Serielunk deluxe

Vi lunka, vi lunka, vi lunka, vi lunka…
Finns det inte en debil barnsång som går så?
Jo, efter den ännu mer svagsinta ”På en gris till Paris” och ”Min sol går åter upp” – ingen Grammy-contender, det heller – tror jag det var första trudelutten jag tvingades öva in när jag som elvaåring försökte lära mig spela trumpet.
Eller blandar jag ihop ungdomens pekoral med Bellmans ”Lunka vi såsmåningom”?
Kanske – men den lärde jag mig definitivt aldrig på trumpet.
Hm.
Well, i vilket fall är det vad vi gör i NHL när sena november är som allra mörkast och avståndet till vårens happenings känns lika oändligt som avståndet till avlägsna galaxer.
Vi lunkar och lunkar och lunkar.
Den ena till synes ovidkommande matchen avlöser den andra tills allt flyter samman i en enda grå gegga av icing och offside och ett random mål här och där och bara med ansträngning går en kväll att skilja från en annan i närminnet.
Låter det trist?

Det kan det vara, vissa av matcherna den här tiden på året är genuint osexiga.
Men även denna slentrian-trall har ett syfte och en poäng. Framförallt skulle höjdpunkterna längre fram inte vara höjdpunkter om vi inte först hade gått igenom det här. Jag menar, hur exalterande vore slutspelet om det började efter två månader?
Så let’s embrace the serielunk, we would be nothing without it.
Ikväll är Carolina Hurricanes, med alla sina svenskar, på besök på ett regnigt Manhattan och vem vet – det här KAN vara kvällen vi väntat på.
• • •
Trumpeten, undrar ni, vad hände med den?
Min dröm om att bli Borlänges Louis Armstrong förverkligades aldrig, jag la desillusionerad av efter ett enda läsår.
Det gjorde för ont i läpparna att blåsa ”På en gris till Paris ” hela dagarna, jag hatade att hålla på med den äckliga saliv-ventilen och jag blev kallad Tut-Bjurre av elaka kompisar på Tångringsskolan, salig i åminnelse.
• • •
Dock är risken överhängande att det kommer att se ut precis som mot Ottawa i förrgår.
Även Hurricanes är numer tajta som Joey Ramones stuprörsjeans och vet hur man täpper till den neutrala zonen och och drar ner tempot och därmed vrider vapnet ur händerna på snabba attack-lag som Rangers.
Överhuvudtaget börjar spelet i NHL efter snart två månader blir mer tillknäppt, snävt och defensivt välorganiserat.
Det är en sak sen att ställa till med offensiva shownummer i oktober, en annan att göra det när motståndarnas strukturer satt sig och utrymmet börjar krympa och tiden försvinner.
Vad gör man då när man är ett som Rangers? Hur svarar man, hur spelar man?
– Bra frågor, säger Rick Nash, en av få stars som deltar i den optional skate Badtofflan beordrat under förmiddagen.
– Om jag visste skulle vi inte behöva ställa dem. Men jag vet inte och det gör ingen annan heller.
Det låter kanske inte så lovande för Tobias Pettersson, Gris-Olle och de andra Blueshirts-fansen…
• • •
Det har varit en rent biblisk late-in-november-dag på Manhattan, med ihållande regn och knappt en strimma av det som kallas dagsljus.
Jag kommer alltid att tänka på ”Blade Runner” och ”Seven” – två sant oförglömliga filmer – såna gånger. Undergången känns nära förestående när regnet smattrar i den den stumma skogen av paraplyer på trottoarerna på 34:e gatan.
Men det är med den här sortens dagar som med serielunken.
Den varma vinden i håret under en båttur på East River i solnedgången en julikväll vore inte lika magisk utan vetskapen att det kan vara så här också.
• • •
– Släpper dom in vem som helst nuförtiden, skrockar Viktor Stålberg när han ser bloggen i gästernas omklädningrum efter morgonvärmningen.
Man kan undra.
Men jag har i alla fall inte tvingats flytta från New York…häpp!
Nä, nu ska vi vara snälla.
Det här är Stålbergs första besök i New York sedan han lämnade stan för södern i somras och efter en middag med Zuccarello igår kväll ser han fram emot att få gå upp mot sina kompisar i Rangers.
– Såklart. Och det är alltid kul att komma till New York och spela, säger han när han vant sig vid att vilka som helst får trampa omkring i de fina salongerna.
• • •
På förekommen anledning vill jag bara ha sagt det väl för fan inte ska behöva vara så svårt att ställa sig i en rulltrappa utan att få det att se ut som det gäller att gå på lina över Grand Canyon.
• • •
Vi kommer bli intimt bekanta med Hurricanes på Manhattan den här veckan.
De är här ikväll. Sedan åker de till Boston imorrn – och återvänder hit för matiné på lördag.
Spelschemat rymmer sina avvikelser…
• • •
Det blir inte lättare för Rangers att försöka vinna på sedvanligt sätt om överraskande skyttekungen Grabner inte kan spela.
Han kände sig tydligen hängig i morse, var inte här på skejten och är ett game time-beslut.
• • •
Victor Rasks fina form består.
De enda svenskar som i dagsläget gjort mer poäng är Bäckis och Alex Wennberg – och den enda som pangat in fler mål är Mojo Johansson.
– Jodå, det har gått okej. Men jag tycker att jag kunnat spela ännu bättre, säger han.
Den unge masen är aldrig helt nöjd och naturligtvis:

Det är just därför det går så bra.
• • •
En timme före matchstart lämnar jag alltid pressrummet och tar mig upp till min stol på pressläktaren.
Då pumpar de highlights från senaste omgångarna på jättejumbotronen och vi blir påminda om att det i vissa lokala tv-sändningar sitter kommentatorer som går upp i fruktansvärt gäll och ful falsett när hemmalaget gör mål.
Kan inte det förbjudas?
• • •
Personligen tycker jag de mer hängivna Rangers-fansens besatthet i Adam Clendening – som de förälskade sig i under försäsongen – är snudd på nutty, men nu är jag böjd att hålla med dem om att det är förbryllande att Badtofflan vägrar ändra nånting alls i backbesättningen samtidigt som han skyfflar om i kedjorna som en black jack-dealer i Las Vegas blandar kortlekar.
• • •
Stålberg har de senaset veckorna hittat en ny radarpartner i Joakim Nordström.
De gör lite mini-succé med Jay McClement i Hurricanes fjärdekedja.
– Det har gått väldigt bra, kemin är perfekt. Vi borde fått lite mer utdelning bara, jag tycker vi förtjänar det, säger Viktor.
Jocke från Tyresö håller med.
– Det är enkelt och roligt att spela med Stålberg. Han är så jäkla snabb på rören, menar han.
Blågul brotherhood i all sin prakt.
• • •
Nyheter som den fasansfulla från Brasilien idag väcker särskild olust i ligor som den här, där alla är ute och flyger precis hela tiden.
Ingen vill inte ens tänka på att sådant kan hända.
• • •
Det är Garden of Dreams-vecka just nu, vilket innebär att horder av barn – varav många är eller har varit svårt sjuka – deltar i olika sorts ceremonier före och under matcherna.
Bland annat blir det ceremoniell puckdrop och i skadade kaptenen Jordan Staals frånvaro får Victor Rask ta hand om den sortens syssla.
– Va? Jag? Jaha, säger han och ser för några ögonblick lite nervös ut när Canes PR-chef kommer med det beskedet.
Det är inte för att få sola sig i strålkastarskenet Rasken från Leksand börjat spela hockey…
• • •
Det är väldigt mycket matcher ikväll igen.
Ni hjälper mig i spåret, va?
• • •
Tråkig nog har Eddie Läck ådragit sig en hjärnskakning och är kvar hemma i Raleigh, så jag har inga nya taco-anekdoter att återge.
• • •
OK, då lunkar vi vidare då.
Rangers mot Canes.
Låt det bli underhållande.