Från Squaw Valley till Toronto

Tre Kronor ändå.

Jag har aldrig varit gripen av överdriven fosterlandskärlek; tvärtom tror jag att alltför djupt känd och högljudd nationalism kan vara farlig.
Men det det är något med den ärevördiga institution som utgör det svenska hockeylandslaget som lockar fram en bombastisk patriot även i mig.
Den har ju liksom alltid funnits där och följt mig och alla i min generation genom livet. Till och med det som hände i dess namn innan jag var född – allt klassiskt Tumba och Klimpen Häggroth och Lasse Björn och Rolle Stoltz och Nisse Nilsson och Lill-Strimma gav nationen – är på ett förunderligt vis del av det kollektiva minnet, för i åtminstone min familj, och mitt sociala sammanhang, fick man den sortens historia med bröstmjölken.
Sedan, från 1973, när jag inför VM i Moskva fyllde mitt första samlaralbum med klisterbilder på Tord Lundström och Börje Salming och Mats Åhlberg och bröderna Abrahamsson, har jag fått uppleva högtiderna med egna sinnen.
Turneringen i Helsingfors året därpå, när Anders Hedberg blev gud och Lill-Pröjsarn på tveksamma grunder stängdes av. 1975 i Düsseldorf, när Lou Nanne försökte slå ihjäl Stig Salming. Canada Cup-magin från 1976, som jag utgjöt mig om igår. Borlängepojkarna Roland Erikssons och Göran Högostas silvershow i Wien 1977. Guldet i samma stad tio år senare, när jag var på plats och som en annan David Puddy i ”Seinfeld” dansade med målat fejs bakom Agne Jälevik på isen efteråt. Straffen i Lillehammer. Alla andra oförglömliga guldmatcher med Foppa och Sudden och Lidas och Alfie på 90-talet. OS-turneringarna senaste decenniet…
Så att få vara med när de allra färskaste, makalöst stjärnspäckade upplagan av det som på goda grunder kallas Folkets Lag idag, 18 september 2016, 54 år efter Nisse Nilssons puck gleeeeeed in i mål i den kalla Colorado-kvällen, går in i World Cup of Hockey i Toronto, känns som en oerhörd ynnest.
Något som började för väldigt länge sedan får sin gloriösa fortsättning här och nu, för allt hänger ihop, det går en rak linje mellan Tumbas Squaw Valley och Filip Forsbergs World Cup – och med lite flyt och lite hjälp av högre makter kan det äventyr som inleds nu kulminera i en av den gloriösa Tre Kronor-historiens största triumfer.
Med andra ord:
Nu jävlar.
För det vi har gemensamt, för det vi minns ihop, för Sverige – Go, Tre Kronor!
• • •
Efter den långa gårdagen åkte jag direkt hem till hotellet, bespetsad på en lång natts välbehövlig skönhetssömn.
Men det kunde jag glömma, för det var förstås fest och bråk på min våning.
En bunt amerikanska tjejer i rummet intill hade världens beef om nån kille, smällde i dörrar och skrek så heltäckningsmattorna rullade ihop sig.
– You’re a fucking bitch, vrålade en.
– And you’re a cunt, svarade en annan.
Folk borde försöka vara lite snällare mot varann.
Och låta gamla farbröder sova.
• • •
Det är inte vilken motståndare som helst som kliver upp i motsatt ringhörna i World Cup-premiären.

Det är Ryssland.
Inget annat land i hockeyvärlden har genom åren fyllt Tre Kronor-bägaren med mer smolk.
Nuförtiden är styrkeförhållandena visserligen något jämnare än under 70- och 80-talen, men som Big Papa Wennerholm flera gånger påpekat de senaste veckorna:
Sverige har inte slagit Ryssland i en riktig turnering – VM, OS eller World Cup – sedan 2004.
Oddsen är helt enkelt inte på vår sida mot jätten från öst.
– Å andra sidan, myser Wennerburgaren, var det Henrik Lundqvist som stod den gången också.
Ja, det är ju det förstås.
• • •
Framåt småtimmarna lugnade de vredgade damerna ner sig och jag lyckades faktiskt, med hjälp av några ”Narcos”-avsnitt på datorn, somna.
Men vid åttatiden brakade det till ute i korridoren igen.
Då var det mina fellow tunhukar – ja, borlängebor kallas så – som slog till.
Det knackades hårt på en dörr, någon öppnade och sedan ekade en dialekt jag skulle känna igen om jag så låg i djup koma:
– Tjäna! Va fan, liggä du och sövä fortfarande?
Jag har dem alltså på min våning.
Gud, jag ber om nåd…
• • •
Själv kan jag inte se Ryssland spela hockey utan att tänka på min pappa.
Han var egentligen inte så överdrivet intresserad av sport, men när Tre Kronor spelade mot Sovjet blev han våldsamt engagerad – och för det mest slutade med att han, till ackompanjemang av rungande svordomar ville slänga ut tv:n genom vardagsrumsfönstret.
Men så var han anställd som signalspanare åt flygvapnet efter kriget också, kände de som blev nerskjutna i den ökända Catalinan och verkligen hatade Sovjet.
Pappa lämnade oss för 14 år sedan och jag kan inte låta bli att hoppas att Tre Kronor vinner just den här matchen lite för hans skull också.
• • •
Men, äh, jag skojar om borlängeborna på hotellet.
Det är ju underbart att de – och alla andra svenska fans – flugit till Toronto för att supporta Tre Kronor i World Cup.
När jag under den lätt disiga men varma förmiddagen promenerar från hotellet till ACC, längs långa Wellington Street, syns Tre Kronor-jerseys och andra blågula kreationer precis överallt.
– Det känns jäkligt kul att vi får det stödet. Det betyder väldigt mycket, säger Mattias Ekholm när han två timmar före matchstart sitter på ett podium i presscentrat och blir intervjuad.
• • •
Vi har många matcher-i-matchen i eftermiddag, till exempel Hjalmarsson mot Panarin och Vigge Hedman mot Kucherov.
Men ingen är förstås lika fascinerande som den mellan stjärnorna som till vardags utgör Washington Capitals gyllene radarpar.
Bäckis och Ovetjkin.
De har kamperat ihop i nio år, blivit vuxna tillsammans och är goda vänner.
Men nu blir de, under några intensiva timmar,snudd på dödsfiender.
– Jag tror stämningen kommer vara rätt grinig, säger Bäckis.
Ovie vill inte yttra sig alls.
Fascinerande
• • •
Apropå Lou Nanne 1975 avslöjar Big Papa vid sidan om mig på pressläktaren att inte bara Börje Salming – såklart – är här.
Han har brorsan Stig med sig också.
Det är så jag vill göra honnör.
• • •
Att utvalda spelare tvingas ner till presscentrat för sista-minuten-intervjuer två timmar innan de ska spela en så djävulskt viktig match är något oortodoxt.
– Ja, jag har då aldrig varit med om det tidigare. Men om det stör? Äh, det är bara en del av jobbet, säger Ekholm.
• • •
Men, shit, just som vi sitter här och laddar för urladdning avslöjar Sportbladets Ros och Abris – vilka andra? – den chockerande nyheten:
Henke Lundqvist är sjuk och kan inte spela.
Det känns nästan som en lika brutal kalldusch som när det under värmningen i Sotji stod klart att Bäckis inte skulle kunna spela OS-finalen för två och ett halvt år sedan.
Fuck, fuck, fuck!
• • •
När Ryssland får PP vet alla precis vad som kommer hända.
Ovetjkin ställer sig i vänstra tekningscirkeln och pumpar sitt mördande slagskott gång på gång.
Enda problemet är att ingen ändå brukar kunna göra något åt det…
• • •
Larry Brooks letar omedelbart på yours truly på pressläktaren och frågar vad som pågår.
Jag kan bara vidarebefordra uppgiften att Henke tydligen blivit sjuk sedan den officiella laguppställningen presenterades för några timmar sedan.
Och för New York-mannen Larry är matchen plötsligt helt ointressant…
• • •
Men Markström – som ju var strålande den halva match han stod mot Finland i Hartwall – får ta det här tillfället i akt nu.
Han har chansen att visa att han är The Next One – och vinna folkets kärlek.
Må han palla…
• • •
Fint att Landeskog, som det hette i presscentret nyss, planerar att ”köra över en ryss”.
Ska man göra omelett måste man knäcka några ägg.
• • •
Ja, gametime då, alldeles strax.
Jag är svårt nervös.
Heja Sverige.
Och heja Markan.