Hockeyfest i solen

Solen bränner från en himmel som är helt blå, tills några tunna molnstrimmor stävar in under eftermiddagen.
Palmkronorna rasslar lojt i en mjuk vind.
Några fyrmanskanoter, anförda av hojtande gastar i fören, stånkar förbi i kanalen mellan Convention Center och Harbour Island.
Poolen nedanför hotellbalkongen glittrar medan två paranta damer med paraplydrinkar på de små borden intill vänder sig i sin solstolar.
Och när the locals börjar samlas kring borden vid den öppna tikibaren mitt i stan i solnedgången ekar skrattsalvorna snart mellan husfasaderna
Yeah, bloggen har landat i ett av NHL:s verkliga paradis.
Tampa.
Det är precis vad som behövs när det i mitten av december blivit kallt och regnigt och blåsigt och rått i New York (det behövs ännu mer i januari-februari, men det får vi återkomma till…).
I huvudsak ska jag också sitta och skratta i den där tikibaren , samt göra några intervjuer, men några matcher i arenan min partner in podcast-crime Youngblood Ekeliw kallar Kyrkan – alltså Amalie Arena – kommer jag hinna med.
Häng med.
Jag lovar att dela med mig av lite floridianskt solsken.
• • •
Det är Vancouver Canucks som gästar västra Florida ikväll – och därmed befinner sig längre hemifrån än vad som nästan är möjligt utan att lämna kontinenten (och det vore ju dumt, mitt under pågående säsong…)
– De är alltid kul att möta dem. Tvillingarna är ju med, säger en uppspelt Vigge Hedman efter en hyggligt intensiv morgonvärmning.
Danne Sedin replikerar direkt när han får fellow örnsköldsvikshjältens uttalanden återgivet:
– Det tycker inte vi. Han är för bra…
I vilket fall bör det kunna bli en bra match – åtminstone för att vara inter conference-duell.
Båda lagen är i akut behov av poäng och kommer gissningsvis ge det så kallade järnet kvällen lång.
• • •
Jag hade rena rama Steve Martin-upplevelsen i ”Raka Spåret till Chicago” på planet ner igår.
Redan vid gaten på JFK noterade jag en saftig bit som inte kunde sluta prata med personalen och tänkte ”bara han inte sitter bredvid mig”.
Men självklart – när vi fick kliva ombord vaggade han raka vägen fram och klämde ner sig i sätet intill mitt.
Sedan satt han och babblade oavbrutet, visade bilder i telefonen – I kid you not! – och knuffade mig hårt i axeln varje gång han drog ett dåligt skämt.
Jag är för väluppfostrad för att invända i sina lägen, jag bara sitter och ler, men tro mig – jag ville slita mitt hår och skrika högt och det krävdes åtskilliga glas rött för att låta bli.
• • •
Det är inget skämt att Bolts behöver vinna. De har de facto förlorat fem av de senaste sex matcherna och ligger plötsligt under strecket – för vad vad som måste vara första gången på fem år,
Det är svårt att förstå. Det är ju i praktiken samma lag som varit glödhet contender säsong efter säsong och vi VET ju hur bra de egentligen kan spela.
– Det vet vi också och kanske är det problemet, resonerar Strålle, vi behöver jobba mer och inte tro att det ska gå av sig självt.
Nej, att tro det brukar inte vara klokare än att tro att man kan klappa aligatorerna som mellan varven ligger och slöar i dikena i den här stan.
• • •
Jag satt själv i den där solnedgången i skrattsalvorna runt tikibaren igår och just då gick det att gå med på att ingen kanske behöver skriva några arga protestsånger om mitt liv.
Sedan, när det blev lite – men bara lite! – svalare lommade jag vidare till sportbaren Champion’s på Marriott-hotellet.
Där befann sig även bröderna Sedin, visade det sig.
– Det låter ju lovande, skrockar Vigge och Strålle i kör när jag berättar.
Well, de var – till skillnad från andra…– bara där för att äta, så förhoppningar om att de ska åka omkring med betongkeps kommer definitivt inte infrias.
• • •
Många skrattade högljutt när jag i Sportbladets SHL-bilaga i höstas tippade att Leksand skulle vinna SM-
Idag nollade de serieledande Frölunda hemma i vackra Tegera.
I’m just saying…
• • •
Medan Tampa som lag haft det lite besvärlig har Vigge Hedman för egen del varit desto mer formidabel.
Hans säsongsstart skulle kunna beskrivas som NHL-karriärens hittills bästa.
Tycker jag.
Men pansarkryssaren från Fäbodvägen fnyser avvärjande.
– Äh, jag vet inte. Det har blivit mer poäng än vanligt men annars tycker jag inte att det gått särskilt bra.
Sedan tittar han till vänster, där Strålle sitter och fäpplar med nån tejpbit, och utbrister:
– Men nu är ju min parhäst tillbaka, så nu kanske det blir lite mer ordning.
• • •
Det är verkligen långt från Vancouver till Tampa.
4184 kilometer, närmare bestämt – fågelvägen.
Bara till Fort Lauderdale – där de spelar på lördag – är det längre. 4490 kilometer får den som vill ta sig ända dit från British Columbia-metropolen tillryggalägga.
Det hindrar inte att det, som alltid när kanadensiska lag är ute och åker, kryllar av fans och autografjägare runt spelarbussen utanför hoteller i downtown Tampa under eftermiddagen.
Häpnadsväckande.
• • •
Jag står bakom självaste Scotty Bowman i kön till en pressbuffé som hade fått Eken att gå ner i spagat och plötsligt kommer en ung kivinna fram och presenterar sig för den legendariske gamle coachen:
– Du kommer nog inte ihåg mig, men jag är Chris Chelios dotter.
Hon är nu all grown up och har fått jobb som videoreporter åt Lightning.
Scott hälsar förstås vänligt, men ser ut som att han inte kan förstå att spelare han nyss förde befäl över kan ha så vuxna barn.
• • •
Ja, förlåt för utebliven slutrapport i tisdags.
Det var en massa referat som skulle skrivas när jag kom från Brooklyn och sedan glömde jag bort det.
Men slutrapport slutschablott.
När läste ni senast en rolig sådan?
Energin tar slut när krutröken lagt sig och de riktiga bloggrapporterna är levererade.
Så precis som NHL-caocherna som funderar på att sluta med morning skates överväger jag att helt sluta med slutrapporter.
• • •
När en Sedin – jag tror det är Henrik – frågar varför jag är här svarar jag, lätt lögnaktigt, att jag ju missade dem i Newark i tisdags och måste ta igen det på något vis.
– Stackars dig, du fick offra dig och flyga hit…men du åker inte till Winnipeg och ser oss, flinar han.
Nej, man får inte vara dum.
• • •
– Jag tycker det går rätt segt för egen del, sa Erik Karlsson när bloggen pratade honom för några dagar sedan.
Därefter gick han ut och pumpade in sju poäng på två matcher – och ryckte åt sig stor ledning både i backarnas och svenskarnas poängliga.
Vilken satans superstar han är, den lille kanaljen från Landsbro.
• • •
Loui Eriksson har inte bara vant sig Canucks spelsystem och börjat spruta in mål för sitt nya lag de senaste veckorna.
Han och familjen har just flyttat in i nytt hus och börjat uppskatta sin vackra hemstad också.
Det är bara en sak:
– Det regnar väldigt mycket, säger han och ser lite förskräckt ut.
Jo, he he, det gör ju det.
På samma sätt som det är kallt i Antarktis…
• • •
Att Vigge är indragen i en intern Victor-kamp med Rask, Arvidsson och Stålberg har inte undgått honom.
– Nej visst, ler han, man ska heta Victor (eller Viktor med K) i år.
Sedan konstaterar han att det är särskilt underhållande att Carolina-Viktor satt tre av sina sju mål på Henke Lundqvist.
– Ja, man kan ju bara tänka sig…tävlingsinriktade Henke spelar och så kommer det en göteborgare och gör en massa mål. Det enda som skulle kunna vara värre är väl om Erik gjorde det.
For sure.
Då skulle sms:n aldrig sluta regna in i Lundqvists telefon.
• • •
Nu blir Tobias Pettersson kanske gramse, men jag skulle vilja hävda att det so far varit extremt bra nivå på domarna i NHL i år.
• • •
Loui säger att det var tungt att det tog 14 matcher innan han gjorde sitt första mål för Canucks, men där överdriver han.
Han satte ju en grann balja redan i första matchen.
I eget mål, visserligen, när det var avvaktande utvisning och Miller hade lämnat kassen.
– Det målet, ja…otroligt. I första matchen och allt. Nu vann vi ju så det gick att stå ut med, men om vi förlorat med 1-0 hade det inte varit kul. Om jag fått höra om det i omklädningsrummet? Precis efter var det en del…
Det kan man vilt föreställa sig.
• • •
Åker hotellhiss med Ryan Miller under eftermiddagen.
Han är lång och smal.
• • •
Bland det trevligaste med att komma till Tampa är att man får träffa DN-Sven – som mycket klokt bosatt sig på Harbour Island och lever att till synes magiskt liv.
Han har sett alla Bolts hemmamatcher och tycker att de flesta underpresterat i år.
– Men Brayden Point har varit väldigt bra, heter det.
Där har Sven en – häpp – poäng.
• • •
Som traditionen bjuder frågar jag Strålle om han hört nån ny, bra dödsmetal på slutet.
Då tittar Vigge – som mest är inne på Svensktoppen – upp och hojtar:
– Spliknot! Korn!
Well, de är inte precis nya, men vi tackar för insatsen.
• • •
Jag ställde mig förstås upp och gjorde vågen hemma i vardagsrummet när jag i förrgår såg att Detroit Red Wings själva lanserat hashtaggen ”VoteZetterberg” på Twitter.
Magiskt.
Vi är många, många som kommer hörsamma den anmaningen.
Nu gäller det bara att få Hästpolo-Gustav att visa lita solidaritet med sin kapten och retweeta.
Jag har sms:at honom upprepade gånger i frågan…
• • •
Strålle ryckte mest på axlarna som svar på musikfrågan och mumlade nåt om Metallicas nya.
Men den är ju inget bra.
• • •
OK, nu viker vi ner parasollerna i västra Florida och tittar på lite hockey.