Mother Russias sista hopp

Eto snova my…
Så säger man, i alla fall enligt Google Translate, ”Here we go again” på ryska.
Och jag tyckte just jag hörde de orden eka dystert över hela, väldiga Mother Russia.
För så är det ju.
Here we go again.
En av de mest begåvade, löftesrika generationerna av ikoner i den stolta hockeynationens historia – den tredje riktigt stora efter Charlamov-Mikhailov.-Petrov-eran och Makarov-Larionov-Krutov-diton – står ännu en gång vid randen av avgrunden i en stor, internationell turnering.
Efter den svidande förlusten mot Tre Kronor igår måste Alex Ovetjkin, Evgeni Malkin, Pavel Datsyuk, Vladimir Tarasenko och de andra obönhörligen spöa de nordamerikanska kidsen ikväll.
Eljest är World Cup över – på en gång.
Det vore inte samma slags katastrof som kvartsfinalförlusten mot Finland i hemma-OS i Sotji – once-in-a-lifetime-turneringen för den ryska björnen – för två och ett halvt år sedan.
Men det vore ännu en dolkstöt i hjärtat på ett land som ser tiden rinna ut för hjältarna som skulle återupprätta äran och respekten för dess nationalsport.
Och tyvärr:
De samtida virtuoserna från Moskva och St Petersburg och och de andra metropolerna brukar inte direkt växa i takt med att trycket ökar.
Snarare tvärtom.
Så risken är överhängande att supportrarna där hemma i den kalla höstnatten på tajgan under dramats gång får upprepa det igen:
Eto snova my…
• • •
Jag såg de två första perioderna av dagens tidiga match, mellan Team Europe och Tjeckien, på hotellrummet medan jag hamrade ihop en ny Bjurmania-sida åt Kingen och de andra redaktörerna hemma i Stockholm (missa inte den sidan, ut och köp pappersexemplar så länge World Cup pågår!) och kände mig tämligen nöjd med det.

Det var länge en riktig skitmatch. ”Som en grundserieuppgörelse i NHL i mitten av januari”, som superkommentatorn Jim Hughson suckade.
Men det var också klokt att promenera bort till ACC för upplösningen, för den blev ju rätt häftig – och när Ein-Swei-Draisatlt, denne unge tysk som sannerligen tagit plats mitt i strålkastarskenet, prickade in turneringens första sudden death-mål blev Krügers främlingslegion i praktiken klar för semifinal.
En härlig skräll – särskilt som arrangörerna komponerade Grupp B för att Kanada och USA så enkelt som möjligt skulle gå vidare.
Det blir inte alltid som man tänkt sig, ens för Gary Bettman.
• • •
Skulle det återigen skita sig för Team Russia kan vi vara helt förvissade om att skeptikerna i första kommer vräka sina verbala stinkbomber i riktning mot The Great Eight.
Tråkigt, tycker jag.
Nej, visst, det är helt sant att alla lag han spelat med senaste decenniet, bortsett från det som vann VM i Quebec 2008, på ett eller annat sätt chokat när det blivit skarpt läge.
Men det hindrar inte att Alex Ovetjkin de facto är en av den här erans allra största och alla som verkligen älskar hockey borde unna en som gett sporten så många oförglömliga ögonblick en riktigt stor titel innan det är för sent.
• • •
Ingen ska komma och påstå det slås för många klackar i för många tak i Toronto just nu.
Inte heller rullas det särskilt många hattar.
Vi kliver upp i arla morgonstund och åker på träningspass i obskyra småhallar i det rödvita hockeymekkats omgivningar.
Sedan tar vi buss till ACC och pumpar oss igenom två matcher, skriver det som ska skrivas och framåt midnatt dråsar alla utmattade i säng.
Jag har inte levt så asketiskt sedan konfirmationslägret i Rättvik 1980.
Men när gruppspelet är över tar ett betydligt mer skonsamt schema, med off-dagar och allt, vid.
Då har jag en bestämd känsla att en dramatiska scenförändring äger rum…
• • •
I går har det sagts mig att det var många som menade att Ovetjkin borde ha bänkats under tredje perioden.
Ordet är fritt, man får tycka vad man vill – men den synpunkten känns väldigt dåligt underbyggd.
Är det något elva säsonger i NHL-hallar lärt mig är det att Alexander Ovetjkin kan se ointresserad och slö och grinig ut i 59 effektiva minuter.
Sen exploderar han och avgör i alla fall.

Det har hänt vid oräkneliga tillfällen under det dryga decennium han tillhört Washington Capitals – och det var bara guds försyn att det inte hände igår igen.
En sån spelare har man alldeles självklart på isen när det är Big Time i slutminuten.
Alldeles självklart.
• • •
Inte heller kulinariskt noteras några oförglömliga höjdpunkter under det här äventyret.
Arrangörerna i ACC dukar inte, som brukligt, upp någon media-middag.
Istället får vi något slags vouchers till korv-, pizza- och hamburgerstånden ute i entréhallen – och har alltså samma mathållning som tonåringar som tillbringar all ledig tid på McDonalds.
Hotellet erbjuder inte mycket till lindring.
Det enda mat man kan köpa där är djupfryst och tillreds i mikrovågsugn på rummet.
Igår kväll satt jag och tuggade på en pirog som i sin tragikomiska undermålighet hade stått ut till och med i skolbespisningen på Tjärnaängskolan 1978.
• • •
Now, det är inte bara Ryssland som ska upp i ringen ikväll.
Vi är ju också, för att citera Samuel Beckett-konnässören Big Papa Wennerholm, just nu i väntan på Gaudreau…
Johnny Hockey och hans unga valpkompisar bjöd igår på en show så formidabel att man så här ett dygn senare sitter och undrar vad det egentligen var som hände.
Nu får de rimligen lite hårdare motstånd, men min puls rusar i alla fall.
Innefattar dusten mot Ryssland bara några ögonblick liknande de för 24 timmar sedan blir den ett minne för livet.
• • •
Allt är Sportbladet-fotografen Jimmy Blixts fel.
Han uppger fel rumsnummer när jag ska titta förbi och vad tror ni händer?
Jag knackar på hos borlängeborna jag försökt undvika så nogsamt!
– Tjena, säger den glade gossen som öppnar dörren på klockren Mando Diao-dialekt, kom in!
Jag frågar förskräckt efter Jimmy men nån med det namnet finns inte på rum 1004 så jag ursäktar mig mumlande om att något måste blivit fel och hastar vidare.
En timme senare kommer följande mail:
”Tjena per. Nu tycker jag du får berätta i bloggen i morgon om hur du knackar på å stör sömnen för dom stackars fansen från Borlänge;-) på torsdag hoppas vi kunna streama leksandmatchen du får gärna komma å kolla. Hoppas du hittat Jimmy.
Pojkarna på 1004”.
Ha ha!
• • •
Säga vad man vill om att ett U23-lag medverkar i turneringen, men de svarta tröjor de uppträder i ikväll – goddamned, de är riktigt assnygga.
• • •
Mats Zuccarello är en riktigt stor (well, det kanske finns bättre ord att använda…) hockeyartist och nu ska han, med all sannolikhet, spela semifinal i World Cup.
Det är ju underbart.
• • •
OK, Mother Russia, ta dig i akt.
Det här kan vara sista chansen för Ovetjkin-generationen att göra något stort för landslaget.
I så fall måste det ske något väldigt extraordinärt just nu.