Live from Nashville

Okej, ett tredje hallå från Nashville på fyra dygn.
Hallå!
Nu börjar kraften sina, fantasin tryta och det ständiga flabbandet på Robert’s West World om kvällarna ta ut sin rätt.
Så när Edmonton Oilers denna sena eftermiddag går upp mot the hockey boys from Dixieland kan det hända att bloggen blir mer kortfattad än normalt.
Men hey, vi testar och ser vad som händer.
• • •
Joho, det blev en juicy steak med smålänningarna på The Palm igår kväll.
Sedan såg vi några bardiskar också, hörde ett koppel Johnny Cash-klassiker och stampade stövlarna i ett och annat dansgolv.
Jag fyller snart 50 och är egentligen ingen turneringslirare, om jag nånsin varit.
Men när det är kul så är det kul, då går det inte att gå hem, och det var länge sedan jag skrattade så mycket som de här dagarna.
Nashville forever.
• • •
Att älska hockey och veta att man snart ska få se Connor McDavid spela är som att älska opera och veta att man snart ska få höra Jussi Björling sjunga.
Han är en gudomlig begåvning vars sort vi bara ser en gång per generation, har i ett slag gjort Edmonton till ett relevant lag och ska ha Hart Trophy i sommar – i synnerhet om Hart Trophy fortfarande är ett pris till den som betyder allra mest för sitt lag.
Som Wayne Gretzky beskrev det i LA för några veckor sedan:
– Varje gång han rör pucken säger jag åt mig själv: ”Pay attention”.
Fast för det mest behöver man inte påminna sig
The attention kommer av sig själv, så att säga.
Som när han blåste som ett kärnvapenbestyckat jaktflygplan över isen de där första, oförglömliga bytena mot Tre Kronor i World Cup i ACC i höstas.
Det är och förblir den mest förstummande hockey jag bevittnat.
Riktigt lika skoj lär det inte bli idag.
Men man kan väl få drömma lite.
• • •
Roligast igår kväll:
Vi trängdes med en flock Caps-supportrar på Robert’s och en av dem hade, något säreget, namnet Erskine på ryggen.
Det hade Svenska Fans-Viberg mycket svårt att acceptera och till slut blev det så här.

Man måste ju säga ifrån när galenskapen blir för stor.
• • •
Predators fullbordar sin fyra matcher långa homestand med den här eftermiddagsföreställningen och mja, jag gissar att det här blir helgens tuffaste uppgift.
De spelade för ett dygn sedan och får ta sig an ett utvilat Edmonton suget på revansch efter uddamålsförlust mot Capitals i fredags.
Mycket svårt.
Fast Mister Late February, Filip ”Flipper” Forsberg kommer säkert att bränna av några blixtkanoner i motståndarkassen.
Det är ju vad han gör.
• • •
Det mest omtalade haket i SoBro – som de kallar området runt södra Broadway, har jag lärt mig nu – är ju Tootsie’s.
Det är som ett honky tonksens eget Spy Bar.
Men för att komma in där måste man, i alla fall under helgerna, stå i kö och att köa för att komma in på en honky tonk tycker jag är som att sätta på sig frack för att köpa en grillad med bröd.
Så jag föredrar Robert’s några dörrar norröver.
Där hamnade jag redan under första besöket i Music City, med brustet hjärta och Virtanen som travel companion, sommaren 1997.
Då var det här fortfarande en sömnig håla, utan blänkande skyskrapor, utan hockeylag och utan särskilt många turister.
Men Robert’s låg där det fortfarande ligger och konceptet är detsamma idag som då.
De kränger öl, fräser burgare på en öppen stekhäll i baren, säljer boots (!) uppställda på hyllor ppå väggarna och har eminenta countryband på scenen närmast entrén.
• • •
Det är lite jobbigt nu, för de där som fortfarande menar att Zlatan är överskattad….
• • •
Capitals flög direkt till New York efter matchen igår och har ledigt idag, så en inte alltför avancerad gissning är att även de hade en yster Saturday Night.
Särskilt som coach Trotz stannade i sin gamla hemstad.
Det vet jag bestämt för jag såg honom på The Palm igår kväll.
• • •
Allra coolast med en himmelsk talang som McDavid är ju att han får hela omgivningen att lyfta också.
Förträfflige Oscar Klefbom, till exempel.
Han är ju plötsligt en av Sveriges bästa backar och en av beståndsdelarna i det som allt tydligare är en av de största generationsväxlingarna i den svenska NHL-historien.
Och redan när bloggen träffade den gladlynte värmlänningen i Brooklyn pratade om hur utvecklande det är att spela med de allra, allra bästa.
– Bara att träna med Connor gör mig bättre. Varje dag, hette det.
Häftigt.
• • •
Två timmar före game time, när bara jag och några vaktmästare befinner oss i arenan, flyger en liten fågel genom Bridgestone Arena.
Det är så man vet att ett hockeylag börjar bli en succé.
Till och med de lokala talgoxarna vill se matcherna.
• • •
Man får alltid med sig en och annan sång när man lämnar Nashville, nån som sätter sig på hjärnan och vägrar släppa greppet.
Den här gången verkar det vara Faron Youngs underbara ”Live Fast, Love Hard, Die Young”.
Det suveräna bandet på Robert’s har spelat den varje kväll och jag sitter nu och kan inte sluta nynna på den.
Ja, det är nästan som för Viberg och ”PB är ett jävla svin”.
• • •
Ser några Oilers-stjärnor vandra i den milda förmiddagssolen bakom hotellet och påminns om att hockeyspelare inte kan vara ute och gå utan en pappmugg kaffe i ena handen.
• • •
Det är nog kört för Dallas efter dagens 3-6-torsk mot Bruins.
Tyvärr.
De skulle ju spela final i sommar, påstod en dumstrut till bloggare innan säsongen.
• • •
Ikväll blir det absolut – hundraprocentigt, definitivt – lugnt.
The CEO of Everything får locka med vad han vill – jag ska hänga på hotellrummet, beställa room service och se Oscar-galan från Hollywood.
”La La Land” kommer sopa rent och egentligen har jag inget emot det, det är en makalös film, men det vore fint om ”Hell or High Water”, ”Moonlight” och ”Jackie” också premieras på något vis.
• • •
Har inte sett enda enda Oilers-jersey ute på stan och bara några få knattar står uppradade vid gästernas spelargång strax innan värmningen.
Är det inte feber och hysteri bland fansen i Alberta-metropolen?
Det trodde jag – och då borde ju en weekend i Nashville vara en big time lockelse.
• • •
Tänk att påssjuka åter brutit ut i NHL.
Kan spelarna sluta hålla på och pussas så mycket?
• • •
Huruvida vi får se Youngblood Adam Larsson idag är fortfarande oklart.
Game time decision, meddelar staben av ledare som för 24 timmar satt här intill oss på pressläktaren och gäspade.
• • •
Avslöjande:
Svenska Fans-Viberg älskar Smokie.
– De är lika bra som Springsteen, påstår token.
Att säga det till mig är som att säga till honom att Andy McDonald är lika bra som Kimmo Timonen.
• • •
Harry Zolnierczyk är inte min favorit i hemmalaget.
När jag först gick fram till Flipper i omklädningsrummet för att ställa ett par frågor efter matchen igår brölade han surt:
– English! English!
Otrevligt!
• • •
Kaffet smakar osedvanligt bra idag.
• • •
Däremot gillar jag Zolnierczyks kedjekamrat Vernon Fiddler.
En man som heter så ska givetvis spela i Nashville.
• • •
Njae, det här blev väl inte så kortfattat?
Bra jobbat, sega Bjuppie!
Och nu kör vi.
Predators mot Oilers.
Det ska kunna bli en hit.