The Mowgli & Baloo Roadtrip 2017, del 8

TAMPA – MINNESOTA 2-0 (Period 1)
• • • 
Nej, det går inte!
När Kucherov – hans allra största idol – sprätter in 1-0 bara några sekunder in i hemmalagets första powerplay rycker det instinktivt till i Ekans jubelarm.
Visste det.
Han går inte att att ha i möblerade rum – eller åtminstone i möblerade pressboxar.
• • •
Wild är snarast Mild ikväll.
Håkan Mild, rentav.
Här har man gått och varit imponerad över vilken explosiv och dynamisk hockey de plötsligt börjat spela, och så har de ingen killer-instinkt alls – vare sig offensivt eller defensivt.
Kanske har de, som MN Johan föreslår, legat för länge vid Waterside-poolen sedan de kom hit.
Det var väldigt soligt och varmt idag…
• • •
När Vigge från Fäbodvägen med en fin tjottablängare ökar på till 2-0 – och därmed slår sitt eget poängrekord, med 16 matcher – visar Youngblood mer självbehärskning, förmodligen för att han fått så mycket onda ögat av mig, men det krävs en enorm ansträngning.
Pojken blir helt blå i ansiktet.
Ha ha.
• • •
Nå, sista fyra-fem minuterna får Lille Fridolf i alla fall lite fart på sina wildar, bland annat är det väldigt nära att Bacon infriar min profetia och hänger en reducering.

Det kommer.
• • •
Just det, Jotzer.
Erne heter han – och Ärne sa jag fram till igår, men nu blev det plötsligt Bärne och då får det vara så….
• • • 
Phil Esposito går förbi på pressläktaren och ja, jag är oerhört frestad att gå fram, peka på Jonte och upplysa honom om att ”that guy once pronounced your name as Esp-Å-Si-Tå”.
Men jag vågar inte, han ser ju ut som en Sopranos-karaktär nuförtiden.
• • •
Bärne står för övrigt för en jädra fin insats när han liggande i ena sarghörnet får in en puck mot Dubnyk.
• • •
Vi har GM GM och hans högra hand McCrimmon på raden precis nedanför och kan se att de sitter och fyller i konstiga formulär de här framför sig.
Dem skulle man vilja titta närmare på, milt uttryckt.
• • •
Han är scratchad, men ändå – Tampa har numer en McKegg också.
Greg McKegg.
– Dom trejdade till sig honom från Florida. Han är bra, påstår Ekan.
Det tror jag inte på.
Man kan inte heta Greg McKegg och vara bra.
• • •
Det rycker lite i Ekeliw när de drar igång den infantila ”We believe that we can win”-ramsan på ena kortsidan också.
Men där går gränsen.
Börjar han heja tar jag ackrediteringen och skickar ner honom på vanlig läktarplats.
• • •
U-båtar, periskop upp!
Vi känner oss ensamma och lite rädda när spåret ligger lika öde som en gränd i South Bronx sent om natten.