Ankorna på Broadway

Ingenting – absolut ingenting – är omöjligt.
Allt kan tammefan hända.
Det är verkligen inte över förrän den feta damen tar ton.
Den sanningen blev vi grundligt påminda om under söndagens overkliga Super Bowl.
Att dra paralleller till hockey för att förklara vad som inträffade när New England Patriots under andra halvlek kom tillbaka från 28-3-underläge och till slut vann på övertid går egentligen inte eftersom sporternas förutsättningar är så olika, men det var ungefärligen jämförbart med att de legat under med 6-0 inför tredje i en Game 7 i Stanley Cup-finalen och till slut ändå vunnit i sudden.
Det kunde inte ske, men skedde ändå och jag kan inte erinra mig att jag nånsin sett något liknande.
Så, igen:
Allt kan alltid hända – i synnerhet under de allra största ögonblicken.
Riktigt vad vi ska använda den lärdomen till inför ännu en öst-mot-väst-match i New York City i början av februari kan man möjligen undra, men tja, det är sport och inget är helt givet en sådan här kväll heller.
Det är ändå en skön tanke att ha med sig när de släpper pucken igen och igen och igen…
• • •
Jaha, nu ryker det NHL-coacher nästan lika ofta som Department of Player Safety tar befängda beslut.
Idag fick Claude Julien, efter tio år, packa kartongen och lämna coach-rummet i TD Garden.
Man höjer på ögonbrynen, milt uttryckt.
Ja, det kärvar för Boston för tredje säsongen i rad och risken för ännu ett missat playoff är stor, men det beror ju inte på den förträfflige Julien.

Det är the higher ups – firma Sweeney & Neely – som förstört truppen och gjort hans jobb exceptionellt mycket svårare.
Men den 56-årige keruben från Blind River i Kanada behöver inte gråta, han slipper ur en besvärlig situation och kommer kunna vraka och välja bland feta erbjudanden framöver.
Som flera andra påpekat under dagen är han till och med så eftertraktad att lag som ännu inte sparkat sin coach kan komma att göra det för att få knyta till sig CJ.
Tampa Bay Lightning är ett lag som comes to mind, Philadelphia Flyers ett annat och Vancouver Canucks ett tredje.
• • •
Chef Herbertsson har flugit hem – och det har, till sist, även Bussen; jag tror de satt på samma plan hem över det stora havet den gångna natten.
Så inte nog med att jag får gå och hämta mitt eget kaffe ikväll.
Spisen hemma i östra Midtown står tom och tyst och övergiven igen.
Det är en tragedi.
• • •
Vi har ankor från andra sidan kontinenten på besök i Garden ikväll och som blågul observatör sätter man sig därmed lite rakare upp i stolen.
Ducks kan mycket väl vara det lag som har den allra bästa uppsättningen svenskar just nu.
Rocket Ricky Rakell är vår överlägset giftigaste målskytt, Jakob Silfverberg har aldrig haft en bättre grundserie och Hampus Lindholm – till och från hopblandad med Sportbladet-redaktören Hampus Hagman i den här bloggen; jag ber om ursäkt i förhand om jag får nya hjärnsläpp! – hör till den yttersta eliten backar; smart och rörlig och kvick och samtidigt enastående defensivt.
Washington kan konkurrera och möjligen Nashville, men nä – det är nog det just nu hetaste svensklaget vi ser här och nu.
• • •
Sting?
Jag säger ingenting så har jag ingenting sagt…
• • •
Det var en minst sagt livlig Super Bowl-fest på Duke’s på tredje avenyn – och den fortsatte sedan onödigt länge på en brandmansbar som råkar ligga precis i mitt kvarter.
Frågan är hur det var hemma hos Henke Lundqvist.
Han skulle, berättade han efter matinén mot Flames, bjuda hem hela laget på middag lagom till The Big Game.
Man kan gissa att åtminstone Kevin Hayes röjde så det riste i de exklusiva ramarna på de lundqvistska väggarna, för han kommer från Boston och uppges ha rört sig i Patriots-jersey före och efter värmningen i morse.
Utförligare rapport följer, hoppas jag.
• • •
Ducks var ju här i mitten av oktober också, i Brooklyn – för nästan fyra månader sedan och herregud, hur har det hunnit gå mycket tid sedan dess? – men då hade inte Rocket och Lindholm skrivit på sina nya kontrakt ännu så då….ja, jag vet inte vad det är jag vill säga med det, men så var det.
• • •
Jag är en fredlig natur och kan bli lite förskräckt av graden av vrede i de leden, men det blir allt lättare att förstå Flyers-fansens upprördhet över hur coach Hakstol hanterar de yngre spelarna.
Hur kan Ghost sitta på pressläktaren match efter match – och ett klappträ som Andy McDonald få mest speltid av alla?
Det är ju direkt förnuftsvidrigt.
• • •
Det verkar inte bättre än att en högstämd gitarrist ska framföra nationalsången på Garden ikväll.
Jag tvingas i alla fall trängas med en sån, med det musiker kallar ”case” på ryggen, i hissen upp till pressrummet tre timmar före showtime.
Man kan tappa sugen för mindre…
• • •
Ikväll spelas elva matcher, imorrn en enda, på torsdag elva igen – och på fredag två.
NHL:s schemaläggare borde gå på en kurs i ämnet jämnvikt.
• • •
Vi får återkomma med de kittlande detaljerna, men här är en liten teaser:
Om en dryg månad åker jag och Youngblood Ekeliw, på en roadtrip och kommer se sex matcher ihop.
Då blir det åka av i blogg och podcast, det törs jag lova!
• • • 
OK, ready to go?
Kom ihåg:
Ingenting är omöjligt.