Hockey Night in Brooklyn, del 2

NY ISLANDERS – DETROIT 1-1 (Period 1)
• • •
Ja, sämre söndagsunderhållning har man ju definitivt varit med om.

Wings agerar med oväntat bett och oväntad skärpa, i synnerhet för att vara mitt inne i en back-to-back-giv, och Islanders har i alla fall några sekvenser när de blottar vassa huggtänder i offensiv zon.

Det hade jag inte riktigt räknat med och därför är jag glad nu.
• • •
Jodå, Nielsen får redan i första reklampausen både jumbotronhyllning och jublande ovationer från läktarsektionerna – och dansken är uppenbart rörd när han reser sig upp i båset och boxar lite mot hjärtat.
Fint.
• • •
Om Tomas Tatar inte varit lika kall som en vakuumförpackad krabba i frysdisken på ICA i Tranås hade Wings kunnat skaffa sig tidigt kommando, för redan efter någon minut ser Zäta medelst en enastående passning till att friställa sin slovakiske kompis, men nä.
Krabban skjuter rakt i benskydden på Halak.
• • •
Dansken tackar sedermera för de gamla fansens jubel genom att i en snabb kontring slå en grym räkmacka – späckad med majonäs – till Mike Green, som i sin tur dunkar in ett av de snyggare direktskott jag sett i år.
• • •
Just ja, Ken Holland tyckte det var en begåvad idé att signa Steve Ott i somras.
Så nu får man – till skillnad från under de goda åren, när den sortens töntar inte hade en chans i helvete att få uppträda i den ärevördiga rödvita tröjan – se en massa skit när man går på Red Wings-matcher.
I den här perren ger han sig på John Tavares och sen slåss han med Travis Hamonic.
Jag blir fan illa berörd.
• • •
Ursäkta, men vad i hela brooklynska hipster-skägget sysslar Mrazek med när Anders Lee föser in 1-0 i tom kasse?
Den tjeckiske keepern är i det läget lika långt ur position som det där malaysiska flygplanet som försvann.
• • •
Det börjar med en icing, efter sju sekunder.
Alltid lika uppmuntrande.
• • •
De spelar för många tomma stolar ikväll, Isles och Red Wings.
Det krävs tydligen mer än tre segrar för att hockeyfansen från Long Island ska sluta tvivla på sina hjältar.
• • •
Kassaste trenden i NHL i år:
Långrandiga versioner av nationalsångerna.
Det ylas och wailas och tramsas i hall efter hall, i match efter match.
Kan ingen följa exemplet i Canadien Tire Center i Ottawa?
Där går det fan undan.
• • •
Saknaden efter Varpu och hennes finska lakrits – det är sån jag är beroende av Hek; vanlig lakrits kan jag gå till Sockerbit i West Village och köpa kubikvis av – dämpas något av det faktum att jag har en hel bänkrad på den provisoriska pressläktaren för mig själv ikväll.
Vid den sitter jag och känner mig ungefär som Tony Montana i ”Scarface” när han eliminerat alla konkurrenter och äger världen.