Gyllene vardag på Manhattan

Livet går, brukar jag som en förnumstig Uppsala-akademiker hävda, ut på att bekämpa vardagens outhärdliga gråhet.
Det enahanda, alldagliga, platta, torra, trista och själsdödande måste ständigt hållas på avstånd i en enveten jakt på nya, euforiska kickar.
Faktum är att hela min tillvaro är formad efter den devisen.
Det är för att jag inte står ut med vardag jag skriver, bor i USA och aldrig haft vad som brukar kallas ett hederligt arbete.
Men samtidigt:
Ibland är det skönt när det blir just vardag igen, när invanda rutiner och välbekant lunk tar vid efter långvariga utflykter i overkligheten.
Som nu.
Efter julresor och mellandagskoma och nyårsraketer och friluftsövningar i både Toronto och St. Louis ska New York Rangers och Buffalo Sabres spelas en helt vanlig hockeymatch på Madison Square Garden.
Mycket lite, för att inte säga ingenting, tyder på att den kommer bli särdeles minnesvärd, men ändå.

Det känns tryggt och behagligt och rentav uppiggande att få vara med om en sådan slentriankväll mitt i grundserieschemat igen.
Jag hoppas någon där ute känner likadant och sitter taggad i den svenska natten, inloggad på Disqus för att kunna hamra spåret fullt med synpunkter.
• • •
The king’s gone, but he’s not forgotten…
Nä, ännu dröjer det länge, länge innan vi behöver sjunga klassiska Neil Young-serenader om den svenske kungen på Manhattan.
Men avståndet till den dagen kan utökas om Henke undviker att släppa in första eller andra skottet under kvällens mini-comeback på Garden.
Som lokal media påpekar idag har han, av olika anledningar, haft en olycklig förmåga att släppa in tidiga mål i de senaste månadernas matcher.
– Jag vet, suckar han i en intervju med New York Post, senast hade jag ett par bra träningar under bältet och kände mig redo och så hände det igen. Direkt. Inte en bra känsla. Jag vet inte hur jag ska förklara, men det har varit olika nästan varje gång och jag försöker att inte överanalysera för mycket.
Tillfälligheter är kanske ordet, men likafullt.
De inledande minuterna är osedvanligt viktiga för Blueshirts-keepern i aftonens dans.
• • •
Idag har det överhuvudtaget varit en utmaning att strida mot vardagens outhärdliga gråhet.
Regn, blåst, kyla och och ogenomträngligt dis, som taget direkt ur ”Blade Runner”, kan förmörka den mest jovialiska av själar,
Men then again.
Det är i New York det är regnigt, blåsigt, kallt och disigt – inte i Alvesta.
Så jag ler ändå.
• • •
Som framgick i det stora grundserietipset trodde jag att det this was the year för Buffalo.
Så här skrev herr experten:
”Nu är väntan äntligen över för de plågade Buffalo-fansen. I år häver sig Sabres upp genom hierarkin och snor en slutspelsplats – på bekostnad av antingen Detroit eller Boston. Det verkar jag vara rätt ensam om att tro, men jag känner mig likafullt förvissad. Några unga juveler, allra främst Jack Eichel och Sam Reinhart, är med en NHL-säsong under bältet av allt att döma redo att explodera, free agent-signingen Kyle Okposo ger förstakedjan gifttänder den inte haft förut och Dimitri Kulikov kan nästan bli för Rasmus Ristolainen vad Anton Strålman är för Victor Hedman. Jag är också övertygad om att Robin Lehner, den största svenska råtalangen mellan två stolpar på den här sidan Henrik Lundqvist, förr eller senare får ett stort genombrott och slipper han skador som den som spolierade 2015-2016-given kan det mycket väl vara dags nu”
Men tyvärr.
Motorn har återigen hackat betänkligt, vilket en frustrerad Alexander Nilsson skrev ingående om på Svenska Fans häromdagen, och när vi nu kliver in i ett nytt år parkerar de i botten av östra tabellen igen.
Dags att sparka Dan Bylsma, tycker Nilsson, och kanske är det så.
Verktygen finns och laget borde verkligen prestera på en helt annan nivå.
• • •
När hissen upp till pressläktaren går långsamt – och det gör den ofta – finns det en genväg upp via de reguljära rulltrapporna. Man bara smyger ut genom en hemlig dörr och är plötsligt i entréhallen.
Om det då är mindre än timme kvar till matchstart får man trängas med ”vanliga” åskådare och så blir det idag.
En upplevelse.
En Gris-Olle i hemmajersey blåser oavbrutet i en visselpipa och en svensk som tycks ha ölat upp sig duktigt under eftermiddagen säger med en nick mot yours truly att ”kolla den där, det skulle nästan kunna vara Per Bjurman”.
Hm.
• • •
Med Henke i kassen är det givet att det blir svensk målvaktsmatch när Rangers möter Sabres, de har ju inget annat än blågula keepers
Ikväll är det Anders Nilsson – King Kong kallad i den här bloggen – som går upp mot the superstar från Tribeca.
Kul, vad jag kan minnas har jag aldrig sett honom live tidigare.
Men beslutet känns ändå lite underligt.
Robin Lehner är aldrig bättre än när han får chansen att läxa upp sin gamle läromästare.
• • •
Ikväll, hemma mot Toronto, spelar Bäckis fram till minst två mål och når milstolpen 500 assist.
Jag bara känner det på mig.
• • •
Riktigt varifrån jag fått smeknamnet ”King Kong” vet jag inte. Jag fick för mig att Nilsson kallades så i Luleå, men det har indignerade LHF-fans korrigerat i mail vid åtskilliga tillfällen.
Det innebär emellertid inte att jag slutar använda det, förstås.
Ett smeknamn kan uppstå på så många sätt…
• • •
Kommentatorsspåret hade i många år en inhouse Sabres-konnässör med signaturen Kometen; jag tror till och med han gjorde en John J och vann titeln ”Årets kommentator” ett år.
Nu var det länge sedan vi hörde av honom och såna här kvällar är han genuint saknad.
• • •
Så kanadensarna försöker psyka snälla svenskar inför JVM-semin.
Klart de gör – och nu är det upp till snälla svenskar att skita fullständigt i det.
• • •
Jag hade sett fram emot att få följa, och prata med, Johan Larsson – det bästa Gotland gett världen sedan Di Sma Under Jårdi – ikväll.
Han är en osedvanligt godmodig och trevlig fyr och har ju dessutom varit bättre än nånsin tidigare,
Men fy fan, han slet sönder både armbåge och handled, vilket låter fruktansvärt smärtsamt, i Boston förra veckan och ser ut att missa resten av säsongen.
Bloggens djupt kända sympatier framförs härmed.
• • •
Rangers saknar alltjämt tre av sina bästa forwards – Nash, Buchnevich och Mika – och nu verkar har Pumpan ha åkt på en hjärnskakning också.
Att de likafullt vunnit tre raka och fortfarande är med i racet i toppen av Metropolitan får ses som en bedrift.
• • •
John J, dånar kanonerna i Nationwide för sextonde raka ikväll?
I så fall har de chansen att tangera alla tiders rekord i Washington på torsdag och då är det väl nästan så bloggen måste ut och röra på sig…
• • •
Okej, nu gör vi ett nytt försök att bekämpa vardagen – med lite vardag.