Premiär på Broadway

And now, live from New York City – the greatest city in the world, home of the bright lights of Broadway, the pastrami sandwich, Ramones, Statue of Liberty, Carrie Bradshaw, Empire State Building, George Costanza, The Apollo Theatre, Vito Corleone, the pretzel, Jay-Z, the yellow cab, doo wop, The Yankees, Museum of Modern Art, Rita Hayworth, Metropolitan Opera, Jackie Kennedy, Studio 54, Gordon Gekko, Public Enemy, NYPD, Madonna, Carnegie Hall, Ralph Lauren, Meatpacking District, Chelsea Hotel, Brooklyn Lager, Simon & Garfunkel, Nathan’s Hot Dog, West Side Story, Stonewall Inn, John McEnroe, Elaine’s, Mike Tyson, Brooklyn Bridge, Tiffany’s and Lou Reed:
Derby mellan Rangers från Manhattan och Islanders från Brooklyn.

Det är med den saftiga gräddbakelsen hockeysäsongen i Gotham City inleds.
Det är som att en valrörelse skulle börja med debatter mellan Hillary Clinton och Donald Trump (well…), som om Oasis och Blur headlinade på samma scen på samma festival 1995, som om Nord- och Sykorea möttes i VM-final i armbrytning.
Ja, jag var upphetsad redan igår, för det var ju hela säsongens Opening Night, men nu når vi en helt annan sorts febertopp.
Det är som sagt lokalderby i New York – det enda riktiga, vid sidan av Yankees och Mets möten i Major League Baseball – och bloggen får efter prologen i Toronto äntligen begå riktig live-debut hemma på Madison Square Garden.
För att citera den nyblivne nobelpristagaren:

I feel like I’m knocking on heaven’s door.
• • •
Eftersom det inte fungerar att bara gå och lägga sig efter urladdningar som den igår – man måste zoona ut med ett nytt ”Quarry”-avsnitt först – sover jag inte mer än knappt fyra timmar.
Men när de goda släktingar som lovat agera extra väckarklockor ringer – först mamma, sedan storebror – studsar jag ändå upp ur sängen som hade jag huvudrollen i klämkäck Andrew Lloyd Webb-musikal.
Jag vet ju att jag för första gången på fyra månader ska få gå in i den rutin som under vinterhalvåret varit hela tillvarons förtrollande manual i snart ett decennium
Den följs till punkt och pricka denna ljumma premiärtorsdag och ser ut som följer:
Duschar och duttar på lukta-gott, tar på en nypressad kostym, åker hiss ner till lobbyn, gafflar lite hockey med Bazil och Simon och de andra dörrmännen, promenerar 34:e gatan bort till Garden, stannar på en diner vid sjunde avenyn och köper en pappmugg vattnigt kaffe, ser Rangers morgonvärmning, går in i omklädningsrummet och pratar lite med svenskarna, sitter genom Alain Vigneaults presskonferens, ser Islanders morgonvärmning, går in i omklädningsrummet och lyssnar på John Tavares, hör delar av Jack Capuanos presskonferens, småputtrar med bloggintro en timme i pressrummet, äter en lobster club på Nick & Stef’s Steakhouse vägg i vägg med pressentrén, får skorna putsade hos de glada kubanerna på Penn Station, återvänder till presssrummet för att ta tag i intro på allvar.
Återstår: Match, post game-intervjuer, taxiresa tillbaka hem till östra Midtown, telefonsamtal till svenskar som stått för saker att skriva hem om i andra matcher, lämningar till morgonredaktör i Stockholm och, slutligen, en bourbon med två isbitar i korresoffan.
Det är kanske inte mycket till liv, men det är mitt – and I love it.
• • •
Båda släktingarna som ringer i arla morgonstunden upplyser mig, med olika grader av andan i halsen, att Dylan vunnit Nobelpris.
Det var som fan.
Verkligen.
Men andra som plötsligt hör av sig och tror att jag ska vara med och debattera om det var rätt att han fick litteraturens egen Stanley Cup-buckla tar fel.
It ain’t me, babe.
• • •
Det är verkligen många nya ansikten inne i Rangers lyxiga omklädningsrum.
Jag får lov att titta på namnskyltarna ovanför båsen för att kunna identifiera både Brandon Pirri, Pavel Buchnevich, Jimmy Vesey, Michael Grabner, Adam Clendening och Nick Holden.
En sådan mängd newbies kan jag inte erinra mig senast de startade en säsong med, men rent spontant, när jag nu stått öga mot öga med dem, känns det inte som att det direkt är av ondo för Manhattan-klubben
• • •
Risken finns dock att jag avlossar fler Dylan-citat av typen här ovan – ”It ain’t me, babe”– just ikväll.
Don’t think twice i så fall, it’s alright.
Att skita i det alltså….
• • •
Mika Zibanejad är också ny i Blueshirts-salongen, men honom behöver jag ingen namnskylt för att känna igen.
Han sitter på Dominic Moores gamla plats och berättar att han redan hunnit skaffa lägenhet på Manhattan och snabbt funnit sig tillrätta.
– Jag kommer ju från Stockholm så…jag trivdes bra även i Ottawa, men det är ett helt annat utbud här.
Det är ju det, it’s the home of the bright lights of Broadway, the pastrami sandwich, Ramon…ja, just ja, det har vi redan dragit.
• • •
Vare sig coacher eller spelare brukar vara särskilt pigga på att prata om andra lag och stjärnor, i synnerhet inför en premiär, men Auston Matthews uppvisning i Canadien Tire Center igår går liksom inte att komma runt.
Och alla ler roat när den sensationella skitungen kommer på tal.
– Jag trodde jag hade en bra debut, kluckar till exempel John Tavares, men den var ingenting.
Han kan trösta sig med att det är lika för precis alla som någonsin spelat i NHL.
• • •
Pavel Buchnevich – förste ryssen i Rangers sedan Artem Anisimov – gör en Malkin och har tolk när han ska svara på medias frågor efter morgonövningarna.
Tydligen pratar han inte särskilt mycket engelska annars heller, men enligt färske kedjekamraten Zibanejad är det inte nödvändigtvis ett problem.
– Tvärtom, faktiskt. När man inte kan kommunicera jättemycket blir det man säger på isen tydligt och enkelt och det kan vara rätt nyttigt, förklarar han.
Ja, framgången de två haft under försäsongen bekräftar att The language of Hockey är universellt.
• • •
Det brukar vara – ja, ÄR, helt enkelt – hårda krav på att NHL-boysen ska klä sig i kostym på matchdagar, men Tavares har nåt slags fancy skinnjacka på överkroppen när han lämnar Garden under förmiddagen.
But then again, han är John Tavares och risken att klubben tänker stänga av honom för en sådan förseelse – eller NÅGON förseelse – är mindre än att Donald Trump och Gudrun Schyman gifter sig.
• • •
Ju fler yngel som slår sig in i hockeylag, desto mindre uthärdlig brukar den musik som pumpas i omklädningsrummen bli för gubbjävlar som yours truly.
Men när jag stövlar in i hemmakabyssen under förmiddagen är det Bono som ylar i högtalarna.
Rätt okej ändå.
• • •
Fina Twitter-gruppen ”Svenskarna i NHL” – som ni självklart ska följa – låter meddela att Mika Zibanejad blir den 41:a svensk i historien som representerar Rangers i NHL.
Därmed är 90-årsfirande Blueshirts den ultimata svenskklubben, inget annat lag har haft så många blågula pjäser genom åren.
Hela listan:
Ulf Sterner, Juha Widing, Anders Hedberg, Ulf Nilson, Hardy Åström, Peter Wallin, Kent-Erik Andersson, Peter Sundström, Jan Erixon, Tomas Sandström, Kjell Samuelsson, Ulf Dahlén, Pär Djoos, Peter Andersson, Mattias Norström, Ulf Samuelsson, Niklas Sundström, Johan Lindbom, Ronnie Sundin, Jan Mertzig, Peter Popovic, Johan Witehall, Kim Johnsson, Bert Robertsson, Johan Holmqvist, Andreas Johansson, Mikael Samuelsson, Michael Nylander, Henrik Lundqvist, Christian Bäckström, Fredrik Sjöström, Markus Näslund, Anders Eriksson, Tim Erixon, Carl Hagelin, Anton Strålman, Andreas Thuresson, Jesper Fast, Viktor Stålberg, Oscar Lindberg – och så Mika då.
• • •
På ett sätt känns den här kvällen bara fortsättning på World Cup-äventyret.
För inte nog med att Dan Rosen, de göteborgska räkmackornas hårdaste kritiker, i vanlig ordning är i huset.
Joey Mac har åkt ner från Boston också.
– Vi ses väl på O’Leary’s efteråt, flinar han.
I wish.
• • •
I Islanders annaler är det däremot skralt med svenskar , särskilt från senare årtionden.
Ullabulla Ullmark gjorde några matcher 2012 och 2013, men annars har de inte haft en enda under de elva säsonger jag bevakat NHL, och nu finns inte ens Frans Nielsen att prata med.
Vad är dealen med det?
Kan inte Snow trejda till sig Hästpolo-Gustav eller nån?
• • •
Rolig rapport från Edmonton:
Oscar Klefbom berättar att både farmor och mormor var på plats och såg säsongspremiären igår.
– Och den ena sa att det var en dålig match, att vi hade dålig struktur och allt det. Jag fick delvis skulden…
Ha ha, ja, av mor- och farföräldrar får man alltid höra sanningen.
• • •
Jag kan inte minnas senast Rangers öppnade en säsong på hemmaplan.
Inte Henke Lundqvist heller.
– Det kan inte hänt många gånger under de elva säsonger jag varit här, säger han och rycker tag i PR-chefen JR för att få klarhet i om det överhuvudtaget hänt men inte heller han kommer upp med mer än några hummanden om att det i så fall var väldigt längesen.
Så det är en speciell kväll på sjunde avenyn på det sättet också.
• • •
Bloggens premiär-Outfit:
Johnny Cash-varianten, allt svart – kostym, skjorta, skor, strumpor.
Men tre timmar före puckdrop fullbordar jag mästerstycket med en blå-gul-vit slips
Game on, motherfuckers!
• • •
Det var förstås en missräkning för Islanders att P-A Parenteau den här gången visade sig ovärdig rollen som Tavares lekkamrat och fick lov att waivas – och konsekvenserna är hiskeliga.
Jason Chimera får börja i förstakedjan.
Såvida inte ett rent mirakel inträffar kommer Garth Snow får fortsätta jaga för att hitta rätt namn till den positionen.
• • •
Consol Energy Center finns inte längre.
Hallen i Pittsburgh är omdöpt till det inte helt klatschiga PPG Paints Arena – och för att fira nyinvigningen får de journalister som bevakar kvällens premiär tydligen varsin burk målarfärg.
Hallå.
• • •
Apropå hiskelig ägnar Dan Girardi förbryllande mycket energi och tid under förmiddagen åt att tejpa om sina klubbor.
Först lindar han av den vita tejpen högst upp på skaften – sedan lindar han på ny, exakt likdan, på precis samma sätt.
Och det med en min man vanligtvis förknippar med tv-deckare som måste desarmera bomber som hotar hela civilisationen.
Vad är dealen med det, tro?
• • •
Rättelse:

Det är godis i målarburkarna kollegorna får i Conso…förlåt, PPG Paints Arena.
• • •
Det är en onslaught av matcher ikväll och samtliga börjar inom ett tajt spann av en och en halv timme.
Det betyder att en NHL-rapportör med uppdragsgivare på andra sidan Atlanten får känna att han lever framåt deadline och han ber er härmed om hjälp att, i kommentatorsspåret, hålla koll på allt coolt och spektakulärt som händer där ute.
• • •
Men svenskbrist och Chimera i förstalinan till trots – Islanders har ägt Rangers de senaste åren och vann samtliga möten förra säsongen.
Dessutom hävdar nån att Jaroslav Halak – All Star-värdig I World Cup – aldrig förlorar premiärer
Så den optimism som – till viss förvåning för alla oss skeptiker – glöder i hemmalägret kan kan komma att släckas snabbt.
Och sen väntar, i tät följd, dueller mot St. Louis och San Jose.
Ojvoj.
• • •
Sam Rosen och Joe Micheletti, MSG-kommentatorerna, ser heta ut i hissen upp till pressläktaren.
De kan definitivt ha en stor säsong på gång.
• • •
Vad roligt det var att få skriva ”ojvoj” igen.
Jag ber att få göra det en gång till:
Ojvoj.
• • •
Det blev långt ett långt jävla intro detta, men det händer lätt när bloggarn har så här mycket eufori i hjärtat.
Nu ska jag dock låta er läsa, så ni hinner bli klara innan Winter Classic.
Vi hörs igen efter – säkerligen långrandiga – premiärpreludier och årets första period i Garden.
För ni vet ju:
Tonight I’ll be staying here with you.