The Mowgli & Baloo Roadtrip 2017, del 22 (*Ekeliw-rapport)

CAROLINA – NY ISLANDERS 2-3 (Slut,OT)
• • •
Som utlovat:
Slutrapport från Jonte Ekeliw.
• • •
Det här såg definitivt ut att vara Carolinas match.
Klart spelövertag, välförtjänt 2–0-ledning halvvägs in i drabbningen och full kontroll på händelserna.
Dominansen var så tydlig att det efter hand började dyka upp arga meddelanden från min Islanders-polare Pippi**, som inte var nöjd med någonting.
”De är ju pinsamt loja i natt! DEN utvisningen som Tavares tar…”
Men så vände plötsligt allting på några ynka minuter.
Gästerna reducerade och kvitterade blixtsnabbt i slutet av den andra perioden, var det tveklöst spelförande laget i tredje – och i sudden death avgjorde förstås (just det) John Tavares, som utsågs till matchens bäste spelare.
Blytungt för Hurricanes, som inte har det lätt just nu. Bjurre har redan varit inne på den skrala publiksiffran (8 707 landade den på, sämre än Frölundas hemmasnitt) och laget är numera helt borträknat från slutspelsstriden.
Positivt var ju i alla fall Lucas Wallmarks fina hemmadebut – första NHL-poängen fixad och inblandad i flera heta lägen.
– Han är en bra spelare. Han kommer definitivt att spela mot Minnesota på torsdag också, slår coachen Bill Peters fast på presskonferensen efteråt.
* * *
Själv jublade jag inte direkt över Tavares avgörande…
Islanders vändning innebär att de tar över den sista wild card-platsen i öst från Toronto, som åkte på en storförlust mot Panthers nere i Florida.
Desto gladare blev jag i bilen på vägen tillbaka till hotellet, när det stod klart att Victor Hedman hade sudden-avgjort för Tampa Bay i Ottawa. Men Islanders är alltså fortfarande före…
Vilka som möts i Amalie Arena på torsdag? Tampa Bay och Toronto.
Extremt viktig match och jag har redan föreslagit för Bjurman att vi ska styra ner mot solen igen (men så blir det inte förstås).
* * *
Man kan ju inte annat än älska Josh Ho-Sang!
Åtta matcher in i sin NHL-karriär är New York-talangen redan en superprofil.
Han dribblar oavbrutet, gör mål (tre stycken till antalet hittills) och firar som att han lever sig in i en JVM-final.
Både jag och Bjurre garvar till på pressläktaren när Ho-Sang elegant snärtar in 1–2-reduceringen och hysteriskt jublar genom att gå ner på knä och maniskt vifta med näven i luften.
Dessutom står han för två assist i segern, bland annat till Tavares avgörande.
Egentligen skulle killen ha draftats mycket tidigare i förstarundan 2014 än som nummer 28. Josh har alltid varit ett upphaussat löfte, men också hela tiden anklagats för att ha attitydproblem (kolla in den här kontroversiella målgesten i en juniormatch till exempel).
Han försov sig under Islanders camp förra säsongen, tvingades straffträna i arenans trapphus och skickades hem till Kanada några timmar senare. Och det har, överkänsligt nog, rivits upp starka känslor i hockeyvärlden efter snubbens beslut att lira i nummer 66 – som bara ett fåtal spelare ”vågat” bära i NHL sedan Mario Lemieux tackade för sig.
Men kör din grej, Ho-Sang! Otroligt underhållande spelare.
* * *
Efter att ha varit på plats och sett Tampas enorma tennisplan till jumbotron är det inte lika överväldigande att bevittna Carolinas motsvarighet.
Den ser ut som en köks-tv i jämförelse…
Det är så pass att man får sitta och kisa från pressläktaren för att uppfatta reprisbilderna (i-landsproblem).
Nej, då tror jag nästan att Lindab Arena i Ängelholm har en större mediakub faktiskt.
* * *
Slutrapportens obligatoriska ”göra bort sig”-episod:
(Inte så allvarlig den här gången dock, vill jag först påpeka. Mowgli börjar bättra sig.)
När vi ska hoppa ur taxin efter att ha kommit fram till sportbaren Carolina Ale House för att se Rangers-Tampa i måndags… går det sådär.
Jag fumlar med bildörren och lyckas inte öppna den, vilket ju inte alls borde kunna vara ett problem. Till slut ger jag upp, hoppar ut på Bjurmans sida och får skämmas.
Säg så här, jag ska aldrig mer klaga på att Randy Carlyle – i ett avsnitt av Road to Winter Classic för ett par år sedan – inte begrep hur man hanterar en brödrost…
* * *
Apropå vårt besök på Carolina Ale House:
När vi beställer en varsin Yuengling Lager blir båda leggade av servitören.
– Det här har aldrig hänt mig förut, kvittrar Biffen och ler brett.
Jag unnar honom den fina lilla stunden.
* * *
Joakim Nordström hade inför kvällens match bara gjort fyra mål den här säsongen och Elias Lindholm sex.
Men det märktes inte när de fick varsitt läge att nypa till i slottet.
Båda tryckte dit pucken STENHÅRT i chanslöse Thomas Greiss gubbhörn – och det var rena rama Patrik Laine-kvaliteten på de handledsavsluten faktiskt.
För att använda en gammal hockeyklyscha – passa inte, SKJUT!
* * *
På vägen upp hit till Raleigh lyssnar vi en hel del på radio.
Bjurman, som den gamle stjärnrecensent han är, måste förstås få sitt musikbehov stillat i form av att ratta in lite outlaw country och Bruce Springsteen då och då.
Annars blir det nästan uteslutande NHL Network på kanalplats 91 – Steven Stamkos nummer, ingen slump.
Där kan det diskuteras i två timmar om vem som är årets ”comeback player” i ligan (namn som Sergei Bobrovski, Peter Budaj och Michael Grabner lyfts fram) eller ägnas en hel eftermiddag åt Florida Panthers talangbank (20 minuters snack enbart om Luleå-backen Linus Nässéns utvecklingskurva till exempel).
Bjurman garvar nästan åt nörderiet och vänder sig mot mig:
– Det här gillar du, va?
Är jorden rund? Har Nikita Kucherov ett bra direktskott? Ja, NHL Network är klockren underhållning mil efter mil på Interstate 95!
* * *
Till höger om oss på pressläktaren i kväll satt för övrigt en smart murvel.
Han hade en tom, stor vattenflaska med sig, som han fyllde med Pepsi genom att hämta tre burkar från kylen vid pressfikat.
Rutin.
* * *
Carolina Hurricanes är kanske inte det mest klassiska laget, men de har ju faktiskt vunnit Stanley Cup en gång i tiden – och det är de noga med att visa upp överallt i PNC Arena.
I den långa gången till pressläktaren är väggarna närmast överfulla av tavlor med bilder från cupsuccén 2006: Eric Staal, Rod Brind’Amour, Justin ”Mr Game 7” Williams, Eric Cole, Cory Stillman, Frantisek Kaberle, Niclas Wallin…
Men den här organisationen hade ju tidigare sin hemvist i en helt annan stad och det framgår också tydligt i korridorerna (lagfoton, idolkort, gamla matchtröjor…).
Det handlar alltså om Hartford Whalers – den fina gamla klubben med en så oerhört enkel och stilren logotyp.
Det finns fantastiska Youtube-klipp när hela arenan står upp och applåderar i den tredje perioden i lagets allra sista NHL-match (1997 mot mitt Tampa Bay Lightning, bara en sådan sak) innan flytten hit till Raleigh.
Nyligen rapporterades det ju för övrigt att Hartford har hört sig för om att få ta över New York Islanders plats i NHL (vilket dock känns väldigt osannolikt) efter beskedet att Barclays Center bryter hyresavtalet med ”Isles”.
Och faktum är att Whalers supporterklubb fortfarande lever kvar, med ett hundratal aktiva medlemmar. De samlas minst en gång varje år och pratar gamla minnen…
Det vill jag göra ett reportage om, känner jag nu!
* * *
Nästa anhalt för den här roadtripen blir Washington, där Capitals möter Nashville på torsdag (hyfsat svenskmöte).
Vi hörs därifrån!

(**Ja, han kallas faktiskt Pippi, bra snubbe.)