla andra skruvar irriterat på sig – särskilt när det är nära till deadline.
Jag lovar, idag var han på Oliver Ekman-Larsson om hur han tejpar klubborna!
Men tror ni det hjälper att jag himlar med ögonen och fräser ilsket?
Jonta – som han egentligen heter – bara njuter i fulla drag.
• • •
Det är överhuvudtaget så mycket media på plats i Toronto att det inte finns plats på pressläktaren för alla.
Därför har alla – som inte är Joey Mac och likadana superstars – fått välja tre huvudlag att bevaka.
De tre lagens matcher ser man på pressläktaren, resten får avnjutas här i presscentrat.
Mina tre lag är Sverige, Kanada och Team North America (man får ju inte vara dum…).
Det betyder att jag tittar på, och bloggar om, eftermiddagens premiär vid en tv-skärm här nere. Sedan förflyttar jag till the prime location för kvällens huvudnummer.
Vad denna presscenter-placering innebär för live-nerven i bloggen vet jag inte, men lovar göra mitt bästa – hela tiden.
Nu ska vi hur som helst börja.
World Cup 2016 är här.
Den 49-årige Biffen jublar ikapp med sitt nioåriga jag på en vardagsrumsparkett 1976.