World Cup-final i Big Smoke

Pulsen.
Nerven.
Anspänningen.
De de andlösa förväntningarna på Torontos gator.
Känslan av att vi står inför ett brännande klimax, en hisnande febertopp, en förstummande högtid när ”Tidernas Turnering” kulminerar med en klassiker till finalserie.
Åh, om jag ändå kunde gå i spinn om den sortens förnimmelser och stämningar…
Men tyvärr.
Big Smoke är, precis som resten av världen, fullständigt renons på puls och nerv och spänning och förväntan och föreställningar om att World Cup-finalerna blir minnen för livet.
Och så har det varit ända sedan Tomas Tatar avgjorde den sista semifinalen i söndags.
Inte i första hand för att det var just Sverige som åkte ur i det ögonblicket – även om det förstås svider alldeles särskilt i oss svenskar som är här och ville se fosterlandet få lite Tre Kronor-feber inför en dubbel- eller trippelduell mellan våra allra bästa och Mighty Kanada.
Utan för att Team Europe vann.
Om det ändå varit USA Kanada skulle gå upp mot nu, eller Ryssland, eller Connor McDavids goddamned Barna-i-Bullerbyn-flottilj…då hade det de facto varit med dunkande hjärtan vi intagit Air Canada Center även ikväll.
Men det är det konstruerade laget.
Utfyllnaden.
Den europeiska kanonmaten som skapades enbart för att NHL i sin oändliga visdom (…) ville visa upp alla sina tillgångar, framförallt slovenska juvelen Anze Kopitar.
Så istället för upphetsning:
Gäspningar lika utdragna – och tråkiga – som Santana-solon .
Men jag är kvar i Toronto och ska ändå försöka ladda de två halvdöda kvällarna – för fler blir det definitivt inte – med lite munterhet och babbel.
Om några nattugglor där hemma i den svenska vargtimmen till äventyrs tänker kolla är ni välkomna in i kommentatorsspåret.
• • •
Även på ett personligt plan har det varit lite moloket sedan i söndags.
Tatar hann inte mer än sparka in sudden-pucken förrän Front 242-Åke, Abris, Jimmy Wix och Honken Bodin – som jag levt så tätt med de senaste tre veckorna att vi skulle kunnat vara gifta – satt på olika plan på väg över Atlanten
Nu är jag och Big Papa Sportbladets last men standing i Big Smoke.
Inte den sämsta duon, snarare tvärtom, men ändå.
Det känns…tomt.
• • •
Enda risken att kanadickerna förlorar någon av de här matcherna – eller ens hamnar i underläge någon gång – är att de blir uttråkade och inte bryr sig.
Till och med Den Självgode, Babcock, röjde lite tristess vid sin presskonferens i förmiddags.
– Let’s not kid ourselves, sa han, det här är inte OS.
Det är inte det, nej.
Likafullt.
Ni har sett Team Canada.
Så fort de blir det minsta hotade, om man kan beskriva det så, trycker de bara till lite och – Game Over.
• • •
Erik Granqvist var den som bäst beskrev hur det kändes att vakna dagen efter Tre Kronors semifinalflopp och se ett tungt regn falla över Toronto.
– Jag ville lyssna på Leonard Cohen.
Precis.
Helst nattsvarta ”Famous Blue Raincoat”.
Men för Erik klingade vemodet snabbt av och det mest bestående efter mötet med den passionerade målvaktsgrurun i den myllrande Eaton-gallerian i är avund.
Jag vill också vara så peppad och glad inför den här finalen.
För övrigt hoppas jag ni såg intervjun mötet resulterade i.
• • •
Men medan resten av världen – minus Erik Granqvist – suckar uppgivet inför sista World Cup-veckan är spelarna i Team Europe, förstås, desto mer uppeldade.
– Det hade varit ännu mer speciellt om jag fått spela final med Danmark, säger till exempel Jannik Hansen när jag tränger mig fram till hans podium i presscentrat under eftermiddagen.
– Men låt oss vara realistiska, det kommer aldrig hända. Det här är en helt unik chans för många av oss i laget, att få spela en sån här match i en internationell turnering.
Det är grejen.
Många av Ralph Krügers pojkar må vara NHL-stjärnor, men de är – med undantag för skvadronen från Slovakien – fostrade i länder som kollektivt sett aldrig haft minsta challe att hävda sig ens i VM.
De har kort sagt aldrig spelat den här sortens matchserie tidigare – och kommer aldrig göra det igen.
Förhoppningsvis kan DET generera lite desperation och glöd och vilja att mörda i närkamperna.
• • •
Jag vet inte riktigt vad jag har för alibi för inköpet av Vancouver Canucks old school-jersey i souvenirbutiken på Hockey Hall of Fame idag.
Till skillnad från alla utan smak tycker jag visserligen att den – ja, vi pratar här om svart och brandgula v:n i halsen – är rasande snygg, men 140 bucks…det var att ta i.
Å andra sidan:
På något sätt måste man trösta sig en sån här gång.
• • •
Däremot pratar ju Krüger skit med munnen han ska äta med när han påstår att finalen kommer att skapa nytt intresse, och få nya Kopitars att börja spela hockey, i alla länder som finns representerade på isen.
Excuse me, men den sänds överhuvudtaget inte – och genererar noll media-hype – i Norge, Danmark, Österrike, Frankrike, Schweiz, Slovenien och Tyskland.
• • •
Här sitter ett rövargäng svenska hockeyjournalister och laddar för final.

Ni kan se hettan, right?
• • •
Marian Gaborik är skadad och kan inte spela finalen, han har redan flugits hem till Kalifornien.
Vilken skräll.
Inte.
Den slovakiske stjärnan går alltid, alltid sönder – och vad glada de ska vara i Kings att han kommer tillbaka från det, i deras ögon, helt meningslösa Toronto-besöket i det här skicket.
• • •
Ni som är uppe och kollar NHL-lagens träningsmatcher – jag vet att åtminstone Tobias Pettersson sitter klistrad – är naturligtvis välkomna att leva ut hjärtats jubel och aggressioner i spåret under kvällens gång.
Jag misstänker att det inte är så många fler som är uppe och kollar på hockey i natt.
• • •
Danske Mikkel Bödker ersätter Gaborik i Krügers finaluppställning.
Han är bästa vän med Oliver Ekman-Larsson – och har talat med smålänningen efter söndagsskrällen.
– Men det är inga hard feelings. Jag spelade ju inte den matchen, flinar han.
• • •
Jag har bättre plats än någonsin på pressläktaren ikväll.
Nej, Aftonbladet har inte tagit sig uppåt i hierarkin.
Men Larry Brooks har åkt hem till NYC och överlåter New Yorks Posts med ett glatt ”Be my guest” på sms….
• • •
Det har enligt uppgift sålts hyggligt med biljetter till finalerna, men det när värmningen gapar hela sektioner i ACC fortfarande tomma.
Vi får återkomma med rapport om den detaljen.
• • •
John Tavares, Brad Marchand och Drew Doughty.
De tre gör mål redan i första perioden.
• • •
OK, då försöker vi komma in i liiiiite finalstämning här ändå.
Det här ska bli kul.
Säger vi.