Festen kan börja i Big Smoke

Greetings from Big Smoke!
Toronto kallas så, om någon till äventyrs missat det, och vi är här nu.
Bloggen, Big Papa Wennerholm, Front 242-Åke, Abris, Skränfocken från Järvafältet och alla andra – sammanlagt ett par hundra murvlar av olika sort och kaliber – som ska bevaka den coolaste hockeyturnering som arrangerats.
It’s gonna be a blast.
Och jag hoppas ni – de bästa läsarna som finns – ska ha den blasten med mig.
Är ni redo?
• • •
Henrik Sedin säger att han har intrycket att namnen Lundqvist fortfarande är förbannad över hur det såg ut i Washington igår.
Det kan jag tänka mig.
Han brukar inte ta lättare på den sortens förluster än vad Jan Björklund tar på synpunkter från Birgitta Ohlsson – och när de dessutom ackompanjeras av ifrågasättanden i media lär huggtänderna vara konstant blottade.
Synd för ryssarna.
Det är de som får deala med revanschlustan som kokar i den lundqvistska bröstkorgen.
Hela laget kommer, känner jag mig så här dagen efter rätt så förvissad om, befinna sig på helt annan nivå på söndag.
Det såg verkligen inte bra ut i Verizon Center, men dels är det nog faktiskt inte så dumt att ett hajpat lag av den här sorten får hantera lite motgångar innan det blir serious business, dels tror jag nämnde Sedin hade rätt när han efter debaclet konstaterade att det inte handlade om systematiska fel utan om den typ av misstag man begår när man inte är tillräckligt fokuserad.
Det här kan fortfarande bli bra.
• • •
På planet från DC upp till Kanada idag satt det en svensk journalist i grå tröja nersölad med hamburgerdressing, ”lånade” shorts från Sturebadet, vita tubsockor från Intersport nerstoppade i ett par blå Converse – och över axeln hade han en ful gubbväska med reklam för Thomas Trafikskola i Ö-vik.



Japp, kufen från Hörnett – Viasats egen Jonta Lindquist – är ute och åker.
• • •
Sägas skall dock att träningsmatcherna – och då menar jag inte bara de Tre Kronor spelat, utan allihop – skapat fler frågetecken än de rätat ut.
Alla har vunnit och alla har förlorat, alla har spelat bra, eller åtminstone hyggligt, och alla har spelat dålig, eller åtminstone mediokert.
Så jag är mer oklar över de respektive lagens verkliga slagstyrka nu än jag var för en vecka sedan.
Men det är å andra sidan inte så dumt.
Pulsen blir ännu högre när det känns som att vad som helst kan hända.
• • •
Det är en särskild sorts känsla att checka in på ett hotell och höra receptionisten säga ”Yes, Mister Bjurman, we have you here for seventeen nights”.
Är jag inte därmed Toronto-bo nu, nästan?
• • •
Jag börjar dock få en allt starkare känsla av att USA faktiskt kan ha nånting på gång.
De såg riktigt fina ut mot Finland och de gjorde det tidvis jobbigt för Kanada.
Torts kanske fattar mer än oss andra om hur en sån här kort, infernaliskt intensiv turnering ska genomföras.
• • •
Hey, spelade just in ett nytt podcast-avsnitt med junior Ekeliw – och han sjöng, som en annan Jarkko, finska nationalsången på slutet.
Missa inte.
• • •
Nu messar Joey Mac – ni vet O’Learys-mannen från Boston – om Keg on Yorke.
Är det bekant?
Bloggen ska dit nu.