Blues Borthers i stan, del 2

NY RANGERS – ST LOUIS 2-0 (Period 1)
• • •
Det är Rangers, inte Blues Brothers, som tycks vara on a mission from God i den inledande perioden.
De är lite trevande första minuterna, som ett band som stämmer instrumenten – sen exploderar de som Cab Calloways ”Minnie The Moocher” i första BB-filmen från 1980.
Jisses.
Jag kan inte riktigt greppa att laget som bor här spelar hockey på det sättet.
• • •
Gästerna från Missouri har, känns det som, inte ens packat upp sina instrument ännu.
De är passiva i egen zon, slarvar i passningsspelet och skapar bara ströchanser.
Hitch får slå hårt på trumman i pausen.
• • •
Dan Girardi har blivit Rangers egen Erik Karlsson.
Eller inte.
Men han dammar i alla fall in sitt andra för säsongen.
• • •
Donnan som framför nationalsången heter Wildflower – och sjunger just som man föreställer sig att någon med det fåniga namnet ska göra det.
Långsamt, spelat innerligt, new age-aktigt.
Usch, som Ekeliw skulle sagt.
• • •
Well, där plockar Lunkan fram sitt A-Game.
Plockräddningen när Fabbri kommer i friläge är fem plus.
Det är sannolikt Ekens exklusiva närvaro som inspirerar honom.
• • •
McDonagh har så ont efter Lehtera smashat honom i ansiktet med klubban att han åker rakt in i sargen – med huvudet före.
• • •
Och Jimmy Vesey dammar efter en perfekt handbollsupprullning in sitt sjätte mål för säsongen.
Med det delar han, åtminstone tillfälligt, ledningen i målligan.
Den såg man inte komma.
• • •
Det är inte så att Viberg och Ullbrand – eller någon annan – behöver trängas på läktarna.
Väldigt få vill se Blues, tydligen,
Men så har Rangers osedvanligt många hemmamatcher i rad också, och på torsdag kommer Connor McDavid.
• • •
Att Blues inte har Hutton i kassen.
Han gjorde ju sitt livs match när de här lagen möttes i Scottrade Center för några veckor sedan.
• • •
Nu ska vi se om Eken, i enlighet med gamla traditioner, hämtar kaffe åt sin Bjuppie.
Det vore vackert.