The Mowgli & Baloo Roadtrip, del 27 (*Ekeliw-rapport)

WASHINGTON – NASHVILLE 1-2 (Slut,OT)
• • •
Då så, manegen är krattad för Youngblood och hans slutrapport.
• • •

Det var kanske inte den mest underhållande matchen, men det blev ett underhållande slut.
Smack!
Rakt upp i bortre krysset sitter pucken när Viktor Arvidsson kommer i ett två-mot-ett-läge i förlängningen – och bestämmer sig för att skjuta själv i stället för att passa.
– WOW! Vilket skott, utbrister Tre Kronors Peter Popovic, som alltså sitter intill oss på pressläktaren.
När vi sedan går ner till omklädningsrummet för att prata med matchhjälten blir han direkt pikad av kedjekamraten Ryan Johansen.
– All of you in the media scrum are taller than this little guy…
Arvidsson må knappast vara den längsta hockeyspelaren – snarare tvärtom – men han har fått ett ruggigt genombrott i vinter. Målet var den förre Skellefteå-forwardens 25:e för säsongen och han är nu uppe i totalt över 50 poäng.
Jag skulle faktiskt vilja kalla Arvidsson för Sveriges svar på poängkungen Brad Marchand – fast väldigt, väldigt snäll och timid i jämförelse. Han gör nästan aldrig en dålig match, spelar intensivt i byte efter byte och måste vara en pest för motståndarna att möta. Dessutom har Viktor, uppenbarligen, ett riktigt bra skott…
* * *
Annars är det svårt att inte imponeras av Nicklas Bäckström live.
Vilken spelare.
Gång efter annan i matchen hittar han passningsvägar som vi – trots den fina överblicken uppe på pressläktaren – inte begriper hur han kan se.
Det var ju i största allmänhet en väldigt svensktät match, där min topp-3-lista för kvällen blir:
1. Viktor Arvidsson.
2. Nicklas Bäckström.
3. Calle Järnkrok.
Calle har också tagit ytterligare ett kliv framåt den här säsongen, är känslan. Bra både offensivt och defensivt och svår att inte notera på isen med sin mjuka, fina skridskoåkning.
* * *
Efter att ha sett matcher i Sunrise, Tampa och Raleigh tidigare under resan märks det att vi har kommit till en lite mer traditionell hockeymarknad när banners som ”Patrick Division Champions” hänger i taket.
Patrick Division… det var ett antal decennier sedan den var aktuell i NHL.
* * *
Mitt starkaste minne kopplat till just Verizon Center innan jag kom hit:
En rätt bisarrt uppskjuten match mellan Washington och Tampa för några år sedan.
Anledningen var att en smal men stark solstråle sipprade igenom en av läktaringångarna – och träffade Ben Bishop rakt i ansiktet på andra sidan isen.
Den bländade målvakten slog ut med armarna inför nedsläpp, signalerade till domarna och därefter tog det närmare tio minuter för arenapersonalen att bomma igen läktaringången i fråga.
Märkliga scener…
* * *
Förresten, den här fadäsen glömde jag att nämna i förra slutrapporten, så jag gör det nu:
När vi skulle lämna Carolina Hurricanes omklädningsrum var jag först på väg att gå rakt in i spelargymmet (där bland andra Jordan Staal satt och varvade ner på en träningscykel), sedan in i coachen Bill Peters kontor…
– Vad håller du på med?! Kom hit nu, röt Bjurman, men höll samtidigt med om att det inte är helt lätt att hitta rätt i de trånga korridorerna.
Jag har dock gått bort mig ännu mer än gång – i AIK:s omklädningsrum.
Efter att jag hade gjort mina intervjuer med spelarna (förlust mot Luleå, en rätt lamslagen match för ett par år sedan) skulle jag lämna Hovet, men kunde verkligen inte hitta ut. Jag lyckades gå ordentligt vilse i katakomberna och stötte till slut på en förvånad ”Perra” Johnsson, dåvarande ”Gnaget”-tränaren som jag hade ställt frågor till på presskonferensen en halvtimme tidigare.
– Är DU här än, pôjk?
Jag ursäktade mig och började traska vidare, men då visade ”Perra” – som den glada värmlänning han är – mig i stället bort till spelarnas separata utgång, samtidigt som han drog några hurtiga vitsar.
Ett trevligt minne, trots allt.
* * *
Det må vara kallt här I Washington, men det var nog trots allt bra att vi inte stannade kvar i soliga Tampa.
Lightning–Maple Leafs 0-5.
Vilket haveri i en så viktig match.
Jag är glad att jag slapp se eländet och har ingen större lust att grotta ner mig i det.
Jag nöjer mig med att konstatera: Usch…
* * *
Bäst tryck på läktaren under resan?
1. Washington.
2. Tampa.
3. Florida.
4. Carolina.
Ruggigt ös på publiken i Verizon Center – speciellt i den tredje perioden och förlängningen. Jag, Bjurre och Popovic kunde faktiskt knappt konversera med varandra.
Som sagt, det märks trots allt att Washington är en lite mer traditionell hockeymarknad…
* * *
Nu är det bara en match kvar på roadtripen som återstår.
I morgon väntar Rangers-Panthers i the woooooooooorld’s most famous arena, som Bjurre brukar skriva.
Vi avslutar alltså resan med exakt samma möte som vi började, fast nu i New York.
Hörs därifrån!