Nyårssoaré i NHL, del 7

MINNESOTA – COLUMBUS 1-4 (Period 2)
• • •
Det här blir ju bara bättre och bättre.
Eller i alla fall roligare och roligare.
Det är så intensivt att strukturerna tidvis liksom kollapsar och ersätts av av vildsint satsning och nu-trampar-jag-genom-sargen-desperation.
Slikt får vi vanligtvis bara uppleva när luften är full av klorofyll, men denna edge gör nästan ännu mer gott i svarta vinternatten.
• • •
John Moore, by the way, klarade sig efter omständigheterna okej.
Han ådrog sig en hjärnskakning och det är ju illa nog, men rygg och nacke klarade sig och fick lämna sjukhuset under tidiga kvällen.
• • •
Fast det där sena Seth Jones-målet var ju lite onödigt, i alla fall för oss som ser detta för dramatiken och spänningen.
Nu hänger Wilds svit i julgranens sista barr (se det krystade försöket att undvika den uttjatade ”sköra tråden”…) medan Tårtan i princip har femtonde triumfen under bältet.
• • •
Det är upplyftande att se Bacon Brodin på isen.
Han uppträder med ett fenomenalt självförtroende i alla situationer.
• • •
Liemannen ger sig inte.
När blott fyra timmar av Dödens År kommer nyheten att han tagit även William Christopher, känd som Father Mulcahy i ”MASH”.
• • •
Om Wild kan samla sig till tidernas jävla urladdning, så kanske…men nä, det här är nog över.