En vålnad på isen

Det går en vålnad genom Stanley Cup-slutspelet – en hockeyns egen osynliga lieman.
Ingen låtsas om honom, men alla vet.
Han ser stumt på. Väntar. Tar mått och beräknar – som i den berömda Tranströmer-dikten.
Sedan, när tiden är inne, kliver han ut i ljuset och börjar hugga ner sina offer – ett efter ett efter ett.
I ett inledande skede, när jämvikt ännu råder i striden och handikapp inte fördelats, håller han sig i bakgrunden.
Märks knappt.
Men sedan kan det gå väldigt fort.
Därom skulle ankorna i Anaheim kunna bära vittnesbörd just nu.
Efter två raka, chockerande hemmaförluster känner de hans kalla, stirrande blick, hör honom viska att tiden är utmätt, vet att han om bara några dygn kan vräka dem över kanten till avgrunden.
Det är som att i metaforisk mening känna ett alarmerande tungt tryck över bröstet.
Här i Ottawa är läget mindre akut – ännu så länge.
New York Rangers ligger bara under med 0-1 och spelar, till skillnad från Ducks, på bortaplan.

Skulle de åka på en smocka till kan intala sig själva att Senators bara hållit serven.
Likafullt:
Liemannen – som i en mindre teatralisk och högtravande text bara skulle kallas hotet om att bli utslagen, men i den här bloggen har vi ju fäbless för det dramatiska! – rör sig i skuggorna.
0-2 är ändå 0-2 och och kan väldigt lätt följas av 0-3 och då hänger giljotinen plötsligt över hela säsongen.
Så det finns bara ett sätt att, om så bara tillfälligt, jaga iväg den svarta skepnaden och de unkna odörer av ruin och fördärv han bär med sig.
Vinna.
Utjämna.
Vidga avståndet till undergången.
Ottawa, å sin sida, bara borrar ner huvudet och pekar över axeln:
Ditåt, gå ditåt, till det andra omklädningsrummet, lämna oss i fred.
Don’t want no lieman around here.
Det är vad som står på spel när vi nu tränger ännu längre in i den ultimata hockeyfejden.
En vålnad går över isen – och frågan är hos vem han stannar.
• • •
Själv tyckte jag att jag kände den verklige (really…?) liemannens närvaro igår kväll.
Det var ju en night off och meningen var att jag och Lönta skulle gå all in i den kanadensiska huvudstadens night life, vi hade till och med säkrat förstklassiga restaurang- och bartips av ex-nativen Mika Zibanejad.
Men när vi kom tillbaka från träningspassen i Canadien Tire Centre och de texter som skulle till Stockholm hade producerats och levererats var jag så trött och seg och att jag helt enkelt inte orkade.
Det blev inget.
Jag stannade i sängen och såg på hockey och somnade någon gång under andraperioden i Honda Center.
Gosh, sång- och dansbjörnen håller verkligen på att bli gammal!
Men inget ont som inte och så vidare: Jag har betydligt bättre klipp i steget idag än jag hade haft om jag vid halv två i natt stått på nån Elgin Street-bar och skrålat med i Löntas Swedish House Mafia-favoriter.
• • •
Det är upp till bevis för Ottawa idag.
Staden alltså – inte hockeylaget.
Den usla publiksiffran i torsdags blev mycket riktigt ett hett spörsmål här i hockeyns hemland.
Fans från de övriga sex kanadensiska städer som huserar NHL-lag har rasat i dagarna två, kallat huvudstaden en skam för nationen som inte förtjänar en franchise, för något liknande skulle aldrig kunna hända någon annanstans i en slutspelsmatch – allra minst i andra omgången.
Nåt verkar det ligga i det.
Det var de facto fullsatt i Rogers Place i Edmonton igår.
Fast Oilers spelade borta!
18 000 betalade inträde för att få sitta och titta på bildskärmar tillsammans.
Fantastiskt.
Så inga ursäkter om dyra biljettpriser eller aversioner visavi ägare Melnyk håller längre.
Idag är det lapp på luckan i Canadien Tire Centre – eller präktig skandal.
• • •
Wow, ni fick alltså vara med om sudden death i Game 7 i själva finalen hemma i Sverige idag.
Det är hockeyns själva Royal Straight Flush, något man sannerligen inte får uppleva många gånger i livet.
I Stanley Cup-finalen har det hänt två gånger – på 125 år! Senast var 1954, när Tony Leswick avgjorde för Detroit mot Montreal 04.29 in i första övertidsperioden.
Så ni är att gratulera. Såvida ni inte är Brynäs-fans, förstås. Då vet jag inte vad jag ska säga. Kan ju inte finnas något värre än det som nyss hände.
• • •
Det är fortfarande en Tale of Two Swedes som pågår i serien mellan Sens och Rangers, men medan den ene fortfarande är road av denna storyline börjar den andre bli trött på den.
När en kanadensisk reporter i scrummen runt Lundqvist efter träningen igår började babbla om att Erik just berättat att han faktiskt startade sin hockeykarriär som målvakt hemma i Landsbro ruskade Henke lätt irriterat på sin Head & Shoulders-schamponerade kalufs.
– Just nu bryr jag mig bara om nästa match i den här serien, inte vad Erik Karlsson gjorde som barn, lät han meddela.
Hoppsan.
När scrummen var över och svensk media – alltså bloggen och Lönta – fick sitt eget lilla samkväm kunde jag ändå inte låta bli att fråga om det märkliga målet som avgjorde Game 1.
Han blev inte direkt lycklig över att behöva prata om det, igen, heller.
– Alltså, Erik är verkligen skicklig, men det där målet…det var absolut bara flyt, muttrade han.
Det känns inte riktigt som läge att ta upp det, men en del av frustrationen bottnar garanterat i vetskapen om att det får vara hur det vill med det – han kommer att få höra om det, av den pratglade målskytten, så länge han lever…
• • •
I Washington är de intimt förtrogna med vålnaden som går genom Stanley Cup-slutspelet.
De har träffat honom alldeles för många gånger, alldeles för tidigt, det senaste decenniet.
Och nu är det skarpt läge igen.
De kan inte – inte, inte, inte – hamna i 0-2-underläge mot regerande mästarna inför de två dusterna i PPG Paints Arena.
För i så fall har Lieman fönsterplats på planet till västra Pennsylvania imorrn eftermiddag.
• • •
Jag börjar kunna vägen mellan downtown Ottawa och Kanata, förorten där Däckcentret är beläget, rätt bra vid det här laget.
Det finns mycket lite att berätta om den 20-minutersfärden – mer än att man passerar ett Ikea-varuhus på vägen.
Men idag får jag skjuts i Newsday-ikonen Steve Zipays offroad-jeep under den soliga förmiddagen, så jag tycker resan är en lisa i alla fall.
• • •
Åldringen Biffen sov sig som sagt genom tredje perioden i The Late Night Show mellan Ducks och Oilers igår, men som jag förstått saken låg ankorna på som furiösa rovfåglar mot Talbot i 20 sprakande minuter.
Men förgäves.
Det är det verkligt imponerade med kidsen från Edmonton.
De lyckas vinna på så många sätt.
När de för matcherna, när de är utspelade, när de är nertryckta i skridskoskaften efter 0-7-förluster, när de har momentum…
Då är man farlig på riktigt.
• • •
Exakt två timmar innan showtime kommer Mika ut i gästernas bås och tar in den bekanta vyn i Tire Centre.

Men vem är den långe han har med sig? Inte Mats Zuccarello i alla fall, det kan vi slå fast…
• • •
Ledda av sin underhållande coach pumpar Senators envetet vidare på underdog-temat.
– Jo, försöker gamle Vancouver-slyngeln Burrows, vi var absolut rädda för Rangers i första matchen. De är ju så otroligt bra.

Som någon säger:
– Man märker att Guy Boucher fått sin hockeyfostran i Montreal…
Ja, där har de gjort mindgames till en konstart.
För det är ju bullshit – och Boucher själv kan knappt hålla masken när han avlossar sina salvor om motståndarens storhet.
Men underhållande bullshit.
• • •
För Predators var det inga särskilt goda nyheter att schamanen Tarasenko vaknade igår.
Han är nämligen streaky, han.
Ojvoj.
• • •
Mika Z bodde i Ottawa i fem år innan han trejdades till New York förra sommaren, så att komma tillbaka hit och spendera en knapp vecka på hotell, som Sens fiende i en slutspelsserie, känns förstås lite egenartat.
– Ja, men eftersom jag var skadad i höstas och inte kom tillbaka hit förrän sista grundseriemötet i april hann det gå så mycket tid mellan flytten och återkomsten att det inte är så konstigt, säger han.

Det hindrar inte att han hinner träffa några goda vänner – och, som sagt, pepprar mig och Lönta med bra restaurangtips.
Synd bara att vi – läs: jag – är så gamla att vi inte orkade utnyttja dem…
• • •
Inte nog med guld.
HV71 får grattishälsningar av Yellbear Hjalmarsson på Twitter också – och där är han inte ute och skriver oftare än Patrick Kane hjälper honom att täcka skott i boxplay.
Större blir det inte.
• • •
Det är de små detaljerna som gör den stora helheten.
Som att vi har papperskorgar bakom oss på pressläktaren i Canadien Tire Centre.
Där kan jag smidigt och diskret lägga ut prillor och därför stiger denna pärla på listan över de bästa pressboxarna i NHL.
• • •
Många i supporter- och journalistleden ser det faktum att Prins Oscar Lindberg varit Rangers bäste center i ett par matcher som ett tecken på att övriga centrar inte steppat upp ännu.
Ett annat perspektiv är att prinsen från Skellefteå borde flyttas upp i hierarkin och spela i någon av de två första kedjorna.
Just saying.
• • •
Pressboxlistan ser – med reservation för att jag inte varit i Edmonton, Calgary, Winnipeg och Minnesota – just nu ut så här:
1. Bell Centre i Montreal, 2. PPG Paints Arena i Pittsburgh, 3. Amalie Arena i Tampa, 4. Canadien Tire Centre i Ottawa, 5. Madison Square Garden i New York, 6. Verizon Center i Washington 7. Scottrade Center i St Louis, 8. TD garden i Boston, 9. Staple Center i LA, 10. BB&T Cente i Sunrise.
• • •
Nu kommer Lönta och stånkar om att vi borde gå ut ikväll istället – lite sådär som en åttaåring som inte fått som den vill på ett par dagar.
Men det blir det inget med.
Farbror har tidig flight tillbaka till New York imorrn och ska ägna kvällen åt the clash i Verizon Center på hotell-tv:n
Han stampar foten i pressläktargolvet, vänder sig hastigt om och går.
• • •
Brady Skjei lovar att inte försöka göra några mål på sin egen målvakt ikväll.
– Jag vet inte vad som hände i torsdags, det var en riktig brain fart. Alla kan skratta åt det nu, men det hade jag inte gjort om den gått in, säger han.
Nej, särskilt inte som han då förmodligen fått en plockhandske nerkörd i halsen av en lagkamrat med rötter i Åre.
• • •
Konturerna av en vålnad går nu att ana nere i ena sarghörnet, på Rangers planhalva.
Antingen är den här serien kvitterad om några timmar – eller så fylls de konturerna i och blir mer distinkta.
Gamne 2 is upon us.
Let’s go!