The Mowgli & Baloo Roadtrip 2017, del 5 (*Ekeliw-rapport)

FLORIDA – NY RANGERS 2-5 (Slut)
• • •
Som utlovat – här kommer slutrapport signerad Jonathan Youngblood Ekeliw.

Det är naturligtvis oerhört stort för den arma pojken från Örby att få chansen att skriva slutrapporten här i bloggen. Bloggen med stort B!
Men frågan är om det inte är ännu större att självaste Steve Yzerman (STEVE F*CKING YZERMAN!) satt snett bakom oss på pressläktaren.
För att ni ska förstå känslan:
Det är ungefär som för en bollkalle att träffa Zlatan.
Som för en 11-årig mellanstadietjej att träffa Justin Bieber.
Som för Bjurre att träffa Dan Labraaten eller Christer Abris.
Men nä… träffa Yzerman gjorde jag ju faktiskt inte – fast jag många gånger var nära att samla mod och presentera mig.
I morgon fortsätter dock roadtrippen vidare till Den Heliga Staden på andra sidan Florida-kusten – och då finns chansen igen. Frågan är hur jag ska kunna bete mig som en ”professionell journalist” då, bita mig i läppen och inte krama om Yzerman och alla andra hjältar vi stöter på.
Bjurre får evetuellt inhandla ett koppel…
• • •
Proffsig, fokuserad värmning från både Panthers och Rangers sida innan matchen.
Om jag hade förväntat mig någonting annat i NHL?
Nja, inte direkt. Men när jag var och såg San Jose-Edmonton i ”Shark Tank” förra säsongen vet jag inte riktigt vad Oilers höll på med…
* Nail Yakupov lattjade med pucken för sig själv i ett hörn.
* Cam Talbot fick bara slagskott på sig som uppvärmning, gestikulerade uppgivet och lämnade isen i affekt efter bara några minuter.
* När laget väl försökte samla ihop sig och starta en gemensam övning – ja, då tog det ungefär sju sekunder innan allting var upplöst och spelarna började åka omkring för sig själva igen.
I det läget låg Oilers visserligen hopplöst till i tabellen och hade inte direkt någonting att spela för. Och Connor McDavid var skadad.
Jag förmodar – utan att ha sett vinterns matchvärmningar för Edmonton – att Todd McLellan har fått lite bättre struktur på det där lagbygget nu…
• • •
I hissen upp till pressläktaren småpratar vi lite med en arenaanställd snubbe som får för sig att vi jobbar med tv.
– No. Swedish media, svarar Bjurman.
Snubben blir lite konfunderad, mumlar något ohörbart innan han kläcker ur sig:
– Svensson!
Jag och Biffen förstår inte riktigt, men replikerar efter en stunds tystnad:
– Magnus Svensson?
– Yes! He’s Swedish, right? Oh, what a player! What a defenceman! He was so smart, so good with the puck. Oh my god…
Nicklas Lidström, Börje Salming och Calle Johansson får stryka på foten. Magnus ”Sigge” Svensson (med 46 Panthers-matcher på 90-talet) är alltså den store svenske backlegendaren!
• • •
Henrik Lundqvist gör ju en gammal klassisk Henrik Lundqvist-match.
Ruggigt stabil rakt igenom – och några highlight reel-räddningar utöver det vanliga.
Inte minst en i den första perioden, när han ser ut att vara helt överspelad – men får ut benskyddet i sista stund och räddar med tåspetsen.
Efteråt står 19 reportrar flockade runt honom och frågar om bland annat just den sekvensen.
– Det var lite tur…
Tur, ”Henke”? Det var absolut inte tur. Det var ju en #%&@ världsklassreflex!
Men han är slående ödmjuk, denne Lundqvist. Trots 387 klubbrekord (typ) och känd som ”King Henrik” på självaste Manhattan.
En annan hade tappat fotfästet för länge sedan.
• • •
Det var för övrigt uppenbart fler Rangers- än Panthers-fans i arenan, som Bjurre redan varit inne på.
– Men vi har alltid mycket bortafans, säger ”Henke”.
– Det var likadant i Tampa i går…
Jag har stor respekt för Henrik, men det där sistnämnda hade han inte behövt poängtera. Högst olämpligt.
• • •
Det här blev en väldigt kort och ofullständig slutrapport, speciellt med Bjurre-mått mätt. Men i morgon fortsätter alltså resan vidare till Tampa! Och därmed vill jag bara sova nu – ja, så att vi kan stiga upp och åka någon gång!