The Mowgli & Baloo Roadtrip 2017, del 32

NY RANGERS – FLORIDA 3-4 (Slut, straffar).
• • •
Vänta, en grej innan Youngbloods slutrapport bara.
Man får ju egentligen inte ta stillbilder i omklädningsrummen, men när det blir scrum runt Jags smyger jag upp mobilen och tar en ändå.
Om inte annat så för att visa för er att han bara blir mer och mer lik Joakim Thåström.
Vilket förstås är en oerhörd komplimang.

Då så, Karl-Gunnar Jonathan Ekeliws sista slutrapport kommer här.
• • •
Det här blev ingen dålig avslutningsmatch på resan, kan jag berätta för er.
Panthers vänder och vinner mot Rangers med 4–3 till slut, efter ett straffdrama där Aleksander Barkov gör det enda målet.
Men här kommer det verkligt häftiga:
Jaromir Jagr gjorde en stormatch, slog Gordie Howes gamla rekordnotering för mest poäng efter 40 år fyllda – och DISSADE mig i omklädningsrummet.
Japp! Det här erkänner jag gärna!
Jag stod tydligen i vägen när han skulle gå från ena sidan till den andra i lokalen och vinkade, diskret men tydligt, åt mig att väja undan.
Sedan bjöd superlegendaren på några riktigt sköna citat:
– Om det känns bra att slå Howes rekord? Ja, men jag siktar på att slå hans rekord för mest poäng efter 50 år fyllda. Det är det viktiga.
– Aleksander Barkov? Honom litar jag mycket på. Jag litar förmodligen MER på Barkov än på mig själv [enormt brett leende] och då litar jag ändå väldigt mycket på mig själv!
* * *
Annars var även Mats Zuccarello en av matchens stora förgrundsfigurer.
Han gjorde två mål, var allmänt på spelhumör och rev ned oräkneliga ”Zuuuuuuuuuuuuke” från läktarplats.
Och förresten, jag visste att han spelade med en lång klubba – men den är ju helt enooormt lång!
Det gör att han, trots sin beskedliga kroppsbyggnad, får en väldig räckvidd och kan snurra friskt i sarghörnen. Och så lyckas han få till en imponerande snärt i skottet, norrbaggen.
* * *
I Sunrise och Tampa fanns det mycket plats på pressläktaren, i Raleigh var vi nästan ensamma och i Washington saknades det knappast journalister, men var brett mellan stolarna.
I New York? Ojvoj, här satt vi nästan på varandra, utan att överdriva…
Det märks trots allt att vi är i Big Apple – med 20 miljoner invånare i storstadsområdet – och att det räcker och blir över av mediahus som ska sköta sin bevakning.
Det är alltså på den här pressläktaren Bjurre spenderar merparten av sina jobbkvällar, och även om vi fick trängas ordentligt är det tveklöst en väldigt fin arbetsplats.
Den hänger likt en balkong över läktarna (det vet ni trogna bloggläsare redan) och det gör att man får en grym vy över hela isen – och samtidigt nästan svindel.
Dessutom var pressfikat för kvällen av mycket god klass. Själv har jag en lite barnslig förkärlek till Twix, Snickers och alla möjliga typer av chockladbitar, och här var det bara att välja och vraka…
Bjurre? Han nöjde sig den här gången med sitt kära blaskkaffe och Ettan Lös.
* * *
Säga vad man vill om Tanner Glass – det är bisarrt att han får spela i stället för Pavel Buchnevich – men det är ändå lite underhållande att se honom…
Snubben är ju inte så bra på att spela hockey, men tveklöst talangfull på att störa och bråka med motståndare.
Plötsligt utbrister Bjurre:
– Nu är det ju en mot fem!
Ja, vid ett tillfälle i den tredje perioden ska Glass plötsligt tjafsa med alla Panthers-spelare på isen samtidigt, varpå lagkamraterna i Rangers ger sig därifrån illa kvickt.
* * *
På uppvärmningen brukar ju de mest profilstarka spelarna glida runt utan hjälm.
I New York Rangers ser jag dock ingen som för den traditionen vidare, däremot några Panthers-lirare:
Jaromir Jagr, Keith Yandle – och MacKenzie Weegar.
Jagr och Yandle förstår jag, men Weegar?! Vem är det ens?
Jo, en 23-årig kanadensisk back som fortfarande inte har spelat en enda NHL-match.
Debuten i världens bästa liga fick han inte begå i natt heller (scratchad inför nedsläpp) men uppenbarligen saknas det inte självförtroende hos den här grabben – som redan har börjat ta efter storstjärnornas kutym…
* * *
Tänka sig! Per Bjurman gjorde faktiskt en ”Jonathan Ekeliw 2015” inför matchen – det vill säga, glömde mobiltelefonen i New York-lägenheten och stack iväg.
Så jag fick dra till Garden själv medan Bjurre skyndade sig hemåt igen.
Till saken hör dock att Baloo alltså kom på sitt misstag efter bara tio minuter på gatan. En annan hann flyga till Nashville innan han insåg att luren låg kvar på vardagsrumsbordet…
Men ändå – lite upprättelse för Mowgli!
* * *
Okej, tre starka intryck från resan som jag inte har nämnt i bloggen tidigare:
1. Mötet med Steve Yzerman.
Ja, vi har redan pratat om det lite i podden och Bjurre skojade om det en skvätt i introt förra helgen – men för en Bolts-fanatiker är det klart att det kändes som att självaste Gud klev fram till vårt bord på sportbaren Champions i Tampa.
Tyvärr tog jag inte vara på chansen fullt ut. Tvärtom.
Vi satt och pratade med ESPN:s Pierre LeBrun, Bjurmans polare, efter matchen mot Minnesota när Yzerman plötsligt klev in i lokalen. Han fick syn på LeBrun och stegade genast fram till oss för att växla några ord, samtidigt som jag blev TOTALT paralyserad och inte fick fram ett enda ljud under den korta stund som Den Heliga Klubbens ledare stod knappa 20 centimeter ifrån mig…
Usch.
Helt öppet mål – och så missar man grovt.
Men ändå en oerhört, oerhört mäktig stund.
2. Bacon Horseradish Glazed Meatloaf.
Bästa måltiden denna roadtrip – köttfärslimpan på klassiska Old Ebbitt Grill i Washington, ett dragskott från Vita Huset.
Körtfärslimpa? Ja, det är inget jag beställer i normala fall, men rutinerade Bjurre visste att den var extra speciell på det här stället. Och mycket riktigt, jag måste dela ut +++++ i betyg.
Faktum är att den därmed alltså konkurrerar ut ”The Lacko Taco”, Eddie Läcks egen skapelse på mexikanskt hak i Raleigh, som den största matupplevelsen under resans gång.
3. Fiaskoköpen.
Vi började alltså resan i Fort Lauderdale (vilket känns som en evighet sedan nu) och passade då bland annat på att besöka Sawgrass Mills – ni vet, det där gigantiska köpcentrumet intill Panthers hemmaarena.
Ut därifrån kom jag med två kassar:
• Dels köpte jag ett skärp, eftersom jag upptäckte att jag hade glömt att packa med mig ett i väskan.
• Dels köpte jag en amerikansk laddare till min dator, eftersom jag tycker att det är så bökigt att hålla på med elkonverterare.
Problemet? Skärpet visade sig vara på tok för litet – och datorladdaren, som jag alltså enbart kan använda i USA, slantade jag upp över 800 kronor för…
Värt pengarna? Inte direkt. Jag vet inte riktigt hur jag resonerade.
* * *
I morgon blir det poddinspelning – det sista vi hinner med på den här resan innan jag flyger tillbaka över Atlanten.
Nu? Nu blir’e utgång i St Paddy’s Day-vimlet här på Manhattan!
Tack alla läsare, såväl trotjänare som ubåtar, för att ni har hängt med oss i bloggen under roadtripen – och tack Baloo för att jag, Mowgli, har fått äran att randa slutrapporterna själv.
Cheers!
• • •
Now, notera att det inte är något ”The End” i rubriken ännu.
Efter sista kapitlet kommer ju en kort epilog också.
Håll koll imorrn…