Hockey Night in Canada

Kalla kriget upphörde 1989, när Sovjetunionen brakade samman och Warszawapakten upplöstes.
Ikväll bryter det, tillfälligt, ut igen – i Air Canada Center i den kanadensiska världsstaden Toronto.
Ja, Sovjets huvudfiende i den halvsekellånga konflikten hette USA.
Men vid hockeyns särskilda frontlinje var det Kanada som representerade västvärlden i kampen mot kommunistimperiet i öst.
Team Canada och CCCP utkämpade historiska slag, laddade med blytungt symbolvärde, under 70- och 80-talen.
Den så kallade Summit-serien 1972 är till exempel hela den kanadensiska idrottshistoriens största klassiker, och den sovjetiska 8-1-slakten i Canada Cup-finalen 1981 en av dess skamfläckar. De tre finalerna 1987, när Wayne Gretzky och Marie Lemieux bildade kedja för första och enda gången, är en annan epokgörande milstolpe de som var med aldrig slutar febra om.
Ett samhällssystem tvingade ett annat på knä – slutligen och definitivt, enligt vinnaren.
Nu går Kanada och Ryssland – det som blev kvar när den röda unionen sprack – upp i semifinal i återupplivade World Cup och precis som förr känns det plötsligt som att så mycket mer än bara en plats i en final om några dagar står på spel
Det handlar om inte om politik så i alla om något närbesläktat.
Kulturell prestige, kan det kanske kallas.

Status.
Makt.
Framförallt vill gästerna från öst ha upprättelse efter år av förödmjukelser.
Rysk hockey känner sig sedan länge styvmoderligt och respektlöst behandlad av självgoda NHL, sörjer att en hel generation av unga ikoner flyttat över Atlanten för att spela med klubbar som Washington Capitals och Pittsburgh Penguins och drömmer aggressiva drömmar om en ny stormaktstid (likheterna med hur Kreml ser på sig själv och omvärlden är är inte obetydliga, nej…)
Och här har Ovetjkin och Malkin och de andra den ultimata chansen till revansch.
De kan knocka Kanada i pråliga NHL-skapelsen World Cup of Hockey, med de allra bästa på isen, i Air Canada Center i Toronto.
Ojvoj.
Hemmanationen är å sin sida förstås extremt angelägen om att befästa sitt världsherravälde.
Här är hockey, som ni, vet lika helig som storyn om jungfru Marias metafysiska förmåga att bli gravid utan att beppa är i Vatikanen, och 35 miljoner innevånare vägrar ens tänka tanken att det rödvita lönnlövets särställning i hockeyvärlden skulle kunna ifrågasättas.
Dessutom sjuder svunna decenniers generella misstänksamhet visavi allt ryskt alltjämt precis under ytan.
So buckle up, Dorothy – you’re not in Kansas anymore.
Det är Saturday Night i Toronto och vi ska se en hockeymatch det kan komma att talas om i decennier.
• • •
Det blev bara sämre och sämre med det infekterade finger vi skojade lite om här i bloggen för några dygn sedan – och till sist fick jag faktiskt stifta närmare bekantskap med den omskrivna kanadensiska sjukvården.
Storebror Ola, Linnégatans egen Zeb Macahan, rådde mig under gårdagen att hålla fingret under kokande hett vatten i några minuter och sedan klämma till på nageln – ”flera gånger, hårt som fan, och skit i om det gör ont”.
Och här tycker ni att Niklas Hjalmarsson är tuff för att han slänger sig och täcker lite puckar!
Det gick emellertid sådär, jag tryckte så detsvartnade för ögonen, men utan att att få hål på den varböld Ola menade att jag måste ha sönder och tidigt i morse dunkade det hysteriskt av smärta. Som den mest djävulska tandvärk – fast i fingret.
Så det var bara att hoppa i en taxi och be om att bli körd till ett bra sjukhus, vilket visade sig vara Mount Sinai på University Avenue, om det är bekant.
Där satte de kniven i gamle Biffen, tömde the goo ur fingret och skickade hem mig igen.
Sicket drama, va?
Men nu är jag fít for fight igen och pekfingervalsen går åter som en Birgit Cullberg-koreograferad operett över tangentbordet.
• • •
Av alla ryska hockeygudar som stormar in på isen med adrenalinets fradga skummande i mungiporna ikväll lär Alex Ovetjkin vara den allra mest uppeldade.
Vid sidan av den nationella revanschen har han ett gyllene tillfälle till personlig hämnd också.
På Sidney Crosby.
I elva år har världsstjärnan från Cole Harbour gett The Great Eight käftsmäll efter käftsmäll, i Stanley Cup-slutspel likväl som i OS – och, går det nog också att påstå, på scenen där folkets kärlek mäts.
Men om han knockar ständige rivalen om titeln ”Världens bäste” här, i detta best-on-best-drama, i Air Canada Centre en lördagkväll, då kompenserar han för åtskilliga av de bittra nederlagen genom åren.
• • •
Ni har hört om hur passkontrollanterna på flygplatserna i Toronto, Montreal och Vancouver lyser upp när man nämner att man delar ursprung med Mats Sundin, Mats Näslund och bröderna Sedin.
Well, hockeyns ställning gör sig påmind i alla sammanhang i det här samhället.
När jag skrevs in på Mount Sinai för mitt lilla kirurgiska ingrepp i morse och berättade att jag är här för att bevaka World Cup tittade den trötta sköterskan, i slutet av sitt nattskift, upp och hojtade:
– Wow!
Bara i Kanada, barn, bara i Kanada!
• • •
Det är många personliga landslagssviter som står på spel när nationalsångerna klingar ut om en stund.
Nämnde Crosby har vunnit 22 raka landskamper, Jonathan Toews alla sedan VM-finalförlusten 2008 och Mike Babcock är obesegrad sedan han tog över The Best of-lagen 2010. 13 landskampssegrar finns på cv:t – av 13 möjliga.
Det finns många där ut som, i lönndom eller helt öppet, hoppas att framförallt den sistnämnde får sin fina rad avklippt – om inte ikväll så åtminstone i någon av finalerna.
”Babs” må vara en excellent och hutlöst framgångsrik hockeycoach, men han har också ett grundmurat rykte som arrogant, självgod och rentav elak person.
Som jag hört sägas i Detroit (inte av svenska spelare, mind you – de uttrycker sig inte på det viset):
– Det finns bara två sortens människor i världen. De som hatar Mike Babcock och de som inte träffat honom ännu…
• • •
Toronto borde vara en rödvit stad idag, men under eftermiddagen är de blåvita uniformerna fler på Bay och King Street.
Blue Jays – hela Kanadas baseball-lag; ja dess enda i Major League, till och med – försöker säkra en wild card-plats i det stundande slutspelet och är just nu mitt i en sju matcher lång homestand, först mot Yankees och sedan mot Orioles.
Lite coolt.
Men var försäkrad, ju närmare matchstart vi kommer i ACC, desto mer ”nationell” kommer scenen ute på gatan bli.
Det är lapp på luckan i den luxuösa arenan ikväll, för första gången i hela turneringen.
• • •
Jaha, Lepistös omtalade tackling – som må ha godkänts om det varit i SHL men garanterat hade fått ett efterspel i NHL – tog så illa att Mikael Backlund tvingats avbryta turneringen och flugit hem till Calgary.
Så jäkla trist.
• • •
Kanada har hittills varit obönhörliga i nästan varje detalj, men som en lätt plågad Youngblood Ekeliw konstaterade i podden igår är det en stjärna som ännu inte skjutit skarpt.
Steven Stamkos har varit märkligt blek och ofarlig.
Men nån gång måste det väl lossna?
• • •
Kan meddela att jag fullkomligen krossade i den frågesport Front 242-Åke – Tomas Ros – arrangerade under en team dinner för Sportbladet på Keg on Yorke häromkvällen.
Och det var inte bara frågan ”När flyttade Per Bjurman till New York” jag var snabbast med rätta svaret på…
• • •
Apropå Ekeliw:
Han sjunger verkligen ryska nationalsången i det färska pod-avsnittet.
Med brakande inlevelse.
Den unge mannen är verkligen unik.
• • •
Normalt skulle Ovetjkin, Malkin, Tarasenko, Kucherov och Panarin vara största hotet mot Kanada i en sån här match.
Men allra mest fruktar hemmafansen Sergej Bobrovsky den här gången.
Han har, tillsammans med Henke och i någon den inte alltför svårt utmanade Carey Price, varit turneringens målvakt och kan bli en riktigt svår kokosnöt för Babs pojkar att knäcka.
• • •
Gissa vad arrangörerna hoppas ikväll.
En sista World Cup-veckan utan Kanada – ja, i värsta fall med Ryssland och Team Europe som last teams standing – vore en katastrof, varken mer eller mindre.
• • •
Vi kör ingen vanlig live-rapportering ikväll, så ni får hålla till godo med den här bloggen och här är upplägget, ifall nytillkomna vänner undrar, lite annorlunda.
Jag lämnar längre rapporter i periodpauserna, men servar inte med IRL-uppdateringar.
Såna får man leta efter i kommentatorsspåret, OK?
• • •
Den förträfflige Mike Zeisberger – något av en Torontos egen Mats Wennerholm – listar de stora milstolparna i de här två hockeynationernas gemensamma historia i dagens Toronto Sun och faktist, Ryssland sudden-seger i VM-finalen i Quebec 2008 föräras fjärdeplatsen.
• • •
Ikväll är det, inte helt oväntat, lite knöligt med pressläktarutrymmet. Vi har bara två platser i auxillery-boxen, utan bord, och där är det svårt att liveblogga – och åtminstone den ena av de två tidningar jag och Big Papa stulit stolar av när det behövs har plötsligt behagat dyka upp.
Jag hoppas på att hockeytyckaren från Vegas håller sig borta även ikväll, men vi får se hur det blir.
• • •
Hoppas ni laddat upp med mycket kaffe nu, för natten kan bli väldigt lång.
Vid oavgjort resultat följer övertid – och då pratar vi riktig övertid, inte tre-mot-tre-jippo a la grundserien. De fortsätter tills någon gör ett sudden death-mål – om det så tar sju perioder.
• • •
Plötsligt stiger ett vrål från pressläktaren.
Någon i Blue Jays har slagit en homerun.
Nu hoppas de att Ryan Getzlaf gör likadant på isen.
• • •
Okej, vänner.
Det är dags för en Hockey Night in Canada med magnifikklassikerpotential.
Vad kul vi ska ha!