My Sweet Carolina, del 5 – The End

CAROLINA – NY RANGERS 3-2 (Slut)
• • •
– Fucking awesome!
Nej, det är inte Jeff Skinner som säger så – fast han verkligen skulle kunna.
Det är Emil Ullbrand.
Han fick se sitt Hurricanes vinna under pilgrimsresan till PNC Arena och är lyckligare än alla spelare tillsammans.
Fint att se.
• • •
Rasken – ettan i svenska poängligan i NHL – ser rätt skrämmande ut när han möter bloggens utsände efter matchen.
Han har ett färskt, saftigt ärr på överläppen – och flera gluggar i främre tandraden.
Jag skulle grina och klaga oavbrutet, för det ser ut att göra ont och vara svårt att prata, men den hårde masen är helt obekymrad.
– Det här? Jag fick fick en puck i ansiktet mot Flyers för några matcher sedan. Det är ingen fara, menar han.
Hockeyspelare är som dom är.
• • •
Att Canes har offensiv firepower är bekant, men det som imponerade mest på mig i alla fall i den här matchen var defensiven.
Mot ingen annan motståndare de stött på den här säsongen har Rangers haft lika svårt att skapa nåt vettigt när de stått med ryggen mot väggen.
• • •
Han Daytona 500-vinnaren kommer in till hemmalaget efter matchen – och väcker väldig uppståndelse.
Ja, inga svenskar bryr sig förstås, men några amerikaner och kanadensare blir starstruck.
Särskilt Bickell, han ska ta selfies och få grejor signerade och what not.
Ibland är NHL-stjärnorna precis som alla oss andra.
• • •
Vad händer i Anaheim?
4 fucking 0 till Tårtans boys – efter femton minuter!?!
• • •
Nu ska jag ut i skogen och försöka köra tillbaka till downtown Raleigh.
Kan bli ett äventyr.
Om jag lyckas hörs vi igen på söndag – från samma arena.