A sort of Homecoming, del 2

NY RANGERS – FLORIDA 1-0 (Period 1)
• • •
Nja, hörrni.

Den här matchen utmanar min uttalade ambition att hela tiden försöka hålla en positiv och glad ton i bloggen.
Det känns lika avslaget som….ja, som det brukade kännas förr om åren när Panthers kom hit.
Emellanåt är det faktiskt så tyst i den ärevördiga hallen att jag kan höra Ekens tänka att han önskar att han låg hemma på hotellrummet och kollade Netflix istället.
Ja, Göran Greider – också känd som Chris Kreider – rippar in en fin puck på James Reimer, men nåt mer värt att skriva hem om händer verkligen inte.
Så kan det bli när det är söndag i slutet av november och serielunken börjat rulla.
• • •
– You still suck, Yandle.
Det som är bra med den här ödsliga stämningen är att man verkligen hör allt Gris-Olle & co skriker.
Fast i det här fallet har han fel.
Yandle sög inte förr och suger inte nu.
• • •
Det känns som att häda att komma med ett dylikt påstående, men faktiskt.
Till sist har Jaromir Jagr börjat se gammal och långsam ut.
• • •
Det konstiga är att det ändå är mycket folk här, knappt några säten alls gapar tomma.
Åskådarna är bara tysta.
Men som sagt, ännu så länge har de inte haft mycket att gapa åt heller.
• • •
Sam Rosen, som utomordentligt välförtjänt blivit invald i Hall of fame, hyllas med en lång och hjärtlig ceremoni innan nationalsång.
Som han själv sa en gång:
This one will last a lifetime!
• • •
Vi har en genuin Hall of Fame-uppställning på vanliga pressläktaren också.
Bloggen, Eken och Varpu sitter, för första gången på många år, på rad ute på vänsterflanken.
Man kan ju få gåshud för mindre.
• • •
En tjeckisk flagga hänger över
Som sig bör.
Nummer 68 är ju – långsam eller inte – här.
• • •
Eken tycker att vi ska kalla Josh Jooris för Doris.
He he, ingen dum idé.
• • •
Nu ska vi förstås inte ge upp.
Ibland exploderar även såna hör snoozers till matcher.
Let’s hope.