Matinélördag i korresoffan

Här är ytterligare ett faktum av den där kan-det-verkligen-stämma-sorten:
Det har gått snart sex år sedan Boston Bruins och Vancouver Canucks möttes i Stanley Cup-finalen.
Jag ska inte säga att det ”känns som igår”, för det gör det ju inte, men sex år?
Nä.
Omöjligt.
Det är både den mest emotionella och – utan konkurrens – konstigaste av de tio finalserier jag följt här borta.
Knallhårda, svinjämna, målsnåla holmgångar i Rogers Arena i Vancouver följdes gång på gång av regelrätta blowouts i TD Garden i Boston, där Canucks-keepern Roberto Luongo inte kunde stoppa ens en badboll – och så slutade allt med att björnarna nollade canuckerna i en Game 7 i västra Kanada, varpå Canucks-fansen försökte bränna ner sin egen hemstad.
Det är inte så jättemånga kvar sedan dess, i någotdera lagen: I B’s Chara, Bergeron, Marchand Krejci och Rask (back-up åt enorme Tim Thomas den gången) – och i Canucks bröderna Sedin, Edler, Burrows och Hansen.
Likafullt kokar bad blood fortfarande i de bägge klubbarnas relation. Framförallt tycks Canucks aldrig kunna stilla sin hunger efter revansch för vad man såg som ett orättfärdigt nederlag.
Därför finns det goda möjligheter att dagens matiné i Gaaaaden i Bostons North End blir ett sevärt drama.
Så min rekommendation lyder:
Se den.
• • •
Att stiga rakt upp ur sängen och sitta här och försöka vara spirituell – vilket man med min exotiska tidsrytm tvingas till när det är tidiga helgmatcher – är inte det allra enklaste, så introt blir i kortaste laget.
Men jag sitter parkerad i korresoffan hela eftermiddagen och följer det som händer både i Boston, Ottawa, Philadelphia, Dallas och Nashville.
Iakttagelser och trams följer i poster i pauserna,