Hockey i Cubs Country

Hey Chicago, what do you say?
Så heter det i sången som oavbrutet ekat i Windy City sedan midnatt igår.
Och nej, den handlar inte om Blackhawks.
Det är en av de bärande raderna i baseboll-laget Cubs otroligt smittande kampsång.
”They’re singing
Go, Cubs, Go!
Go, Cubs Go!
Hey, Chicago, what do you say?
The Cubs are gonna win today”
Så varför kommer jag dragande med den inför en go’ liten match i United Center?
För att jag kan garantera att trudelutten kommer sätta sin prägel även på det här mötet mellan hockeylagen Blackhawks och Avalanche.
Cubs dramatiska dramatiska Game 7-seger i World Series igår är det största som hänt i Chicago – alla kategorier – och hela jättestaden skälver fortfarande i ohämmad eufori.
Fatta, de har väntat på den här triumfen i 108 – hundraåtta! – år.
Som jag konstaterat tidigare:
Sett i det perspektivet är Maple Leafs rena rama moderna dynastin.
Så allt som händer nu – inklusive denna showdown på Madison Avenue – är enkom en fortsättning på festen och för Hawks är det bara att koppla upp sig mot den allmänna feelgood-atmosfären och köra.
Eller…hey Chicago, what do you say?
• • •
Personligen är jag glad över att få se The Madhouse on Madison igen – no matter what.
Här har bloggen upplevt många högtidsstunder.
Men det var ett tag sen nu. Jag har inte varit här sedan Hawks säkrade den tredje av den moderna storhetserans Stanley Cup-titlar 15 juni 2015.
Då var det också good times in Chi-Town – om än inte på samma nivå som nu.
Riktigt samma drag ska vi kanske inte förvänta oss en vanlig serielunkstorsdag, men det pågående ruset borgar för att det blir bra tryck i nationalsångsvrålet nu också.
• • •
Scenerna ute på stan igår var oförglömliga.
Jag ramlade ut från ”min” bar direkt efter avgörandet och jag skojar inte – det larmade omedelbart av biltutor över hela downtown.
Det är så vackert det där – rentav gripande – när en hel stad förenas i den sortens lycka.
• • •
Hawks ska inte vara lika bra som för två säsonger sedan heller.
Ska, skriver jag.

För trots de brister expertisen – med firma Sophmore Slump & One-Two Punch bland de ivrigaste – tycker sig kunnat peka på har de inlett mycket förtroendeingivande och är med i toppen av västra konferensen.
Det är tidigt ännu, ja, men den gamla sanningen gäller fortfarande:
Så länge de har sin core av mästare intakt, så länge Corey Crawford är keeper och så länge coach Q står i båset kan man aldrig, aldrig räkna bort Chicago Blackhawks.
• • •
Det gick dock sådär när jag blev uppringd av Aftonbladet-tv för snabbrapport från segerfesten på Michigan Avenue i natt.
Hallå, Bjurstöm var namnet…
• • •
Avalanche har jag ärligt talat inte sett mycket av ännu, egentligen inte mer än sekvenser när Landeskog och Söderberg – framförallt de första veckorna – pangade in mål.
Intrycket är dock att de spelat helt okej och förtjänar sin plats i främre delen av klungan.
Eller?
• • •
En detalj som i alla fall ett tag – helt oväntat – fungerade sämre för Hawks än produktiviteten på Chicagos arbetsplatser den här festveckan var penalty kill.
– Ja, jag har aldrig varit med om något liknande och eftersom jag spelar mycket i sådana lägen tog jag det personligt, berättade Yellbear Hjalmarsson häromdagen.
– Men dels vann vi ändå, dels har det blivit bättre nu. Så det är sån stor grej ändå.
Nej, men visst är det där – hur något som ett lag bevisligen kan som Beethoven kunde ett klaviatur plötsligt slutar klaffa – ett av den här sportens ljuvliga mysterier?
• • •
Jaha, nu får jag höra att Cubs de facto kommer hit och ska ut på isen och visa upp sin trofé.
Vilket satans liv det kommer bli.
• • •
Jag glömmer från gång till gång, men blir nu påmind hur lugubert det känns att resa västerut och se tidiga östkustmatcherna börja tidigare än de ska.
Men det är rätt trevligt också, att sitta här och få uppdateringar från NYC och DC och Buffalo fast den lokala klockan inte hunnit bli så mycket.
Man kanske borde bo här?
Ja, vore det inte för de skoningslösa vintrarna skulle underbara Chi-Town definitivt vara ett av de mest lockande alternativen.
• • •
Imorrn ska ska Cubs ha sin parad i downtown och den väntas bli en de största folkfesterna USA någonsin sett.
Kul.
Utom för oss som bor på hotell längs Michigan Avenue och måste ta oss till O’Hare för att kunna flyga hem.
Personalen har redan förvarnat om att det kan bli totalt kaos och att jag, som har en flight vid 17, bör sitta i en taxi redan tio på förmiddagen.
– Om det nu alls går att komma härifrån. Allt kommer vara avspärrat, upplyste receptionisten i eftermiddags.
Vojne, vojne.
Enklast vore förstås att stanna till lördag, men då missar jag Oilers förmiddagsvärmning i Brooklyn och så kan vi inte ha det, inte när jag redan missat besöket på Garden.
• • •
De måste sluta servera glass på NHL:s pressläktare.
I likhet med Oscar Wilde kan jag nämligen motstå allt utom frestelser, så fortsätter de på den här vägen slutar det i katastrof för Biffen.
• • •
På jumbotronen i The Madhouse en kvart innan värmningen:
Yellbear och Kryckan sitter, lätt förlägna, i en skinnsoffa och pratar kaffe och mode.
Något otippat.
• • •
Bäckis spräcker sin målnolla.
Det var på tiden, jag har längtat efter att få ringa honom.
I och för sig vet jag redan vad han kommer säga – ”Jo, det är kul att bidra med ett mål ibland” – men ändå.
Hockeysäsongen är inte riktigt igång förrän man hört det där gävlemålet live.
• • •
Krockar sånär med Matt Duchene när jag promenerar mot presshissarna.
Han ser arg ut.
• • •
Kul att Claesson får chansen med Senators mot Canucks.
Själv ser jag väldigt mycket fram emot att få uppleva Hawks-backen Gustav Forsling live för första gången.
• • •
Den egenartat gulaktiga belysningen i United är intakt.
Det ser nästan ut som att de spelar i en annan dimension – eller en annan tidsera, när det inte gick att pressa så många watt ur lamporna – på Madison Avenue.
Konstigt.
Men det ska vara så.
• • •
Träffar en kollega som jag är vagt bekant med sedan World Cup och han utbrister direkt:
– Var det inte du som kom sist i vår fantasy-liga?
Morsning korsning.
• • •
Svenska Fans-duon Viberg och Ullbrand är i Brooklyn och ser Islanders-Flyers ikväll.
– Vi har Islanders Gris-Olle bakom oss, suckar Emil på twitter.
Ja, han finns i många versioner i Brooklyn.
• • •
Som jag förstått saken kallas Dennis Rasmussen ”Rasse” av sina svenska lagkamrater.
Coolt.
Bara han inte ÄR rasse…
• • •
Hey bloggläsare, what do you say?
Ska vi ta och kolla lite hockey nu?
Ja, det tycker Bjurstöm att vi gör.