Hey ho, let’s go

Det var självaste Tårtan som, bara häromdagen, sa det.
Nu börjar det verkligt svåra.
Nu, när halva serien är avklarad och det ändå känns som en omöjlig evighet innan det verkligt roliga börjar, krävs en särskild sorts karaktär och mental fasthet för att hålla modet styvt och fortsätta prestera på tillbörligt hög nivå.
– Man tycker man spelat så länge. Sen tittar man i spelschemat och ser att grundserien pågår i ytterligare tre månader. Det kan kännas tungt och tröstlöst, förklarade centrala Ohios rehabiliterade Kapten Ahab.
– Men just då är det som allra viktigast att bita ihop och fortsätta spela sin bästa hockey. Poängen betyder lika mycket nu som i början av april. Verkliga proffs vet det och kan hantera situationen. Det är det som gör dem till proffs.
Det är lika för oss som följer det trollbindande skådespelet i National Hockey League från andra sidan plexiglaset.
Från mitten av januari till slutet av februari är det verkligen en långsam marsch genom mörkret.
Tabellen har satt sig, rörelserna är små och tar tid och enskilda matcher kan kännas om inte meningslösa så i alla fall renons på spänning och nerv och verkliga konsekvenser.
Men det är fortfarande världens bästa hockeyspelare som går i clinch i högkvalitativa dueller, resultaten HAR betydelse och vårens ystra dans vore ingenting om den inte ägde rum på den bastanta grundseriegrund som byggs just nu.
Så även vi får ta oss samman, frigöra oss från illusionen att det på något viss skulle tråkigt att titta på gudomliga artister och vara tacksamma över att vi får följa även den underbara resans förmenta transportsträckor.
Och lyckligtvis är det bloggens del inte alls svårt att jabba upp rent seriestartsbesläktad pepp så här i starten av the never-ending winter lull, för det råkar vara fredagkväll på Manhattan, det pånyttfödda Toronto Maple Leafs är i stan och Madison Square Garden lyser förföriskt i den gaslågeblå skymningen.
Så låt oss skita i det inbillade januari-februari-spöket och säga som Joey gör i Ramones-klassikern de fantastiskt nog aldrig slutar veva på idrottsarenorna i New York:
Hey ho, let’s go.
• • •
Det är en solbränd samling hockeyarbetare som tar emot i Rangers omklädningsrum efter dagens morgonvärmning.
De har ju just betat av sin bye-week – den fem dagar långa ledighet som varje lag i enlighet med senaste kollektivavtalet från och med i år åtnjuter vid skilda tillfällen under vintern – och lejonparten av truppen tillbringade den förstås på varma breddgrader.
Inklusive Henke Lundqvist
– Ja, jag var nere i Florida en sväng. Skönt? Ja, jag tänker inte klaga över lite ledighet, kluckar han i sitt spatiösa hörn.
– Lite udda är det förstås att plötsligt vara på semester och sen komma tillbaka och ha back-to-back-matcher direkt. Men i långa loppet kommer vi ha nytta av såna här breaks mitt i grundserien.
Indeed.
Alla är ju inte spring chickens längre!
• • •
Om de som befinner sig i Rangers, Torontos och för all del Columbus avundsvärda situation grimaserar lite lätt inför utmaningen som väntar innan den exalterande spurten i mars kan man ju bara föreställa sig hur det är för boysen i praktiskt taget avsågade Colorado.
De borde sitta och citera Pär Lagerkvist i Pepsi Center hela dagar,
”Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen”
Men nä.
När jag pratade med kapten Landeskog efter den sällsynta segern mot Islanders förra veckan var han just den typ av proffs Tårtan hyllar.
Så här sa han:
– Det är trots allt inte svårt att motivera sig för matcher i NHL. Det är världens bästa liga och vi som spelar i den har fantastiska jobb. När man bara förlorar och förlorar kan det ändå kännas väldigt jobbigt, visst. Men man får försöka fokusera på glädjen till sporten istället. Och det är ändå mer än halva säsongen kvar, det går inte att sitta här och hänga läpp
Så ska det fan låta.
• • •
En Nylander på Gardens is igen…

Det var ett tag sedan.
Men är man Michaels son är man antagligen predestinerad att förr snarare än senare spela hockey i the woooorld’s most famous arena och här har vi William nu – ett knappt decennium efter farsans sista vals som blåskjorta.
Coolt, tycker jag.
Och han med.
– Ja, man hängde ju mycket här som liten och sprang omkring i omklädningsrummet och tyckte allt var häftigt. Och det är ju rent allmänt en väldigt speciell arena, så mycket har hänt här, säger han när vi efter morning skate ses i en gästkabyss ockuperad av en sällsynt månghövdad mediaflock.
Ja, Elvis och Frank Sinatra och Påven har alla uppträtt under det vackra cirkustaket – och pappa Nylander har gjort några jävligt snygga mål.
• • •
Det finns slagsmål och det finns slagsmål.
De uppgjorda varianterna, som utkämpas av två marginellt begåvade klappträn som slåss av samma anledning som clowner druttar på arslet i cirkusmanegen, är pinsamma styggelser som tack och lov börjat sorteras bort ur NHL-menyn.
Men ibland ryker the real talent ihop för att känslorna kokar över och proppskåpet exploderar.
Det var vad som hände när väldige Vigge Hedman svingade som en uppretad Badou Jack mot Marcus Foligno i Amalie i går kväll och eventuella pacifister i läsekretsen får ursäkta, men det var härligt upphetsande.
• • •
Allra coolast med Lill-Nyllets besök i New York är att han går upp mot Henke Lundqvist.
Som framgår av den här lilla skrivelsen från i förmiddags är det inte första gången.
Men vid förra tillfället de stod öga mot öga var William nio bast och pepprade skott mot Henke på den provisoriska landhockeybanan på garageuppfarten utanför familjen Nylanders slottsliknande hus i fabulösa Greenwich, Connecticut.
Nu möts de i NHL.
Som Rangers-keepern säger:
– Det ger lite perspektiv….
• • •
Idag är det en reporter som, sedan han kom tillbaka från lunchen, suttit och rapat ljudligt i Gardens pressrum hela dagen.
Kalla mig sipp, men det tycker jag är lika ohyfsat som att gå omkring och prutta helt ogenerat.
Skärpning i drängstugan, för faen.
• • •
Quickie Fast hör till de få i hemmalaget utan bye week-bränna.
För han tillbringade den korta ledigheten – i Sverige.
– Ja, jag hann hem till gamla svedala. Det var ett möte jag behövde ha. Men jag gör inte om det. Det var kallt och man blir lite omtumlad av tidsomställning, säger han med en plågad min.
Ja, vid min gud.
Mig tar det en dryg vecka och att bli normal – så normal jag nu överhuvudtaget blir – när jag flyger över Atlanten om somrarna.
Om jag skulle åka fram och tillbaka inom loppet av tre dygn skulle jag känna mig som Stu i ”The Hangover” till nästa Thanksgiving.
• • •
Igår kväll kom han hem till mig i östra Midtown och bjöd på juicy bbq till Predators-matchen och jodå – The Royal Oak frälser Garden med sin närvaro ikväll också.
Men inte nog med det.
Cosmo Kramer från Hörnett i Ångermanland – också känd under artistnamnet Jonta Lindquist – har kvällen till ära flugit in från södra Kalifornien och begår sin säkerligen yviga, högljudda och allmänt spektakulära debut på vår glamorösa pressläktare.
Det är med andra ord de blågula blogg-sidekickarnas veritabla Mardi Gras!
• • •
Det är andra gången på en vecka jag har privilegiet att se Maple Leafs live – de ställde ju till med trettondagsmassaker i Newark förra fredagen – och återigen slås jag av den nya pondus och närvaro hela klubben utstrålar under sina roadtrips.
Det syns, och känns, på hur de intar isen för en intensiv morning skate, på hur Old School Lou och Shanny rör sig på läktarna, på coach Babcocks hållning under presskonferensen utanför omklädningsrummet och på respekten the traveling mediauppbåd som åkt med från Big Smoke visar alla inblandade.
En ny era har inletts i skuggan av det mäktiga lönnlövet, så är det bara.
• • •
Det kommer bli känslosamma preludier innan kvällens övningar.
Steven McDonald – polisen som sånär sköts till döds i tjänsten 1986, paralyserades och hamnade i rullstol för resten av livet och sedan blivit känd för sitt mod, sin kämpaglöd och sin fantastiska tro på kärlek och förlåtelse – dog oväntat i en hjärtinfart tidigare i veckan och han var inte bara en så stor hjälte för hela New York att tusen och åter tusen slöt upp för att visa sin respekt vid begravningen i fullsatta St. Patrick’s Cathedral på femte avenyn i förmiddags.
Mer än något annat var han hardcore Rangers-fan och gav namn åt det ”Extra Effort”-pris han, alltid till dånande ovationer, delade ut till en särskild favoritspelare innan sista grundseriematchen för säsongen på Garden.
Så ikväll tänker klubben i hans hjärta hylla honom grundligt.
Redan under värmningen kommer hemmaspelarna uppträda i tröjor med siffran 104 – numret på McDonalds polisbricka – och sedan, innan första nedsläpp, väntar ceremonier jag gissar att vi får svälja hårt för att ta oss genom
• • •
Om jag inte har något att säga om att Ovetjkin i förrgår nådde milstolpen 1000 poäng?
Jo, visst.

Det var en happening som bara vidimerade att The Great Eight är en av de största hockeyattraktioner som någonsin existerat.
Punkt.
• • •
Här är listan på alla som mottagit Steven McDonalds Extra Effort Award – för att de gått ”Above and beyond the call of duty both on and off the ice”.
1988: Jan Erixon.
1989: Tony Granato
1990: John Vanbiesbrouck och Kelly Kisio.
1991: Jan Erixon.
1992: Adam Graves.
1993: Adam Graves.
1994: Adam Graves.
1995: Mark Messier.
1996: Mark Messier.
1997: Brian Leetch.
1998: Wayne Gretzky.
1999: Adam Graves.
2000: Adam Graves.
2001: Sandy McCarthy.
2002: Sandy McCarthy.
2003: Matthew Barnaby.
2004: Jed Ortmeyer.
2005: Ingen säsong, ej utdelat.
2006: Henrik Lundqvist.
2007: Jed Ortmeyer.
2008: Brandon Dubinsky.
2009: Ryan Callahan.
2010: Ryan Callahan.
2011: Brandon Prust.
2012: Ryan Callahan.
2013: Ryan Callahan.
2014: Mats Zuccarello.
2015: Cam Talbot.
2016: Mats Zuccarello.
• • •
Jag är inte den som ägnar mig åt alltför ingående studier av, eller utlåtanden om, andras anatomi, för…ja, well.
Men fan alltså:
Lill-Nyllet har byggt muskler som värsta Popeye och är en riktigt bitig biff nu.
• • •
Han var pigg som Pommac under de matcher han hann spela innan ryggen kroknade, så det är väldigt roligt att Buchnevich joinar den likaledes skadefrie Rick Nash i en comeback i den här matchen.
Såna hockeyspelare ska man tacka the sweet lord att man får se.
Personligen blir jag dock ännu gladare av att se Mika Zibanejad tillbaka på isen under förmiddagsträningen.
Han spelar inte ikväll, och inte heller mot Montreal imorrn, men kan komma att återvända mot Dallas på tisdag.
How swede it is, som rubriksättarna på New York Post uttrycker det varje gång en svensk ska hyllas.
• • •
Även Auston Matthews påstår att han är exalterad över att få begå sin Garden-debut, men ser inte mer upphetsad ut när han gör det än en genomsnittlig kund på Pressbyrån som ber att få ett paket Marlboro.
Alltså, alla ska vara som de är, men nog vore det lite skoj om det nån gång kändes som att Torontos frälsare tycker det är roligt att…tja, vara Auston Matthews?
• • •
Upplyser Eken om att han i Cosmo Kramer från Hörnett faktiskt har en överman i grenen glupskhet.
Då blir Eken arg.
– Vad ska jag då vara känd för i bloggen, rasar han.
Nu tänker de dinera ihop i pressloungen och det låter som en nästan lika omistlig tilldragelse som matchen vi ska se.
Att de sällan serverar människovärdig föda i den här hallen bekymrar inte herrarna.
– Jag är ett djur, säger Kramer.
Tell me about it…
• • •
I merparten av de sju matcher som avgörs ikväll kommer någon att ha knäckande otur – och aldrig glömma att det skedde fredag den trettonde.
• • •
Jag säger det igen:
Hey ho, let’s go.
Nu ska vi se på den bästa hockey som spelas på den här planeten.