En bön till hockeygudarna

Gudar som är i hockeyhimlen!
Förlåt oss playoff-missbrukare våra synder – särskilt frosseriet och girigheten och avunden.
Frosseriet i matcher, girigheten efter efter ännu mer action och avunden serier som är så mycket roligare och mer spännande än de vi råkar följa mest noggrant.
Vi är obotliga, jag vet.
Vad gäller det senare måste jag dock utmana ödet – ja, er! – och få be om en tjänst…
Jag befinner mig ju hemma på Manhattan och bevakar duellen som engagerar allra flest av den här bloggens läsare, den mellan New York Rangers och Montreal Canadiens.
Den gick tyvärr, som ni ju vet, in i något slags koma i söndags. Saktade in, förlorade sitt temperament, blev kall och statisk och snäll och tråkig.
Att jämföra den tredje ronden här på Garden med exempelvis urladdningarna mellan Toronto och Washington vore som att jämföra Teskedsgumman med Michael Corleone.
Det skulle vara – jag måste säga det – en plåga värdig de som spikar upp gudars söner på kors om det fortsatte likadant ikväll
Så please, with sugar on the top, sätt fyr på den här serien nu.
Vi vill se Indycar-speed som den Edmonton och San Jose driver upp, hat som det som lyser i ögonen på Columbus-spelarna när inget de gör hjälper mot eleganta mästare, skönhetsupplevelser som de när Erik Karlsson slår passningar som skulle kunna uppträda på Cirkus, elektricitet som den som börjar spraka när Viktor Arvidsson och Filip Forsberg snurrar i terrängen framför Corey Crawford, nukleära slagskott som de Jakob Silfverberg bombar in på en svajig Brian Elliott, desperation som den Minnesota förgäves visar mot St. Louis och spänning som den som blixtrar i de episka slag Washington och Torontos makalösa Young Guns utkämpar.
Det är ohyfsat, bortskämt och, ja, girigt att kräva allt det när ni redan gett oss så mycket i en vecka
Men jag gör det ändå.

Snälla, snälla hockeygudar – hör vår bön!
Amen.
• • •
Efter nattens urladdning gick det såklart inte att somna direkt, fast timmen hade blivit mycket sen när samtalet med Rocket Ricky Rakell på spelarhotellet i Calgary var avslutat och sista texten skickad till morgonredaktör Emilia hemma vid Kungsbron i Stockholm.
Jag gick några varv runt lägenhet, sa saker som ”helvete vilken kväll” åt ingen alls, stod och tittade på nattrafiken 48 våningar nedanför ett tag och la mig till sist i korresoffan och lyssnade på nya Kendrick Lamar-albumet, av allt att döma precis så bra som alla med raffinerad smak påstår.
Priset var en biff som efter tre-fyra timmar hos John Blund var så mör när klockfan ringde att tanken ”Äh, somna om” nästan kändes mer lockande än en morning skate på Garden.
Men bara nästan.
Man kan kommer inte in i riktigt slutspelsgroove om man inte närvarar vid några skates i veckan och tillbringar ett par heldagar i hallar där brännheta slags ska stå.
Så jag studsade upp (nåja…), gjorde mig i ordning, gick ut, skällde ut en taxichaufför som tog helt fel väg i crosstown-trafiken, kom till slut till åttonde och 33:e och paraderade exakt 10.25 in i The Wooooorld’s Most Famous Arena.
Sedan dess har jag varit här och nu jävlar!
• • •
Man kanske inte måste vända sig till högre makter, trots allt.
Prins Oscar garanterade redan tio minuter efter söndagsmatchen att det skulle bli åka av idag
– Vi kommer att spela mycket bättre, det lovar jag, sa han med en min lika sammanbiten som en tidig januarimorgon med hård nordanvind hemma i Skellefteå.
Samma tongångar går igen hos alla blåskjortor nu.
– Vi vet att vi måste vara otroligt mycket bättre, säger kapten McDonagh.
– We’ve got to show up, we’ve got to perform, we’ve got to be professionals, menar Big Rick Nash.
– Vår inställning är att vi ska gå ut och vinna den här matchen, försäkrar Marc Staal.
Lovande, ändå.
För de var ju framförallt hemmaspelarna som skymfade gudarna med sin brist på passion och glöd och engagemang i Game 3.
Men snacka går ju.
Man ska göra också.
• • •
Jag får hålla med Taddson om att Trotzens matchning av Ovetjkin är direkt mystisk.
Det var rimligen inte för att vänja honom vid mer begränsad istid The Great Eight spelade mindre än vanligt under grundserien.
Det var för att han skulle orka 25 minuter i de här på-liv-och-död-matcherna, no?
Men man kanske blir konstig av att inte ha någon hals.
• • •
Habs behöver inte ändra så mycket sedan senast – såvida de inte vill bidra till att höja underhållningsvärdet, men jag gissar att den detaljen hittas rätt långt långt ner på Uncle Fester Juliens prioriteringslista.
De imponerade verkligen med det som brukar kallas defensiv struktur i söndags.
Det var ju inte BARA det att hemmaspelarna mest åkte och såsade; de kom ingenstans i ett försvar där alla precis hela tiden befann sig där de skulle.
En sån nöt knäcker man inte med mindre än att man åker skridskor fortare än Sebastian Vettel kör bil, så indirekt kanske gästerna ändå hjälper till att sätta mer spirituell glans på showen.
• • •
Jag går omkring i en ljusblå vårkavaj idag och känner mig som en Luc Besson-film.
Det Stora Blå.
• • •
Intressant lista signaturen ”Luckysnus” brände av i kommentatorsspåret i morse.
Han har rankat de lag han , som tv-tittare, upplevt haft bäst stöd av sin hemmapublik under första omgången och kom fram till följande seedning:
1. Wild, 2. Canadiens, 3. Oilers, 4. Flames, 5. Predators, 6. Maple leafs, 7. Ducks, 8. Blues, 9. Senators, 10. Jackets, 11. Capitals, 12. Penguins, 13. Bruins, 14. Blackhawks, 15. Rangers, 16. Sharks.
Jag har inga allvarligare invändningar, särskilt inte som jag huvudsakligen tittat på tv jag med, men Capitals borde vara betydligt högre placerade. Om det inte framgått att det var öronbedövande världskrigsstämning i Verizon Center under de två första matcherna beror det bara på att tv av någon anledning inte förmådde förmedla atmosfären. Jag har också svårt att tro att var så dött i Sharktank i förrgår. Där brukar tvärtom vara smärtsamt högljutt.
Det betyder att Garden skulle hamna sist och ja, jag är rädd att det stämmer.
Ljudvallen kan fortfarande sprängas om New York verkligen vill, men då krävs att Rangers gör otroliga saker och vinner stora matcher.
Eljest är det sedan den stora renoveringen för tre år sedan tyvärr ligans tystaste hall.
• • •
Människor som äter morot är överhuvudtaget galna enligt mitt att se saken, men de som dessutom gör det när de sitter jämte mig i ett pressrum i en ishall, i New York, förtjänar att skickas till Guantanamo för water boarding.
• • •
Ibland finns det tydligen lite utrymme för humor och skoj mitt i allvaret.
Under sin presskonferens i morse fick coach Badtofflan frågan varför han rör om i kedjorna till och med under matchvärmningarna.
Men det gör han inte alls, visade det sig.
Det är spelarna själva som vill jävlas med Dan Lacroix – den assisterande coachen som tidigare ingick i Vigneaults stab men nu är jobbar för Habs och för anteckningar över motståndarnas kedjor under uppvärmningen.
Now, that’s pretty funny!
• • •
När jag kommer riktigt nära under en karaktäristiskt skojfrisk scrum i Habs omklädningsrum efter morning skate slår det mig att Steve Ott med sitt slutspelsskägg ser ut som en rödlätt version av Metros nye chefredaktör Staffan Erfors.
Kul för Ott – Erfors kallas inte för inte ”Pretty Face”!
• • •
Upplivande scen nere i dörren i mitt hus nu på morgonen.
Dörrmannen Bazil, som håller på Islanders, ropar år dörrmannen Simon, som håller på Rangers:
– It’s lonely at the golf course, but judging by the game Sunday, you’ll join me soon!
Simon:
– Go fuck yourself!
Så trivsamt har vi det i östra Midtown!
• • •
Det var lite mer hetta i relationen mellan de här två klubbarna förra gången de utkämpade playoff-krig, i konferensfinalen 2014.
Då kunde ju Michel Therrien plötsligt få utbrott under träningarna och börja skälla för att Ulf Samuelsson satt på läktaren och tittade.
Men han var – är? – ju expert på sådana försök till mind games.
De har alltid slutat med att hans trupper fått fokus på fel saker och förlorat sina playoff-serier.
Fast just därför – så underhållande.
• • •
Nu, när vi nått milstolpen ”tre timmar innan match”, har jag en matchande blå slips till Luc Besson-kavajen också.
Det är nåt löjligt över hela framtoningen – men fint också.
Som en Bruno Mars-hit, ungefär.
• • •
Jag gillade Therrien även för att han var den ende NHL-coachen som rökte.
• • •
Det har varit nedslående ont om svenska kollegor i hallarna under de matcher jag sett live, hittills.
Man vill ju ha lite landsmän att skvallra med såna här gånger.
Desto skönare är det ju att veta att Lönta förr eller senare dyker upp.
Han heter så, Viasats posterboy Jonathan Lindquist från Hörnett – en förort till Varvet, Ö-viks Beverly Hills, som jag fått förklarat för mig idag.
Lönta!
• • •
NHL-coacherna borde verkligen röka, allihop.
Helst i båsen under matcherna.
• • •
Om Rangers legat under med 3-0 i en slutspelsserie för fyra år sedan hade Tårtans presskonferenser mest liknat exerciser med han sergeanten i ”Full Metal Jacket”.
Men kolla på videosnuttarna från Columbus – karln är en helt ny människa.
Idag berättar han att han hatar ”skitmusiken” hans mannar spelar i omklädningsrummet när de vunnit men att han inte annat önskar än att få höra den vid 22.00-strecket ikväll.
Jag tittar och tittar, men får inte in att det är gamle Kapten Ahab Tortorella…
• • •
Mediamatchen i den här serien är över sedan länge, det kan vi då konstatera.
Idag skulle jag säga att det är dubbelt så många fransktalande murvlar från north of the border som locals som rör sig i environgerna här på sjunde avenyn.
Det är som att Quebec-provinsen invaderat The Wooorld’s Most Famous Arena.
• • •
Get this, om gårdagens historiska OT-fyrling:
Det var första gången sedan 10 april 1985 fyra matcher på samma gång avgjordes i sudden. Även den gången hade Calgary ledningen med 4-1, i en match mot Winnipeg. Men fick till sist stryk med 5-4. Och vem var på isen för Winnipeg, och noterades för en assist, om inte Randy Carlyle.
Det är ju för fan mumbo jumbo-spooky!
• • •
Äter lobster club sandwich på Nick & Stef’s Steakhouse, vägg i vägg med Gardens media-entré, till lunch.
Då är det i sanning playoff-vår med Rangers!
• • •
Ni undrar var Eken håller hus?
Jo, det kan jag berätta.
Här!

Han blev tydligen intervjuad i jumbon under SM-finalen i Gavlerinken tidigare ikväll och enligt mina uppgiftslämnare utbröt dånande jubel när han zoomades in.
Ingen blir profet i sin hemstad – utom Henrik The Royal Oak Ek!
• • •
Sen äter jag en banan under eftermiddagen också.
Men säg inget till Päronmannen, det behöver han inte veta.
• • •
Apropå dödssynden avund spelas Game 4 i Bridgestone inte förrän på torsdag, så de utsända reportrarna från Chicago får en extra-dag helt ledig i Nashville.
Just saying…
• • •
Nej, Garden-publiken får inga leksaker ikväll heller – inga blinkande lampor, inga bjällror, nada.
Snål-Rangers.
• • •
Han var sannerligen inte ensam Rangers-forward om att vara blek i förrgår, men ändå.

Ikväll tror jag DJ Mika – som till och med blev bänkad i tredjeperioden då – tänker visa att han är goddamned playoff-spelare också.
Kom ihåg var ni läste det först.
• • •
Antal dosor Ettan i dataväskan en sån här heldag:
Tre.
Plus en nästan full i fickan redan från start.
Det kan ju bli nattmangling, så det gäller att vara försedd.
• • •
Han gjorde ju mål senast, fast inte på sitt typiska sätt.
Men sooner or later går Shea Webers åska över offensiv blålinje.
• • •
Det är när man skrivit 11 000 tecken och det fortfarande återstår en och en halv timme till matchstart man inser att man kanske är lite väll uppspelt…
• • •
Pittsburgh-Columbus 3-0, Minnesota-St.Louis 0-3, Chicago-Nashville 0-3, Anaheim-Calgary 3-0…
När tog det så många serier att nå tröskeln till sweep så snabbt i förstarundan?
Känns lite unikt.
Tror ni något av lagen nere i brygga klarar av att göra det omöjliga och vända?
Rent logiskt borde väl playoff-maskinen Chicago ligga bäst till – de gjorde det nästan mot Vancouver 2011; tvingade fram en Game 7 och fick stryk på övertid! – men jag vet inte.
Det var nåt med tappet igår som fick dem att se….gamla ut.
• • •
Nu är det en kollega från andra sidan Hudson-floden som säger att jag ser ut som en vårprimör i min midnattsblå outfit.
Ha!
• • •
Vad beträffar mitt eget resande försöker jag hålla i mig själv så gott det går. Egentligen vill jag vara överallt hela tiden – inte minst i Toronto och Nashville – men slutspelet pågår i två månader till, och det vore dumt att bränna alla pengar och all ork redan nu.

Så åtminstone fram till helgen blir jag kvar här hemma och sitter i korresoffan onsdag och torsdag.
Det är det säkert en och annan som blir förgrymmad över, men då får det vara så då.
• • •
Brendan Gallagher är först att åka ut i Montreals tvånudds-”turnering” noterar jag när jag klampar iväg till presshissen.
Det känns inte som någon stor överraskning.
• • •
John Amirante får inte sjunga nationalsångerna ikväll heller.
Rangers kan skylla sig själva som ställer till med sån jinx.
• • •
Drar en av de suraste nitlotterna i game winning-poolen idag.
Dwight King.
Men mina medtävlare får väl ha kul med mina pengar då…
• • •
Hemmalagets tvånuddsövningar ser jag aldrig, de hörs bara långt bort, bakom en kurva.
Däremot har jag bra vy över Prins Oscar, som joggar för sig själv borta vid presshissen.
Han ser lika beslutsam ut som när han utfäste löftet om en mer potent insats ikväll.
• • •
Det är alldeles för mycket vanliga allmänreportrar från de stora tv-stationerna i pressboxen ikväll.
Det finns inget värre än att hamna intill såna, för de är fullständigt ointresserade av det som pågår på isen och sitter obekymrat och bladdrar om annat.

Sen är det nån som upplyser dem om vad de ska säga och så gör de förljugna ståuppor om vilken fantastisk hockeymatch de just sett.
• • •
Vi kan ju slå fast detta:
Den här serien kan avgöras ikväll.
Om Habs skaffar sig 3-1-övertag, då vinner de. Om Rangers istället kvitterar, då får de väldigt mycket momentum inför nästa clash i Bell Centre.
• • •
Det verkar som att Sean Avery fick de 5000 exemplaren av memoarerna sålda och tänker komma hit och försöka störa Montreal.
Så här skriver han i alla fall på Twitter:
”No better feeling as a player then walking those last 100ft to MSG on a warm spring day knowing your about to go to war”.
Ojvoj!
• • •
Då får vi se då.
Hör hockeygudarna våra böner?
Låt oss hoppas och tro.