En historisk kväll i DC

Upprymdheten.
De vibrerande förväntningarna .
Ivern.
Den höga pulsen.
Pirret i solar plexus.
Det är först när det om vårarna drar ihop sig till stora avgöranden vi brukar få uppleva, och skriva om, den sortens fenomen.
Men inte i år.
Inte i Washington.
Här spelas det redan 5 januari herrens år 2017 en grundseriematch som genererar playoff-artad upphetsning och feber.
Columbus Blue Jackets kan ju skriva historia i gamla betongbunkern Verizon Center i natt.
Om de slår Washington Capitals bärgar de sjuttonde raka vinsten och tangerar längsta segersviten i NHL:s 100-åriga historia, fullbordad av Mario Lemieux och hans vänner i Pittsburgh Penguins säsongen 1992-1993.
De inblandade spelarna och ledarna försöka utåt tona ner magnituden av den potentiella triumfen, men var försäkrad:
Om det sjuder i oss som tittar dånar det vulkaniskt i Wenny Wennberg och de andra stjärnorna från centrala Ohio som faktiskt ska delta i dramat.
Generationer av hockeykrigare går genom hela NHL-karriärer utan att få chanser som den här och den kommer nästan garanterat aldrig igen.
Så om de nånsin de samlar sig till tidernas grundserieframträdande är det ikväll.
Därav:
Upprymdheten.
De vibrerande förväntningarna .
Ivern.
Den höga pulsen.
Pirret i solar plexus.
• • •
Åker Acela-tåget från New York under förmiddagen och som alla som följt bloggen några år vet brukar jag efter de resorna kunna rapportera om spännande kändisspaningar.
En gång satt självaste Cameron Diaz tvärs över gången, en annan hånglade Ed Burns med hustrun Christy Turlington i några säten snett bakom.
Men idag är inte ens Alan Alda – som nuförtiden inte verkar göra annat än åka tåg mellan New York och Washington – med.
Det överhuvudet tomt och öde i kupén, i praktiken behöver konduktören bara klippa biljetter åt mig, ett par paranta tanter och en mager, skakig affärsman som tydligen var ute på galej på Manhattan igår kväll för redan innan vi passerat Newark har han beställt in en bloody mary.
Har folk inte fattat vad för happening som äger rum i huvudstadens Chinatown i afton?
Lallare!
• • •
Efter år av mer eller mindre lönlösa grundserieframgångar känns det som att Washington Capitals, med all sin fruktade firepower, haft lite svårt att motivera sig för den vanliga lunken den här hösten.
Men jag lovar:
Det har de inte i omgång 38.
Isabelle Khurshudyan på Washington Post berättade igår att det första hemmaspelarna gjorde när de kom in i omklädningsrummet efter sudden-vinsten mot Toronto i tisdags var att ta reda på om Columbus samma kväll hade slagit Edmonton hemma i Nationwide.
Med andra ord:
De vill oerhört gärna – ja, så gärna som de inte velat någonting sedan de mötte Pittsburgh i våras – bli de som klipper av divisionskonkurrentens gloriösa svit.
– Ja, det kommer vara så otroligt roligt när vi gör det, myser Andre Burakovsky.
Ni hör.
Det är inget annat än en slutspelsmatch mitt i grundserien som ska avgöras.
• • •
Det här är bloggen första besök i Verizon-bunkern för säsongen – om vi bortser från World Cup-preludierna i september, när beramade Team Europe gav Tre Kronor en lektion världen borde dragit mer långtgående slutsatser av.
Då var det så tryckande hett och fuktigt att Big Papa Wennerholm nästan upplöstes i gaser när vi rörde oss utomhus.
Det är det inte idag, om man säger så. Det snöar och blåser svinkallt och promenaden från hotellet på Massachusetts Avenue till Verizon hade varit en utmaning även för karaktären Leo DiCaprio spelar i ”The Revenant”.
Men det gör inget.
Inte en sån här kväll.
• • •
Eftersom utsikterna att jag ska slippa höra om det från någon annan – till exempel John J, kommentatorsspårets långvarigaste stammis – är lika med noll komma noll är det lika bra jag avfyrar de bevingade orden själv:
”Det går åt helvete”.
Så genialiskt sammanfattade jag ju Columbus Blue Jackets chanser i bloggens stora säsongstips i oktober.
Morsning korsning och dumstrut väldig som en egyptisk pyramid på min hjässa.
Men jag trodde verkligen inte att manskapet GM Kekälänien mobiliserat i skuggan av Nationwide-kanonerna hade den här potentialen och ännu mindre trodde jag på coach Tårtan.
Fan, han och hans stil och hans idéer dödförklarades ju en gång för alla efter fiaskot med USA i World Cup.
Men han har, mycket imponerande, ömsat skinn mitt i steget och, måhända influerad av kompisen Mike Sullivan i Pittsburgh, anammat en helt ny stil, både taktiskt och filosofiskt.
Därför går det inte alls åt helvete och jag är glad att jag hade fel,
Men dumstruten sitter där..
• • •
Det finns potential för fler jubileum än CBJ:s eventuella fullbordande av en rekordsvit.
Slår Bäckis två målgivande passningar når han milstolpen 500 assist också.
Förvånas icke om det sker.
Han har en angenäm vana att göra stora saker varje gång bloggen tar sig till hans hemstad.
• • •
Apropå Kekäläinen hade Jarkko – bloggens och poddens blåvite sidekick monumentale – en lysande, exklusiv intervju med honom i bladet idag.
Läs!
• • •
Oh, spännande med allt plötsligt trejd-surr kring Gabriel Landeskog.
Hoppas han hamnar hos en contendern – och att den contendern huserar på östkusten.
Jag har sett alldeles för lite av vår tuffaste old school-elev på senare år.
• • •
Både Barry Melrose och den förträfflige Scott Burnside från ESPN rör sig i kulisserna halvannan timme före första nedsläpp.
Då vet man att det är stora grejor på gång.
Man vet också att det kommer bli svårt för bloggen att gå direkt hem till hotellet och lägga sig efter avslutat värv…
• • •
Jag hade haft mer exklusivt att rapportera i det här introt om Blue Jackets, som brukligt, hållit en morning skate i morse.
Men Tårtan har i praktiken avskaffat de övningarna.
Även ”på roaden”, som alla svenska NHL:ers säger.
– Ja, vi brukar stanna och softa på hotellet på förmiddagarna istället. Det är bättre, då spar man energi tills den verkligen behövs, förklarade Wild Bill Karlsson på telefon för några dagar sedan
Med facit i hand är det inte alldeles lätt att argumentera mot, men även om vi uppskattar sovmorgnarna blir det lite tristare för oss murvlar.
• • •
Äter en rejäl laddning kokta grönsaker i ligans mest beryktade pressloungen under eftermiddagen.
Efter en kalifornisk variant av Montezumas Hämnd blir fan själv religiös, håll jag på att säga.
• • •
Två svenskar var med Pittsburgh och fullbordade tidernas längsta segersvit för 24 år sedan.
Kjell och Ulf Samuelsson.
Nu får två unga landsmän chansen att upprepa bedriften.
Alex ”Wenny” Wennberg och William ”Wild Bill” Karlsson.
De hör båda till den frapperande raden av rungande utropstecken i Columbus, men framförallt imponerar ju Wennberg.
Han har stött för säsongens stora svenska genombrott i världens bästa liga och är såväl solid förstecenter som själva motorn i universums mest mördande powerplay.
Det ska bli fruktansvärt roligt att se honom.
• • •
Ha ha, fanimig om inte gästerna gör en Kanada och låter Capitals värma ensamma ett par minuter.
• • •
Fakta:
Sju av spelarna i Blue Jackets – inklusive de båda svenskarna – var inte ens födda när Pittsburgh vann sina sjutton raka matcher.
• • •
Sitter på den främre pressläktarraden ikväll och vem har jag framför mig om inte legendariska Arga Tanten – hon som av högst oklara skäl alltid blänger surt på bloggens utsände.
Hon har en svart old school-jersey utan namn på ryggen ikväll.
Då är det allvar, tror jag det betyder och tar därför betäckning.
• • •
Blue Jackets är verkligen inte vana vid den uppmärksamhet de får just nu och man kunde ju tro att Tårtan skulle morra ilsket i riktning mot media, men inte alls.
– Jag tror, säger han, att det här kan förbereda vårt unga lag för vad som väntar om vi går till slutspel. Vi får lite erfarenhet av hur det är att bli exponerad och få strålkastarsken riktad mot sig. Jag gillar det.
Han är smart, den där Tårtan…
• • •
Mojo Johansson ser inspirerad ut på värmningen.
Kom ihåg var ni läste det först.
• • •
OK, here we go.
På menyn:
History in the making.